Kristina Sandbergs svit om Maj fortsätter. Det är nu 1940- och 1950-tal. Barnen blir större och efter kriget är det annorlunda. Tomas dricker inte riktigt lika mycket längre. Lägenheten är större och det är mer att stöda. Det är modernare än den gamla lägenheten som de bodde i. De åker i väg till sommarhuset och ja livet går sin gilla gång.
Det är fortfarande gamla spöken som stör Maj och hon tänker en hel del. Hemmafruidealet kan hon leva upp till men nog är det lite enformigt. Hon blir trött och magrar av.
Jag tycker ändå om boken men det finns något så rörigt över Majs minnen. Kanske är det för att inre monologer egentligen inte fungerar så bra i skrift som man gärna tror. Jag vet att många tycker om Maj men jag blir mer trött och känner att denna generation nog bäddat för att vi idag har svårt att säga stopp åt våra åtaganden. För visst är det lite utmattning som märks hos Maj ibland.
Den här boken, den femte i serien, är kanske den som är bäst i många avseenden. Den innehåller så mycket om det som komma skall men också dåtiden. Det är här som resan mot slutet påbörjas. Ibland brukar en säga att oskuld kan förloras på många sätt och här förlorar nog våra unga trollkarlar och häxor sin om att det kommer att gå bra. Allt kommer inte att gå bra.
Mycket av handlingen utspelar sig mellan att trolldomsministeriet och Dumbledore inte är överens om att Voldemort är tillbaka. Det pågår en kampanj mot Harry. Allt för att hans sanning ska betyda mindre. När Hogwarts får en ny professor i svartkonst blir de flesta elever besvikna. Dolores Umbridge är knappast en pedagogisk källa och dessutom är hon hatisk och allmänt elak. Med tiden får hon mer makt och som protest bildar Harry och hans vänner DA. DA står för Dumbledores armé och Harry lär ut allt som han använt sig av när han bekämpat Voldemort. Det är en grupp modiga unga som tränar sig att bli bättre på att försvara sig.
Harry har ju faktiskt kämpat rätt väl mot mörka makter. Det är spännande att den enda gång han är bättre än Hermione på något är just när han improviserar. Att han ska ha svårt att säga olika trollformler känns konstigt men just detta att kämpa gör honom så bra. Annars är det här en bok där Harry får veta mer om sin far. Jag saknar hans mammas röst så mycket. Visst James Potter är viktig men ändå är det bara från två sidor som vi får veta något. Remus och Sirius är knappast opartiska i denna fråga. Lite gnäll kanske men ändå. Harry vill så gärna leva upp till sin fars bravader. Speciellt i Sirius ögon.
Boken är väldigt lång men det finns nästan inget som går att plocka bort. Som alltid, vid denna omläsning, är den suveränt inläst av Stephen Fry.
Det är tisdag och denna vecka har Kulturkollo tema de fyra elementen. Veckans utmaning är som följer:
Nu är det tisdag, och dags att presentera veckans utmaning hos Kulturkollo. Och eftersom vi den här veckan pratar om de fyra elementen jord, vatten, eld och luft så tycker jag det passar fint med att göra en kulturell fyrväppling. Du ska därför skriva om: en film du associerar med ett av de fyra elementen en bok du associerar med ett annat av de fyra elementen musik du associerar med ett tredje och en tv-serie du associerar med det fjärde elementet Blanda fritt!
Jag kom på två filmer men med olika element så jag tar båda. Den första är Backdraft, Eldstrom på svenska, som handlar om två bröder som är brandmän. De förlorade sin far som mycket unga i en brand. De har ett komplext förhållande till varandra och till sin fars, och deras gemensamma, arbete. När en pyroman härjar i staden händer det saker. Elden är alltid nära förekommande i denna film. Den andra filmen är Det rätta virket. Det handlar om de piloter som förtestade plan för att driva det amerikanska rymdprogrammet framåt. Den första scenen när ett plan flyger så högt upp i luften att piloten kan se stjärnorna är mycket fin.
Här sitter jag och kommer på en tredje film. Vatten är alltid närvarande i Titanic och det är väl inte så konstigt. Vatten och is en i salig röra gör denna resa till allt annat än optimal. Ska vi avsluta med jord så blir det väl Field of dreams. Mannen som odlar majs och som en dag bestämmer sig för att bygga en basebollplan mitt i majsfältet och hoppas att någon vill spela.
En bok jag tänker på när det kommer till eld är Kristin Cashores bok Monstrets dotter. Den handlar om Flamma, eller Fire som hennes engelska namn är, som har övernaturliga krafter och är mycket eldigt röd. Hennes namn säger väl allt egentligen. Jag måste ta med Fyren mellan haven som får mig att tänka på vatten. Den isolering som de utsätts för är inte bra för någon, någonsin. När det kommer till luft får det bli en klassiker. Jorden runt på 80 dagar av Jules Verne börjar ju i en luftballong. Jord stannade jag lite på svensk mark och kände in Grabben i graven bredvid. Visserligen en kyrkogård men vi är ju även på en bondgård där jorden ska plöjas och ha sig.
Ärligt ska jag säga att jag kom inte på fyra tv-serier. Därför får det bli en. Det får bli luft och en serie som rullar på TV4 guld just nu. Doktorn kan komma är en serie om läkare i Australien som har ett otroligt patientupptagningsområde. Där pratar vi hembesök, eftersom de faktiskt flyger till platser långt bort. De finns faktiskt på riktigt denna RFDS som de heter och fyller 90 år i år. Grattis till dem.
Musik är inte min starka sida men här kom jag faktiskt på en. Det får bli jord och eftersom vi pratat om romantik och nationalromantik idag känner jag att Öppna Landskap av Lundell är passande.
Det är torsdag och att fundera över veckans ordpar tog lite tid. Här hittar du originalet annars ser utmaningen ut så här denna vecka.
Engelska språket har två ord för ensam, alone och lonely. Jag tycker om att det finns en skillnad på en självvald ensamhet och en som mer handlar om att vara övergiven. Att vara ensam kan vara rofyllt och fantastiskt, men också hemskt. Gemenskap är något att eftersträva, men å andra sidan kan även den vara påtvingad. Ännu ett ordpar som inte är klockrena motsatser alltså, men som kan vara intressanta att reflektera kring. Dagens ord är ensamhet och gemenskap.
Ensam är stark heter det ju. Eller så är det kanske inte i alla fall. Den som klarar sig ensam är stark men det är alltid bäst att vara flera. Tänker jag i alla fall.
Martina Haags Det är något som inte stämmer handlar om ensamhet. När Petra skiljer sig blir hon ensam utan partner. Sedan åker hon upp till en fjällstuga för att vara vakt längs leden men också för att kunna skriva klart sin bok. I fred, från alla andra. Det är också ensamt. Visserligen kommer vandrare ibland men som helhet är det ensamt.
Gemenskap får mig att tänka på pensionärsligan i Catharina Ingelman Sundbergs romaner som börjar med Kaffe med rån och fortsätter med andra böcker på samma vitsiga tema. Dessa pensionärer rymmer från ett ålderdomshem och slår sig sedan i slag och rånar hejvilt sig igenom Sverige. Det som är att de gillar att vara med varandra och det är väl gemenskapen som är en av drivkrafterna för dessa äldre medborgare.
Jag vet inte riktigt hur jag ska börja förklara den här boken. Den fick mig faktiskt att må dåligt ganska mycket och dessutom så blev jag arg. Det fanns så många klyschor som jag himlade lite med ögon åt då och då. Nej Lucy skärpning. Det här kändes inte riktigt som feel good. Jag läste någonstans att det kanske borde definierats som feel bad to feel good. Fast så kände inte jag. Jag kände att det hade varit uppfriskande med ett annat perspektiv.
När Caitlin och Patrick bestämmer sig för att separera blir det svårt för barnen att träffa sin far. Därför blir Evas hus, Patricks syster, den perfekta platsen. Eva är änka sedan några år och lever med sina två hundar. För henne är omställningen total men hon har inget problem med sina syskonbarn. Caitlin är däremot mer skeptisk för hon är ju supermamman som gör allt lite speciellt. Patrick vet jag inte riktigt vad han tycker. Sedan får vi följa familjen genom en ganska tung skilsmässa. Speciellt som att Nancy, den lilla fyraåriga tjejen, slutar prata. Hon säger ingenting om hon inte är hemma och knappt då heller.
Jag blir galen på Caitlin. Alltså hon känns inte vuxen sin uppgift och varför har hon inte tagit tag i sitt liv. Jobba på kafé men med en högskoleexamen. Det känns slappt och lite glidande. Jag blir också galen på Dillon som inte kan låta någon annan komma till tals. Boken hade mått bra av låta Patrick få vara en berättarröst. Nu är det två kvinnor som ser på en skilsmässa där en är en satellitdeltagare. Även om barnen är det som räddar boken och som får de vuxna att bete sig som vuxna så blir jag arg här med. Har de inga vänner? Alltså en tioåring som mest är med sin mamma och lillasyster. Det känns inte riktigt sunt. Nej, inte en av hennes bästa. Den kändes mer som något krystat och att någon vill lämna feel good-träsket. Det här är en ganska stor diss känner jag men en bok som framställs som feel good ska inte få en att bli arg. Det var för lite mys. Jag blev glad när kapitlen handlade om Eva som i alla fall försökte förbättra sig. Nästa bok kan bara bli bättre.
Varje torsdag uppmanar Monika oss att titta i bokhyllan för att se om vi har några skulder där. Böcker som stått så länge att dammet har namn och sina egna dammråttor. Jag bara gissar nu, men jag tror inte jag är ensam om att ha en del böcker i hyllan som stått där i evinnerliga tider. Är det inte dags att de där, halvt, bortglömda böckerna får ta lite plats och synas? Jo, det tycker jag. Verkligen. Därför kommer de, en efter en, att dyka upp här varje torsdag under rubriken Hett i hyllan. Lite lagom tvetydigt, eller hur? Vad har du för dolda skatter i hyllan?
Erkännas ska att jag inte ens mindes att jag hade köpt den här. Det har jag inte heller. Jag har ärvt den från min syster men likväl är den inte läst. Någon gång ska jag ta mig an den men eftersom den är en tjock pocketbok kommer jag nog att dra mig. Eller läsa långsamt. Kanske läge att lägga den bredvid sängen och låta den ta sin tid.
Om boken: När Archie Jones försöker ta sitt liv i sin Cavalier Musketeer nyårsmorgonen 1975 men förhindras av en slaktare (som ogillar att sådana saker utspelar sig framför hans affär när han väntar en morgontidig leverans) så förändras Archies liv för all framtid. Han kliver ur sin bil och vandrar förvirrad och tyngd av sitt nyligen kraschade äktenskap in på en efterfest där han möter den svindlande vackra jamaicanskan Clara Bowden. Hon är 19, han är 47. Hon är en bra bit längre än honom och saknar sina framtänder efter en motorcykelolycka. Hon är övergiven och ett f d Jehovas vittne men all tro på en frälsare har inte hunnit förångats. Kanske är det därför inte så oförklarligt att Clara Bowden i Archie Jones såg något mer än bara en ganska kort, ganska lönnfet medelålders vit man i en illa sydd kostym. Clara såg Archie med förlustens grågröna ögon; hennes värld hade just försvunnit, den tro hon levt med hade dragit sig tillbaka som ett tidvatten, och Archie hade av en ren slump blivit den som man skämtade om: den siste mannen på jorden. Sex veckor senare är de gifta.
Så inleds Zadie Smiths debutroman Vita tänder som blev enormt omtalad när den kom ut år 2001. Vita tänder utspelar sig framför allt i norra London. Här möts medlemmar av familjerna Jones, Iqbal och Chalfens, och trots alla olikheter - hudfärg, religion, bakgrund - vävs dessa egenartade människors liv samman och bildar en varken smärtfri eller förutsägbar berättelse. En mäktig och sprakande historia som är oavbrutet underhållande.
Berättelsens ram är vänskapen mellan två omaka män, Archie Jones och Samad Iqbal, som träffas under andra världskriget och blir varandras grannar och följeslagare, mycket tack vare sina färgstarka fruar och barn. Historien spänner över ett halvt sekel, över stora som små ämnen, och bildar en bitsk, sprakande och oavbrutet underhållande upplevelse.
Hos Enligt O har Olikhetsutmaningen börjat igen. Veckans uppmaning är som följer: Det får bli en start för olikhetsutmaningen idag trots allt. Det var tanken, men jag glömde bort i all terminstartsstress. Någonstans är det ändå höst och då är det bra med rutiner. Dagens ord är tjock och tunn, vilket skulle kunna handla om sidantal, kroppsform eller något helt annat. Jag väljer att fokusera på sidantal.
Tjock och tunn var det. Det finns många alternativ till den uppmaningen. I filmens värld är det väl Helan och Halvan som får stå för tjock och tunn eller varför inte Biffen och Bananen, som var två svenska herrar med samma kroppsform. Fast nu ska vi ta oss över in i böckernas värld.
Den första boken i Passagetrilogin av Justin Cronin heter Flickan från Ingenstans. Eller The Passage som den heter på engelska. Det var den engelska versionen jag läste och då är den lite längre än den svenska versionen. Båda hamnar runt 1000 sidor. Boken handlar om hur ett vampyrvirus tar över och människor utrotas i stort sett. Här är det inte några romantiska drömmar utan människor är bytesdjur som jagas och lever i stort i ljus för så fort det blir mörkt kommer vampyrer. Den första boken handlar om början och hur det är 1000 år senare. Då finns det knappt några människor kvar i USA. Det är Amy som kommer att finnas vid båda tillfällena. Hon och de tolv första vampyrerna. Deras koppling till varandra blir uppenbar i nästkommande bok. Den är spännande och här pratar vi skräck i bästa Stephen King-anda.
En tunn bok som jag läst många gånger och fortfarande tycker mycket om är Hemingways Den gamle och havet. Ju äldre jag blir desto mer förstår jag av denna bok. Den är så tragisk i sin uppbyggnad. Det finns alltid en punkt i varje individs liv där vi inte längre gör nytta eller inte kan dra vårt stå till stacken och det är väl kanske känslan hos Santiago. Sedan är det något med amerikanska författare och stora fiskar.
Jag köpte den här boken för så många år sedan men läste aldrig ut den. Jag har försökt i omgångar men då den är tjock hamnar den alltid längst ned i läshögen och annat får ta plats. Nu har jag läst ut den och ja, den var riktigt bra. Caroline Giertz är nog mest känd för att ha varit på TV och varit programledare för Det okända eller något så.
Detta är en bok om en gudinna som varit Jahve, alltså Guds partner, men hon har tröttnat och stigit ned bland människorna som vilken människa som helst. Nästan i alla fall vem som helst. Hon föds som Ashima och som barn skiljer hon sig inte så mycket från andra barn. Hennes närmaste är Haniel. Han valde att lämna himlen för att följa Ashima. Haniel fungerar inte som hennes far. Det skulle aldrig fungera för att han har varit kär i denna gudinna i eoner och det går inte att ändra på. De befinner sig i varandras närhet och han beskyddar henne och tränar henne som barn.
Boken är en sorts resa genom Ashimas liv från unga år till mitten av tjugoårsåldern skulle jag säga. Kanske närmare 30 år. Med varje år ökar Ashimas kontakt med sina gudomliga krafter och kampen mot Jahve och dennes präster. Det är knappast trevliga möten. Dessutom kommer en och annan ängel tillbaka. Mycket av den här boken kräver en hel del insikt i äldre religion och myter. Både antika och kristna samt judiska myter är inbakade i denna historia. Jag tycker att boken är bra och den ger mycket men den är inte för alla. Den är lite för lång som jag skrev tidigare. Med sina 620 sidor känns det som om något hade kunna fått stryka på foten.
Faith och hennes familj måste bosätta sig på en ganska liten ö vid den engelska kusten. Det har hänt pappan något men Faith förstår inte riktigt vad det. När hon får möjligheten att läsa ett brev som fadern gömt inser hon hur det ligger till. Den vetenskapliga världen anklagar fadern för att ha förfalskat ett fossil. Efter ett kort tag på ön omkommer fadern i vad som först ser ut som ett självmord. Det är straffbart vid denna tid och familjen riskerar att förlora allt. Faith vill inte tro på detta och letar reda på faderns hemlighet. Han har ett träd. Det är ett speciellt träd eftersom det inte tål ljus utan måste stå i mörker och det lever och växer av lögner. För varje lögn ger trädet frukt som visar sanningen för den som äter. Faith börjar nu besöka trädet och ljuga för det.
Faith är en 14-årig tjej som gärna vill bli vetenskapsman. Det får inte eftersom detta är 1800-tal och hon lider hårt av tidens regler för kvinnor och flickor. Hon älskar sin lillebror som är livlig och dessutom är hårt ansatt av föräldrar för att han är vänsterhänt. Faith är äldsta barnet och varit med om att många småbröder har begravts i förtid. Hon är smart, har läst mycket men får aldrig använda detta. I mäns sällskap ska hon vara söt och gärna lite dum. Trots att hon älskar sin far är hon rädd för honom eftersom han har ett humör och är en barsk man. Hon har ett mer komplext förhållande till sin mor som Faith tycker mest är söt.
Boken är riktigt bra och det lyfter en svår tid för flickor. Det finns så mycket att veta om men samtidigt är det förbjudet för kvinnor och flickor att studera allt för mycket. Till husbehov räcker lagom är den allmänna tanken. Själva grundhistorien om trädets roll är också intressant. Speciellt när de börjar tänka på det som kunskapens träd som vi är förbjudna att äta av. Ja, varför inte. Läs och begrunda den likhet som ibland finns med vår samtid. Det är alltid kul att dra paralleller.
Solbritt Andersson är tillbaka och hon och hennes kollegor befinner sig mitt i en extrem stor utredning. Den för Solbritt och Lena till Tyskland där de båda möter en interpolagent, Erik, som också vill sänka detta stora kriminella gäng som gömmer sig bakom en ganska polerad affärsverksamhet. De kommer rätt mycket på spåret i Tyskland men åker hem då Sven Löwengrip fortfarande inte har dykt upp. Väl hemma händer än det ena och än det andra som har med utredning att göra men det är svårt att koppla allt på en gång.
Samtidigt så händer det som alltid andra saker på Singö. Prästen på ön visar sig ha intressanta saker för sig som också visar sig ha betydelse för utredningen. Annars är livet som det alltid är för Solbritt och Rune. De lever sitt liv och barnbarnet Isabell kommer med jämna mellanrum och hälsar på. Fast just nu kanske det är pojkvännen som är mest intressant.
Detta är den sista boken om Solbritt och utredningen kring Löwengrip. Det är mycket som ska knytas ihop och jag tycker att det fungerar. Nu är inte detta den mest svårlästa bok i hela världen men den är mysig och trevlig. Jag tror också att få läsa om en polis som liksom lever ett normalt liv är uppfriskande. För Solbritt är ganska så normal. Hon är gift, har barn och ett aktivt privatliv. Hon dricker ibland men inte några mängder och hon trivs med sitt jobb. Det är verkligen en motpol mot allt svårmod som brukar dyka upp. Jag gillar serien och den är rätt så lättläst. Kanske är det något för sommarläsningen.
Hos Mias bokhörna är det dags för helgfrågan och den är som följer denna vecka.
Denna vecka har jag fått hjälp av Ewa som har bloggen Holavedsbrudar - Författarblogg . Så här lyder frågan: Följer du en eller flera författare på facebook och/eller Instagram? I så fall vilka och varför?
Jag följer bara författare på Twitter. Där är det J.K Rowling som jag följer och sedan är det Joanne Hildebrandt. Det finns säkert fler på Instagram men där har jag inte letat än. Båda två är väldigt samhällsintresserade och Twitter passar dem lite bättre i när det gäller det. För att Rowling var ganska skarp i t.ex. amerikanska valet och Hildebrandt brinner för försvaret.
Förra veckan kom utmaningen lite sent. Jag är ännu senare eftersom det gått ytterligare en vecka.
Utmaningen var som följer:
Lite sent kommer alltså veckans olikhetsutmaning, inspirerad av vårvädret. De två orden för veckan är regn och sol. Din uppgift är att koppla ihop dessa ord med kultur av något slag.
Regn får mig att fastna i Forrest Gump. Forrest åker till Vietnamkriget och där regnar det. Det regnar åt alla håll som finns. Till och med underifrån vilket jag nästan alltid tänker på när det ösregnar ute.
Lite sol är aldrig fel men solen i The Maze Runner är obeveklig och inte alls bra. Den brinner jämt och faktiskt har några utvecklat ett virus som gör människor galna av solen. Endast i dystopier blir människor zombier av just solen.
Hos Bokföring enligt Monika förekommer en veckoutmaning där böcker du inte läst men köpt för länge sedan. Det är ju sant. Jag bara gissar nu, men jag tror inte jag är ensam om att ha en del böcker i hyllan som stått där i evinnerliga tider. Är det inte dags att de där, halvt, bortglömda böckerna får ta lite plats och synas? Jo, det tycker jag. Verkligen. Därför kommer de, en efter en, att dyka upp här varje torsdag under rubriken Hett i hyllan. Lite lagom tvetydigt, eller hur? Vad har du för dolda skatter i hyllan?
Tja, vad välja på? Jag har just tittat på serien Krig och Fred som gick på SVT för ett tag sedan. Min syster köpte boxen och vi såg om. Det får mig att längta lite efter Tolstojs bok. Jag äger den. Den står fint i bokhyllan. Inte denna upplaga men ändå. Borde läsa den i år.
Dags för andra veckan med olikhetsutmaningen och idag gäller det att presentera två böcker, filmer, tv-serier eller annan kultur, en som passar ihop med ordet rik och en med fattig. Eller varför inte två som passar med båda orden. Ni löser det som ni vill, förra veckan flödade kreativiteten och jag blir mer än gärna överraskad. Mer kan du läsa på enligto.se
Att vara rik är nog antagligen den lättaste känslan i världen, inte den bästa men den lättaste. Du behöver inte oroa dig över vanliga små saker. Den känslan har Harry Potter när han ärver ett valv med guldpengar från sina föräldrar. Han kan köpa vad han vill och investerar i vännerna Freds och Georges företag. Det är också lätt att glömma att Ron inte har pengar och ibland är otroligt avundsjuk på sin vän. Ron, som Harry tycker är rik på andra sätt, som älskas av sin familj på både bra och ibland rätt så förödmjukande sätt.
Fattig får vara den lilla flicka som säljer svavelstickor i H.C Andersens fina saga. Där sitter hon och drömmer om att fira jul, att äta mat och om mormor. Denna lilla saga får mig alltid att gråta över den lilla flicka som fryser och är så hungrig. Det får mig att tänka på att saga och verklighet ibland inte alls är så långt borta från varandra.
Jag skulle kunna prata om detta länge till. Det finns ju en del filmer och serier men idag blir det böcker.
...har det gått lite mer än en månad. Jag hade läst i slutet av januari 9210 sidor. Eftersom jag läst en del i februari så lär det väl bli en del.
Först ut var den fjärde delen i Maze Runner-serien och den var 352 sidor lång. Du, bara var 340 sidor lång. Sonya Sones What my girlfriend doesn't know landade på 291.
Sedan läste jag klart Sagan om Turid - Korpgudinnan med sina 300 sidor. En liten Novellix-utgåva av Söderbergs noveller var 23 sidor lång. Efter den boken är jag uppe i 10 225 sidor.
Först ut i mina nya 10000 sidor är The Last Star av Rick Yancey med sina 388 sidor. Efter det kom Jenny Colgans hela serie om bageriet på strandpromenaden. De var totalt på 1112 sidor.
Niceville kom sedan med 479 sidor. Två böcker av Sofie Sarenbrant följde på det med totalt 598 sidor. I onsdag hade jag läst klart Historietter av Söderberg på 95 sidor.
Efter att ha räknat samman detta måste jag säga att februari var en produktiv läsmånad. 2672 sidor har jag läst. Kanske inte mycket för en del men för mig är det mycket och säger att jag är i behov av avkoppling. Trevlig helg.
1) Vad heter boken du läser just nu?
Harry Potter och det fördömda barnet
Hallon och Hat av Eva Swedenmark och Annica Wennström
Sagan om Turid: Kungadottern av Elisabet Östnäs
2) Hur långt har du kommit? 1. Nästan klar 2. En tredjedel 3. En tredjedel
3) Beskriv boken med tre ord. 1. Fortsättning, tolkning och igenkännande 2. Komisk, förvirrande och lättsmält 3. Informativ, arg och relevant
4) På en skala 1-5, hur bra är den hittills? 1. 4,5 2. 3 3. 4
Kulturkollo rundar av året med en lista och det är fritt att delta. Jag tänkte haka på och se vad jag ska svara på. Alla frågor och vad andra tänkt finns här. Min lista blir lite kort men ibland blir det så.
Årets mest oväntade: Presidentvalet i USA. Det finns så mycket jag kan säga men fyra år med Donald Trump får mig att gråta lite i själen. Årets klassiker: Dödssynden av Harper Lee. Jag är inte helt såld. Årets historiska: Helenas hämnd av Maria Gustavsdotter som handlar om ett svenskt helgon. Årets dystopi:The 5th Wave av Rick Yancey. Utomjordingar som invaderar. Årets nya bekantskap: Himlen är alltid högre av Jonas Moström. Kanske inte superduper bra men avkopplande. Årets ögonöppnare: Mannen utan väg av Erik Lindegren. Hur han beskriver andra världskriget är annorlunda men trovärdigt. Årets återseende: Kristina Ohlsson läste jag i en följd sedan hände annat så Paradisoffer blev en nystart. Årets huvudperson: Lila i Elena Ferrantes Min fantastiska väninna Årets bifigur: Elena i Elena Ferrantes Min fantastiska väninna. Det borde vara tvärtom men jag tror det är så det upplevs. Årets filmupplevelse: Fantastic beasts and where to find them Rowling-land är alltid trevligt att besöka. Årets magplask: Dylan. I rest my case. Årets skämskudde:Mad about the boy av Helen Fielding. Bridget mådde bättre i början av 2000-talet. Årets lyckopiller: Lucy Dillon även om det bara blev Tango för vilsna själar i år. Årets förlag: För mig blev det nog Massolit Årets TV-serie:Stranger Things.
