Sofia Nordins tredje bok i serien om ett postapokalyptiskt Sverige handlar om Ella. Ella som är ganska cool och som får alla att gilla henne. Först var det Ante, som hon gillade tillbaka, men som stannade kvar på gården med Hedvig. När Ella ville till Umeå så följde Nora med. Nora som gillar
Ella och blir helt glad när Ella visar närhet. Så Nora följer med och lämnar sin lillebror. De tar sig iväg norrut och det går ganska bra större delen av vägen.
Det är när de måste slanga bensin som Nora får i sig lite och blir sjuk som lyckan vänder. De måste slå läger och för att Nora ska kunna bli frisk. Det går sådär men när Esmael och Bianca kommer får de hjälp. Återigen skiftar Ellas intresse och det irriterar Nora.
Jag tycker synd om Ella. Hon vill så gärna vara bäst men också vill hon ha vänner men vara fri. Hon ändrar sig en hel del under bokens gång. Ante, Nora och Esmael blir alla lite utnyttjade av Ella för hon vet att hon kan få dem att göra saker. Inte för att det spelar någon roll men ändå. Däremot får hon sällan cred för saker som hon faktiskt klarar av. Hon kommer på hur hon ska rädda Nora med medicin och hon lär sig saker fort.
Ella för mig är en tjej som alltid varit älskad och som andra kanske stört sig lite på. Hon har nog aldrig haft någon som sagt att hon var bra eller bäst på något. Utan hon var söt och cool. Det är nog vad hon egentligen vill höra. Jag kan tycka att de andra kan ge henne det ibland. I alla fall när hon gör bra saker.
Den tredje boken går minst lika långsamt som de andra men det är trevligt med böcker där känslan är viktig. Ella är som vilken annan tonåring som helst. Hon är bäst, sämst, har ett otroligt självförtroende, ett dåligt, gillar att testa gränser, gillar killar och kanske lite tjejer. Så är det, Ella är komplex men värd att läsa om när hon ska bege sig till Umeå.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar