Dreams of My Father av Barack Obama

 

Ibland undrar jag om vissa böcker säljer för att de är skrivna av rätt person. Jag måste säga att jag gillar inte sättet Obama skriver. Efter att jag läste boken på svenska valde jag att läsa den på engelska en del och det är verkligen hans sätt att berätta som inte rullar väl med mig. 

Att åka till Kenya för att veta mer om sin familj känns rimligt när man inte växt upp med honom. Precis som de flesta amerikaner har Obama en konstig relation till sin far. Jag beundrar hans mamma och hennes familj som uppfostrade en pojke som nog inte räknades som rätt barn. Någonstans förstår jag att han vill förstå sin fars sida men som kvinna är jag mest imponerad av hans mamma alla dagar i veckan. Eleverna föredrog också fru Obama och det kanske säger en del om sättet att skriva. 

Ibland mår jag inte så bra av Therese Lindgren

 

Det har skrivits en del mörka böcker de senaste åren som handlat om unga människors ohälsa. Som lärare möter jag den varje dag. Ibland tänker jag att man måste ta sig igenom den också. Det är inte riktigt hälsosamt att alltid falla tillbaka på att man mår dåligt. Det låter hemskt men det finns variationer som gör att man måste vidare. 

Therese verkade utåt må bra men hade sina perioder av dåligt mående och det måste vara okej. Det måste också finnas ett sätt att hantera det också. Många gör inte det. När jag läste denna med en grupp elever valde vi ohälsa som tema. Jag fick besök av kuratorn för det var dumt av mig att behandla det. Dessutom vem var jag att tro att hälsosamt leverne kunde hjälpa ohälsa. Tja, tänkte jag, forskning. Det är inte den enda orsaken till att ohälsa dämpas men en viktig kompenent. 

Mina elever kände igen sig och tyckte vissa saker var konstiga. De är unga och vet inte riktigt än allt om livet och att saker kommer och går i skov. Man måste hitta det som är roligt och trevligt och som ger energi. Värd att läsa med elever om det går. Den har några år på nacken men den är ärlig. Det är viktigast. 

En av oss - en fortellning om Norge av Åsne Seierstad

 

Varje gång jag tänker på den här boken går det en rysning längs min ryggrad. Seierstad valde att följa rättegången och intervjua väldigt många människor som drabbades av terrordådet den 22 juli. 2021 var det 10 år sedan och när killen knivhögg sin lärare i magen tänkte jag på detta. Jag kan inte förstå hur man tänker men som jag förstår det är Breivik en ganska stor idol bland väldigt många skolskjutare. Han hade ju en genialisk plan. Den brukar de vilja följa efter. Att Seierstad beskriver en ganska stor förlorare säger väl också allt.

När jag läser den här boken gråter jag ganska så bra. Mest för att jag tänker på alla tonåringar som dog och alla som fått men för livet. De kan ju aldrig riktigt lämna detta. Tänk att bli jagad för att du är socialdemokrat. Det är något vi bör tänka på när Sverigedemokraterna använder en partitillhörighet som ett skällsord. Så tänkte Breivik också. Nog är det någon som radikaliseras av det. Medmänsklighet kan aldrig vara ett misslyckande men det är klart om man tror det så är det. En bok värd att läsa och skrämmas över.  

Min historia av Michelle Obama

 

En journalist skrev en gång att det är fantastiskt att Michelle Obama har fått människor att tro att hon är precis som alla andra. Alltså, en väl utbildad advokat som egentligen nog skulle ha spöat sin egen man om hon valde politikens värld. Hennes resa är visserligen annorlunda än många andras och visst är det jobbigt att vara ensam med sina barn under den tid som mannen väljer att göra politisk karriär. Fast välbetalda är de ändå vid denna tid. Så, kanske hade journalisten rätt.

Jag fastnade mycket för den delen där de flyttar in i Vita Huset. Det känns ärligt och ångestfullt för barnen och för henne. Michelle Obama skriver, eller den som hjälper henne, som en berättelse som är lätt att följa med i. Jag tror inte hon valt den här karriären om hon kunde resa tillbaka i tiden och ta andra beslut. Däremot är det en läsning värd att göra. 

Samtal med mig själv av Nelson Mandela

Så, jag har läst lite biografier på sistone. Vi har läst sakprosa i skolan och eleverna tycker att detta var passande. Nelson Mandelas bok Samtal med mig själv handlar om hans liv och vissa konversationer som han kommer ihåg på olika sätt. Det är inte den lättaste boken att läsa. Delar av den består dialog och sedan kommer korta brevutdrag. Det är inte direkt så väldigt löpande text och även om jag tycker det är intressant tycker eleverna att det var väldigt svårt. Just detta med blandningen.

Kapitlen är mer som teman som hoppar i tid och liknande. Det gör att det kan skilja 25 år mellan vissa delar. Som sagt jag tycker den är intressant men för allt smör i Småland kan jag inte tänka mig att den här formen är framgångsrik. Det finns fler böcker om Mandela som är lättare att läsa.

Att föda ett barn av Kristina Sandberg

Maj är en flicka som försöker klara sig själv. Hon har flyttat till Sundsvall eftersom hennes familj inte har råd att ha henne kvar. Hon jobbar lite. Så hon är tillsammans med en trevlig pojke som dumpar henne. Det är så hon träffar Tomas och efter ett tag visar det sig att hon är gravid. De gifter sig som sig bör och flyttar in hos Tomas. Hans mamma bor på nedre våningen och de på övre. Tomas är äldre och har mer pengar. Det är i slutet av 1930-talet och hur du gör är väldigt viktigt. Maj försöker passa in.

Snart visar det sig att graviditeten inte är lätt och att mannen dricker mycket. Maj får städmani och städar sig nästan sjuk. Barnet kommer och Majs liv fortsätter. Det städas och familjen både accepterar och försöker finna fel.

Alltså jag har kluvna tankar om den här boken. Den är bra på ett sätt men så jobbig på ett annat. Ibland kanske det är okej att liksom inte berätta allt. Det känns så när jag läser Sandbergs bok. Det hade kunnat sluta med att barnet föddes men icke. Boken dras lite i långbänk. Jag önskar också att karaktärerna pratade mer med varandra. Maj gör sig sjuk enligt mig.

Unbelivable

Sedan förra helgen och i veckan har jag tittat på den här miniserien på Netflix. Serien heter Unbelievable och utspelar sig i närtid i några städer i Colorado. Det är baserat på verkliga händelser men det är inte samma sak som att allt har hänt en och samma person. Det är mer en form av kompott.

Det hela börjar med en ung flicka som anmäler en våldtäkt. Hon har nästan inga synliga spår av våldtäkten och allt eftersom börjar polisen tro att hon ljuger för uppmärksamhet. Det går så långt att alla tror hon ljuger. Till slut ger hon upp. I en annan stad långt bort blir en ung kvinna våldtagen. Hon är väldigt detaljerad och polisen som får fallet tror på henne. Karen Duvall är ny som kriminalutredare men inte ny som polis. Hon lyckas koppla ihop sitt fall med ett annat fall och börjar arbeta med Grace Rasmussen.

Dessa två poliser kommer på att denna förövare har gjort detta förr så många gånger och på flera platser att ingen egentligen sett något samband. Serien blandar utredningen med den ensamma flickans liv. Det är djupt tragiskt att detta får ske. Men som jag brukar säga till mina elever. Våldtäkt är inte ett brott som man tittar på. Visst vi blir upprörda som nation och medmänniskor men vi gör också undanflykter. Hon var full, dum eller sov med öppet fönster. Partier skriker om högre straff men det sker aldrig. Aldrig att det blir hårdare straff på våldtäkt.

Detta är en amerikansk serie men skillnaden är så liten. Jag är glad att det har hänt så mycket sedan jag var tonåring men fortfarande inte tillräckligt mycket. Det är en skam att bli våldtagen och ett trauma att uppleva flera gånger om. De män som blir våldtagna därute är ännu tystare och det är inte så konstigt. För nog skyller vi som samhälle på offret. Det är nog det som tar så hårt i denna serie när de lägger skulden på den ensamma tjej som har haft ett jobbigt liv. Visst hittar hon väl på det här?

Om du har Netflix se den här serien. Briljanta skådespelare och ett riktigt bra manus skriven av en kvinna. Det märks kan jag säga. Hoppas att den här serien vinner lite priser för det förtjänar den. Nog är det så att det inte är viktigt med priser men folk med kräsen smak kanske hittar den i större utsträckning då. Se den för den är riktigt, riktigt bra.

Zookeeper's wife

Det är mitt under andra världskriget. En djurpark i Warszawa bor en familj med passion för djur. När kriget bryter ut får de göra sig av med djur några i taget. Tredje rikets chef zoolog är väldigt intresserad av djurparkägarens fru. Det utnyttjar de till sin fördel. De gömmer och smugglar ut judar från staden mitt under brinnande krig.

Filmen är baserad på en verklig berättelse om Antonina Żabińska och hennes man Jan Żabiński. De hade två barn som återberättat mycket av sina föräldrars mod för att rädda judar och även sina djur. För några år sedan hedrades båda för sitt mod och för sitt engagemang.

Filmen är fin och bra men tänk om vi använt oss av polska, tyska och judiska skådespelare, som pratar språket i alla fall. Jessica Chastain är bra och har en trovärdig brytning men det är fortfarande brytning. Jag tänker att det är för att filmen ska slå och uppmärksammas. Jag tror att många skulle se filmen i alla fall. Mest för att ibland är så när verkligheten något som tittaren vill ha.

Nu tycker jag att du ska se den här. Alla versioner av andra världskriget är bra. Vi håller på att glömma och det tror jag är farligt. Barnen som föddes börjar bli gamla och det är dags att de som är unga får lite koll på läget.

P3 dokumentär

Jag har fastnat i lite poddar. Eller snarare har jag fastnat i P3 dokumentär. Jag har lyssnat på Estonia och Stureplansmorden. 1994 var ett hemskt år på många sätt. Jag undrar om någon kommer ihåg det eller om VM i fotboll överspeglar allt annat. Snart tänkte jag lyssna på Mattias Flink och morden i Falun. Jag är så glad att min vän inte gjorde var kvar i Falun längre. Hans tid i lumpen slutade två månader tidigare. Konstigt är det i alla fall. Jag tänkte att 1994 ska vara ett år vi diskuterar i historiekursen. För många säger att det var bättre förr. Verkligen? 1994 var ett helvetesår rent medmänskligt sätt.

Eller sjunk i havet av David Mohseni

Det här är berättelsen om Daoud. Han är tretton år och flyr från Iran för att försöka ta sig till sin bror i Sverige. Vägen hit är lång och den första delen av resan är svår. Han har visserligen landsmän med sig men känner sig utsatt. De sover i ett stall och lyckas ta sig till Turkiet. Trots allt är nästa smugglare trevlig och ger honom lite pengar. När de ska ta sig från Turkiet sätts en stor grupp människor i en liten båt. De kommer bara 20 meter från land innan de måste ge upp och gömma sig för polisen. Hela tiden försöker Daoud ta kontakt med brodern i Sverige men det går nästan inte.

Den här lilla novellen är fin och ganska så ledsam. Jag tror den är bra att läsa för att förstå hur svårt det kan vara att inte känna sig hemma i sitt eget land. Daoud lever ensam väldigt länge och är bara 13 år. Mitt hjärta blöder och det känns väldigt hemskt för alla som aldrig kommer fram.

Året utan sommar; Berättelser från Utöya av Erika Fatland

Det här är nog en av de mest gripande böcker jag läst. Erika Fatland hade en släkting på Utöya och det inleder hon med. Det är de överlevandes berättelser som den här boken handlar om. De som överlevde. De civila som hjälpte till. De i räddningspersonalen som inte förstod. De föräldrar som måste leva med att deras barn är borta.

De som skadades och dödades i centrala Oslo får aldrig utrymme men det är klart. De flera hundra som levde i skräck på en liten ö går inte att jämföra. De hade bara varandra och när de ringde larmcentralen trodde de inte riktigt på dem först. De jagades av en man i polisuniform.

Jag har läst den här med mina treor i svenska och historia. Vi försöker förstå och diskuterar. Det är inte alltid nyanserat i diskussionerna och hur ska man kunna vara det. Mina elever är i samma ålder som ungdomarna på ön. Vi har sett båda filmerna och andra dokumentärer. De har varit chockade och vi har pratat.

Fatlands bok är lätt och ger olika perspektiv. Känslan att det kunde hända igen. Personerna som trodde att polisen gjort en kupp. Mörkret som skrämde efteråt. Civila båtägare som vågade närma sig ön och blev beskjutna. Polisen som fått så mycket kritik. Den stackars förbundssekreteraren som fått stå ut med mycket från både allmänhet och Breivik.

Det är svårt förstå hur någon kan göra så här. Oavsett var eller när ska barn och unga inte vara måltavlor. Barn i Norge eller kurdiska barn ska få vara barn. Jag har gråtit mig igenom den här boken och har du inte läst den rekommenderar jag den starkt.

Patriots day

Det var samma vecka som jag fyllde år. Det sprängdes bomber vid Boston Marathon och det var bara tre som dog. Alltså det kan alltid vara noll men också värre. Många skadades och det är fortfarande hemskt att tänka sig hur en liten åttaåring dog. Två bröder visade sig ligga bakom detta dåd. Ungefär som attentatet i Stockholm så var det för att ge tillbaka för de som dött i krig i Afghanistan. Alltså ett dåd för att ge igen. Ja, det är ju så det blir bättre i världen.

Filmen handlar om de dygn runt själva attentatet. Det är polismännen, överlevarna, vittnena och förövarna man får följa. Någonstans finns det en bra idé men jag blir lite arg på att den framställs som en actionfilm. Däremot så är Bostonpolisen rätt inkompetenta. Det är nästan jobbigt att se hur svårt de har att fånga in bröderna. Filmen hade svårt att få tillbaka de pengar den kostade. Jag kan förstå det. Någonstans tror jag inte riktigt att detta är den dokumentära film om händelsen som hade varit bäst. Jag har sett filmerna om Utöya. Ibland är det subtila bättre än det direkt berättande.

Vi som älskade och hatade så av Mari Åberg

Hanna och Göran hittar varandra under andra världskrigets slut. De fattar tycke för varandra och flyttar ihop. Snart gifter de sig men det är inte bara lätt. Göran blir aldrig den polis han så hett drömde om. Han dricker bort sin chans och så många varnar Hanna för att det kommer bli värre. Tiden går och det är inte alltid så lätt att leva med varandra. Mest svårt är det för Hanna. Göran dricker i omgångar och är också konstigt avundsjuk. En gång köper Hanna en fin hatt och då är den tydligen för fin för dem. Det är inte heller så att de bara blir med barn. Det går många år innan flickan kommer och det blir två små flickor. Göran är inte nöjd med det heller utan vill ha en son.

Familjen flyttar fram och tillbaka över Sverige. De börjar i Stockholm, flyttar till Dalarna där äldsta dottern föds. Sedan längre norrut där andra dottern föds. Där förstör Göran sin karriär och han blir deprimerad. De flyttar till Göteborg och rör sig runt i staden och kranskommunerna. De är på resande fot med Görans jobb några år och sedan bygger de ett hus. Någonstans speglas deras förhållande till varandra deras många flyttar och rörighet.

Jag har svårt för den här boken. Den första och andra delen tyckte jag om. Det här gnager i mig hela tiden. Varför vet jag inte. Kanske är det för att Hanna stannar kvar hos Göran. Visst de har bra dagar men de har också jäkligt dåliga dagar. Dagar då jag tycker synd om deras barn. För det blir för känslosamt. Med släktingar som är alkoholister och sett denna negativa trend blir jag lite trött och arg. Det stör mig också att barnen beskrivs som små vuxna. Nja, inget starkt avslut för mig.

Fröken Frimans krig

Jag såg klart Fröken Frimans krig för någon månad sedan. Det var inte för att jag inte gjort det tidigare. Jag såg om den för den är så bra. Jag älskar att SVT har gjort en så bra dramatisk serie om kvinnor och kvinnors kamp. Nu är Sissela Kyle dotter till Gunhild Kyle, som var professor i kvinnohistoria och för mig en person som belyste mycket av kvinnokampen, så det kanske inte är så konstigt. Sedan är det ju liksom ett tvärsnitt av kvinnor i Sverige, då som nu. Vissa vill inte rucka på sitt liv, andra vill men på sitt sätt. Några tar till kamp och vissa har ett stort hjärta som de inte kan förbise.

Måste säga att jag är glad att de inte tänker göra en femte säsong. Ibland ska en avsluta på topp och jag tror att kriget skulle vara ett problem för serien. Dessutom finns det mycket om just tiden efter kriget.

Att se så många kvinnliga skådespelare briljera är också trevligt. Jag har sett serien med elever i skolan för att det är viktigt för dem att få en bild av världen eftersom de ibland har lite svårt att relatera. Det är väl inte så att alla tycker om den och utan att vara elak kan jag ju säga att tjejer gillar den i större utsträckning. Jag är som sagt så glad att det fanns tid att göra fyra kanonsäsonger.

Dunkirk

När tyskarna väl hade invaderat Belgien och Nederländerna tog de sig vidare mot Frankrike. Där hade de franska och brittiska trupperna mobiliserat sig. De tänkte en repris av första världskriget men så blir det inte och i slutänden befinner sig nästan 400 000 soldater i Dunkirk för att bli transporterade hem. Det går sakta. I parlamentet har Churchill lovat att även rädda fransmännen. Den gode premiärministern kan tänka sig en sisådär 30.000 soldater. Att bli skeppad hem är inte det lättaste. Det går både långsamt och dessutom kommer tyska stridsflyg och skepp och ubåtar och gör allt för att det inte ska bli så. Samtidigt rycker tyskarna närmare landsvägen.

Jag gillar krigsfilm och jag gillar den här. Nolan, regissören, är noggrann men samtidigt blir jag lite arg. Dunkirk var nästan jämnad vid marken och det märks inte här. Det var blodigt som tusan men här är det mer inte så. Inte för att jag har problem med att en tolkar sin historia och visar trauma hos soldater men jag gissar att en del tycker att det är lite konstigt.

Just detta att soldaterna befinner sig i ett trauma känns så rätt och är verkligen fokus i filmen. Nolan har valt att visa soldater som är rädda för kriget och som är lika rädda hemma. Det är också någon sorts hyllning till de vanliga människor som tog sig an kriget i Storbritannien och gjorde allt de kunde. Filmen är riktigt bra och jag gissar att den kommer att få några priser nu i början av året. Det är ju galor på galor i filmvärlden i januari och februari.

Nine

Fellini var nog väldigt speciell att leva med. Guido är hans alter ego i denna film. Han ska göra en sista film och sedan pensionera sig. Nu är det så att de senaste filmerna har varit så där. Den här blir nog samma sak. Inget manus och Guido förhalar. Han får lite panikångest över detta och som grädden på moset är det fruns födelsedag, älskarinnan kommer på besök, den stora divan vill ha sitt manus och han minns andra kvinnor i sitt liv. Det går inget bra för Guido i slutändan.

Filmen är en musikal och skådespelarna sjunger efter bästa förmåga. Sedan är det så en manlig film. Kvinnorna är där för Guido. Alla faller för honom. Den store regissören som Fellini och Bergman och lite trött blir jag. Daniel Day-Lewis gör det bra med de förutsättningar han har och det gör de flesta kvinnliga skådespelerskor också. Även om vi kanske får se mer av deras kroppar än vad som behövs ibland. För Nicole Kidman är med i typ 10 minuter varav hennes utseende diskuteras i 9 av dem. Grinig? Nja, kanske trött på att det alltid handlar om mäns fantasier för här är det lite så. Filmen är sevärd men jag förstår att den drunknade lite bland alla andra filmer. Den är knappast den mest peppiga musikal som gjorts.

Berättelsen om O av Pauline Réage

Jag utmanade mig själv att läsa en bok som varit förbjuden att läsa. Berättelsen om O är en sådan bok som var förbjuden. Den är delvis baserad författarinnans kärleksliv men med lite tvister. Det hela handlar om O, en kvinna som är älskarinna åt René. De lever i Paris men när han tar med O till ett ganska avlägset slott börjar en mycket speciell resa. Det är nämligen så att här tränas hon till att bli en sexslav och utnyttjas av flera män.

Så småningom blir hon även Sir Stephens, Renés äldre halvbror, slav och ägs fullt ut av honom. Denna del av hennes liv blir det centrala och hon får uppdrag som ska uppfyllas.

Jag vet inte jag. Det är inte så chockerande som jag trodde. Det finns mer chockerande sexbeskrivningar i Ahlunds senaste bok. Kanske är det utnyttjandet av kvinnor som får en att rysa lite. För O har ingen egen röst utom den vi läser. Hon går med på det mesta som sker mot henne och där kan en ju fundera. Även om sexuella preferenser är personliga känns denna lite olustig. Det är jag det. Nu är den läst och i bakvattnet av #metoo känns den lite unken. Trots att det är en kvinna som skrivet den finns inget om hennes njutning. Hade det varit mer i fokus hade jag nog tyckt mer om den.

Spotlight

I Boston finns en tidning som heter The Boston Globe. Spotlight är en särskild avdelning där de grottar ned sig mycket och djupt i vissa ämnen. När de får upp spåret på en präst som har förgripit sig på barn börjar de gräva. Nu är det inte bara en präst utan flera. Den lilla redaktionen försöker lösa dessa trådar och i en stad som Boston, där den katolska kyrkan har ett starkt fäste, är det inte alltid lätt. När de byter chefredaktör börjar de inte med de enskilda prästerna utan snarare hitta en systematik i handlingarna. Har kyrkan vetat om detta och försökt dölja det?

Jag blir så ledsen när män med makt utnyttjar barn. Här är det en figur som ska ta hand om och leda sin flock. Det var över 70 präster som de kom på och det finns säkert fler. Journalisterna hade det inte lätt i en stad där det inte gick att kasta en sten utan att träffa en katolik. Fast när detta avslöjades blev det verkligen en historia att läsa. I över ett halvår publicerades texter kring detta.

Det är välspelat och kanske är det så att ingen är bättre än någon annan. Jag tycker det är synd att tidningsvärlden, fortfarande 2001, verkar bestå av män. En kvinna har utrymme och mammor till de barn som blivit utsatta. En klart sevärd film som knappast lämnar dig oberörd. Det är bara prat och en gåta som ska lösas men visst är det spännande för en vill ju veta vad som hände.

The fighter

Jag förstår inte varför det är så intressant med boxning. Det är så intressant att denna biografiska film, som handlar om två bröder som boxas på olika tidpunkter och med olika utgångspunkter, uppmärksammades något otroligt mycket. Det hela är för mig ofattbart för den är liksom så tragisk att den är svår att se. Det är inte heller klockrent manus. Att Christian Bale gör bäst ifrån sig säger mer om honom än om filmen. Han är klart övertygande som lätt nedknarkad föredettning som inget vill än att det ska gå bra för hans bror. Medan Bale spelar lite äldre än han är. Han är två år äldre än jag och 2010 var ingen av oss 40 år. Mark Wahlberg är äldre än oss båda och ska spela yngre och här hade de kunnat kämpa för att hitta någon annan kille att spela lillebror. Just sayin'.

Det hela handlar om halvbröderna Micky och Dicky som boxas. Dicky är numera tränare för sin bror men det går inget vidare. Han knarkar och har sig och en dag arresteras han och döms till fängelse. Micky träffar en söt tjej som får honom att bryta med familjen och han börjar boxas. Det visar sig att Dicky är viktig och för att lyckas måste alla komma överens.

I filmen ska HBO göra en dokumentär om  Dicky. De ljuger sig blåa över den och jag ska ärligt säga att den dokumentären är nog bättre än den här filmen. Den blev nominerad till oscargalan och jag tror att det är för att de gillar boxningsfilmer, som är lite av den svages kamp mot de starka, och biografiska filmer. Jag undrar bara hur de tänkte. Bale vann en väl förtjänt staty för denna, kanske mest för att han pallade. Sju år tog det mig att se den. Det kunde ha gått sju till.

Sektens barn av Mariette Lindstein

Om du inte läst del ett och två, Sekten på Dimön och Sekten som återuppstod, bör du inte riktigt läsa det här.

Det har gått 15 år sedan Sophia återigen rymde från herrgården och Frans Oswald. Hon lever ett rätt okej liv med Benjamin och dottern Julia. Tillsammans med Anna, som också lämnat ViaTerra, driver Sophia ett härbärge för avhoppare från olika sekter. De bor på Orust och efter en storm börjar det igen. Helt plötsligt dyker Frans Oswald upp igen. Han lovar i stort guld och gröna skogar och nu är mediadrevet igång igen. Det är då som kontakten med Sophia återupptas. Denna katt och råttalek som Oswald tycker är så kul påbörjas igen.

Nu är det inte så att Oswald varit overksam utan snarare inte i mediabruset. Eftersom hans två tvillingsöner växer bygger Oswald en skola där sektmedlemmarnas barn går. Dessa barn kommer att få uppleva samma helvete som föräldrarna men Oswald kan alltid förklara bort det. De två sönerna, Vic och Thor, växer också upp där och kallar sin far för chefen. Barnen, som bestraffas som de vuxna, får bo i sovsalar och sexualundervisningen som känns otroligt skrämmande. Den här delen av boken känns långt in i själen.

Mitt aber med förra boken var Sophia och hennes naiva syn på att kunna hantera Oswald återkommer här. Fast denna gång gäller det Oswald och det faktum att mannen hon valt att leva med, Benjamin, är så dåligt beskriven. Efter 20 år bör man känna sin partner men nej. Det är bara konstigt och jag irriterar mig lite på Sophias val. Kanske är det så känslan att lämna en sekt är men efter 15 år. Det finns psykologer men det verkar ingen uppsöka, någonsin.

Jag har läst någon intervju med Lindstein, som uppmanar till kritiskt tänkande, och nu tänker jag utöva min rätt till det. Hur kommer det sig att Sophia har drag av att vara en manipulativ ledare själv? Hon får alla att följa henne och jag förstår faktiskt inte varför. Hon är inte så genomtrevlig som alla framställer det. Jag blir bara arg på mig själv som irriterar mig på detta.

Så nu har jag lyssnat igenom nästan 40 timmar ljudbok i serien om Sekten på Dimön. Det har varit en intressant läsning men nu ska jag ta mig an andra böcker.