Jane Huxley är inte vacker. Hon älskar att läsa och bär glasögon. Dessutom är hon ganska blyg och och lite knubbig. Allt som inte efterfrågas på den äktenskapsmarknad som finns för adeln. Hon äter mest och sitter som en panelhöna. Därför blir hon så överraskad när Colin Lacey, bror till hennes väninna Victoria, börjar prata med henne och dessutom vill bli hennes vän blir hon ganska glad och hon försöker hjälpa honom ur den knipa han är i. Dessvärre visar det sig allt annat än ärligt det Colin tänkt sig och Jane sätter sig själv och alla sina systrar i skam.
Det är då, för att rädda familjens ära och hennes, som den äldre brodern, Harrison Lacey, hertig av Blackmore, erbjuder sig att gifta sig med Jane. Allt för att döda skvallret och för att rädda båda familjerna går Jane motvilligt med på det.
Ja, gissa? Går det bra för de unga tu? Jodå, det gör det. Det är som en smått erotisk version av Austens Stolthet och Fördom. Kanske mest för att Jane älskar den boken och Harrison är ganska snorkig som jag tänker så. Harrison är egentligen ganska rar men har fostrats av en hård man och en svag kvinna och blivit den han är. Jag gillar också att Jane får vara vanlig och översnygg. Människor är alltid översnygga i så många böcker. Speciellt som att männen är översnygga. Hmm, fast detta är väl kvinnlig erotik. Då ska väl männen vara snygga? För det är de ju och det är nog poängen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar