Middagsmörker av Charlotte Cederlund

I en serie om tre böcker som också omtalas som Idijärvi-trilogin möter vi Áili. En sextonårig same som vuxit upp i Skåne med sin pappa. Nu när pappan dött på grund av cancer får Áili flytta till den sameby där hennes mor föddes, växte upp och senare bergavdes. Där bor hennes morfar och gammelmormor. Mötet mellan dem är allt annat än lätt och smärtfritt. Egel, morfadern är rätt tvär, medan gammelmormor Ráijá är välkomnande och försöker få Áili att känna sig hemma. Ingen i byn tycker egentligen att hon är same, för hon har ju inte bott där. En ung pojke, Valdé, är den som först accepterar henne och försöker förklara renhanteringen när ingen annan gör det. Olivia, som också bor i byn, är den andra jämnåriga personen som pratar med Áili.

Sakta börjar det hända mystiska saker i byn. Áili har alltid drömt om en björn men helt plötsligt så står hon framför en varg som speglar henne och som inte flyr. Norrskenet verkar vara galet, i ordets mest beskrivande betydelse, och mycket av det som händer har sin koppling i tidig samisk tro.

Jag gillar den här boken. Den gick fort att ta sig igenom och den är väldigt aktuell med rätten till sitt ursprung och de konflikter som finns mellan samer och storsvenskar. Áili är ju som vilken vilsen och ensam tonåring som helst. En som försöker känna sitt ursprung men har inte fått möjlighet att göra det. Att det sedan är en fantasybok som utspelar sig i nutid och i vår verklighet är bara så coolt.

Áili är egentligen inte ovanlig för denna typ av bokgenre. Jag skulle önska att dessa stackars tonåringar fick höra att de betyder något för de känns så enormt ensamma. Nu menar jag i genren som sådan och inte enbart i denna bok. Den börda de lägger på sina egna axlar kan vara enorm ibland. Olivia, kompisen, är en favorit och när hon ställer på Valdé, för att han tror hon är nyinflyttad, är så klockrent. Obrottsligt lojal på ett sätt som kanske inte Áili förtjänar hela tiden. Sådana vänner ska man vara rädd om.

Att skriva en bok om en kultur där en inte uppvuxen är modigt och Cederlund har kritiserats för det. Kanske för att samefrågan är känslig, kanske för att hon är kvinna. Samtidigt, detta är en bok i fantasygenren, då får du väl göra lite som du vill. Jag tycker det är modigt och egentligen spelar det ingen roll. Det känns som om Cederlund har gjort rätt mycket research och det köper jag rakt av. Boken har en uppföljare som jag ska bita tag i just nu.