Day 08 - A show everyone should watch

Så här i efterdyningarna av #metoo känns det som att många behöver se Fröken Frimans krig. Bara som en upplysning om att vi inte kräver mycket bara lika än idag.

Marco Polo

För några år sedan kom Netflix med serien Marco Polo och efter två säsonger lades den ned. Inte så konstigt eftersom den är dyr att spela in. Det handlar om den venetianske köpmannen Marco Polo som i verkligheten kom att tillbringa 20 år vid Kublai Khans hov. Den store khanen var intresserad av all sorts religion och Polo fick förklara kristendomen för honom.

Här är det lite annorlunda eftersom Polo ges till khanen av sin far som fånge. Han blir sedan kvar och även om Kublai själv finner stor nytta av Polo är det inte alla som gör det. Polo ses som ett hot mot många individers önskan om makt. För det har den gode Kublai, makt. Som härskare över Mongoliet och större delen av Kina och långt bort mot Egypten är han den störste khanen. Det är bara den siste kejsaren av Kina som ska störtas.

Serien är nog knappast sann alla gånger men det är uppfriskande att se en serie som utspelar sig i kanske den mest intressanta perioden under medeltiden. Nämligen då när Mongoliet höll på att ta över den Eurasiska kontinenten. Om de hade lyckats hade vi kanske inte levt som vi gör idag. Det är en intressant tänk om-situation.

Det är också uppfriskande att de flesta kineser spelas av människor med kinesiskt ursprung men mongolerna är det lite svårare med. Araber spelar araber och européer lika så. Det händer inte alltid och jag tycker att serien ska ha en eloge för det. Gissningsvis har de valt engelsktalande för att det ska vara mer tillgängligt för alla men också för att många av skådespelarna är uppväxta i ett engelsktalande land. I alla fall majoriteten. En ganska bra serie som finns på Netflix fortfarande. 

Ungefär 1,5 år

Ja, 418 dagar har jag sett på serier. Allt enligt tiii.me som räknar tid och ser hur många timmar eller dagar du tittat på tv. Nu är det några långa serier som inte fanns med så jag räknar uppåt. Ungefär ett och ett halvt år. Fast jag gillar ju tv så varför inte? Här är mina :).

Skam

Skam är serien som blev ett fenomen. Jag hoppas innerligt att den nu får gå till historien som en serie som visade på ungdomens glädje men också problematik. I början var serien ganska hetsig men mot de två sista säsongerna kunde det gå lång tid där vi bara fick följa en individ som egentligen inget sa utan mest använde sociala medier. Visst det är så det är att vara tonåring men variation förnöjer.

Jag gillade att det handlade om det som är viktigt för tonåringar och att det kändes som om det var på deras villkor. Hur de använder sig av telefoner och mycket sker på just sociala medier nästan hela tiden. Närheten och snuttefilten som dagens mobil är. Om du inte syns finns du inte alltid men också att du har närhet till dina vänner och kära på ett annat sätt än vad min generation hade. Det är både på gott och ont att vara uppkopplad.

Varje säsong har fokuserat på en individ speciellt mycket och jag är inte säker på att jag tycker det är så bra. Jag vill se alla lite här och där. Någonstans tappas de andra bort. Jag minns knappt att Isak var polare med Jonas för i säsong tre glöms den senare nästan bort. Visst det bra med ett särskilt fokus men jag gillar ju blandningen mer.

De ungdomar som spelar med Skam gör det med den äran. Kanske imponeras jag mest av Vilde som är så duktig på att försöka göra alla glada men så gärna vill vara cool. Fast det fungerar nästan aldrig för henne dock. Deras dialog är naturlig och det är ett stort plus. Det är förvånansvärt få vuxna med och de som är med kan vara kloka eller urbota dumma som skolsköterskan som dyker upp ibland. Jag måste säga att det är faktiskt inte helt fel för då blir det ungdomarnas värld.

Skam kommer nog att hänga med ett tag till. Det brukar vara så. Sedan kommer denna tonårsgeneration minnas serien med nostalgi om några år. Ungefär som min generation kan minnas Beverly Hills 90210 men det är inte samma sak. Skam är tusen gånger bättre.

The Good Wife

Jag är inne i någon fas där jag ser klart mina serier. Just nu har jag sett klart The Good Wife. Sju säsonger blev det innan serien lades ned.

The Good Wife är en advokatserie som tar sin bakgrund i att huvudkaraktären Alicia Florricks man, tidigare delstatsåklagare i Illinois. sitter i fängelse för att ha utnyttjat systemet samt läckt det till en call girl han anlitat. Alicia bor numera med sina två barn i en lägenhet och skaffar sig till slut ett arbete hos advokatfirman Lockhart/Gardner. Det är inte det lättaste eftersom Alicia en gång var djupt förälskad i Will Gardner och nu när hon träffar honom igen är det inte bara lätt. Peter, maken, släpps från fängelse och får tillbaka sitt arbete. Alicia står bredvid honom som den goda fru hon är eller saint Alicia som hon kallas i media. Kvinnan som står vid sin man när det blåser hårt.

Serien följer Alicias utveckling som advokat och hennes privatliv. Hon lever knappast ihop med Peter någon längre tid utan det sker mest för hans karriär som åklagare, guvernör och försök till vice president, kanske också president. Ibland undrar jag om titeln är ironisk. Visst Alicia är otroligt trogen sin man, utåt sett, för i hemlighet har hon förhållanden och vägrar leva med mannen hon inte skiljer sig ifrån.

Jag gillar rättegångsserier. Det är både spännande och lite uppfyllande att se rätt sida vinna liksom. Där briljerar serien och jag älskar hur det ibland går bra och ibland mindre bra. Den delen där serien liksom ballar ur är Alicias privatliv. Jag fattar att hon inte skiljer sig i första och andra säsongen. Det jag inte förstår är varför hon inte dumpar Peter för att leva med Will. Min själ gråter lite över det. Jag gillar inte alltid den individ hon blir. För hon blir hård, kanske också en bitch, med seriens gång. Låter konstigt men ändå liksom.

Den är klart sevärd trots mina kommentarer. Se och njut av bra rättegångsdrama. Vad serien säger om äktenskap i USA är mera tragiskt på en nivå som jag försöker att inte tänka på.

Lilla Huset på prärien - socialism i USA

Kulturkollo pratar sjuttiotal på sin sida och jag fastnade lite i tv-serier från sjuttiotalet. Jag såg dem inte då men senare. Trots all konspiration kring allt som heter socialism måste jag säga att Lilla huset på prärien är lite så. Serien är långt ifrån böckerna och jag kan tycka det är synd. För det handlar så mycket om att leva som nybyggare i en svår tid. I serien blir det snarare att lösa veckans problem.

Det jag som lite äldre kan tycka är intressant är hur viktig staden de bor är. De gör allt tillsammans och räddar alla och tja, arbetar mot ett gemensamt mål. Det känns väldigt mycket som socialism i min hjärna eller i alla fall en sjuttiotalsversion av den. För det ordnar sig alltid. Denna trend finns i andra serier från samma tid. Det är lite svårt men i slutändan kommer allt att ordna sig. Det bara vet man. Någonstans är det kanske en annan version av diskbänksrealism där verkligheten alltid, oavsett vad, är skit.

Idag när serier görs med lätta lösningar så känns de lite löjliga. Veckans problem som löses snabbt men i nostalgikerns hjärta fungerar det fortfarande. Antagligen är det därför vissa serier får fortgå i flera år trots att vi rullar med ögonen.

Serier jag sett klart under sommaren

Det är många serier som blir klara nu.

Banshee utspelar sig i Pennsylvania där det bor mycket amishfamiljer. När en man blir frisläppt från ett femtonårigt fängelsestraff tänker han sig leta på sin gamla älskare och partner. Istället blir han vittne till hur en polisman mördas och han tar dennes identitet. Lucas Hood kommer in i Banshee som den nye sheriffen och sedan börjar en katt-och-råtta-lek mellan skurkar och mindre skurkaktiga poliser. Jag undrar alltid varför jag satt kvar och såg denna. Den är knappast bra och sista säsongen ballar ur ordentligt. Nja, jag har svårt att tro att någon tyckte denna var kanonbra.

Penny Dreadful handlar om det mörka. Det utspelar sig på 1800-talet och majoriteten är förlagd till London. Namnet kommer från att en kunde köpa skräckhistorier för en penny. Vi får möta vampyrer, djävulsdyrkande häxor, varulvar, lite andra konstiga varelser, dr. Frankenstein och dr. Jekyll. Det är mörkt som bara den. Nu menar jag både till utseendet och till handlingen. Trots detta är det faktiskt riktigt bra och välspelat. Har man en förkärlek för skräck är detta en ypperlig serie.

Musketeers är en dramatisering av Alexandre Dumas d.ä böcker. Visserligen tror jag att vi sjövilt blandar och ger samt låter lite moderna värderingar flöda in. Däremot saknar jag Buckingham, den noble hertigen som dyker upp i böckerna. Serien är skönt äventylig och påminner lite lätt om gammaldags filmer med Errol Flynn. Vackra damer med skinn på näsan, modiga och goda män samt onda skurkar. Det är ganska lättsamt i sommarnatten. Tre omgångar blev det allt.

Justified handlar om Raylan Givens, U.S Marshall, som är född och uppvuxen i Harlan County, Kentucky. Efter många år i Florida kommer han hem för att arbeta. Harlan County var länge gruvbyggd men nuförtiden är det mest hasch som produceras. Det är Harlan som blir huvudpunkten i denna serie och jag gillar att de flesta är professionella och Raylan mest kör sitt cowboyrace. Serien går upp och ned men det är alltid välspelat. Timothy Olyphant spelar med den äran och man måste gilla en man i hatt.

Family Guy Bingo

Det tog två säsonger för att klara denna. Sedan full. Vissa saker har inte blivit bättre med tiden.

Downton Abbey

När du ser på TV kan du ibland spela bingo. Jag gjorde det när jag såg klart Downton Abbey men jag glömde att publicera den. Här är min bingobricka. Lite rolig är den. Fast den fungerar visst bara på de tre första säsongerna fullt ut.

Kulturkollos utmaning: Att lyfta skämskudden

Frågan denna vecka är som följer:

Vad är din skämskuddekultur? Vilka böcker sätter du inte upp på läst-listan eller som halvt göms i bokhyllan? Vilka TV-serier kan du absolut inte missa, men som du inte direkt pratar om när andra vill ha tips? Vilka filmer kan du inte låta bli att gilla, trots att du vet att det egentligen finns så mycket ”bättre”? Eller du kanske har en skämskudde-crush på en Hollywood-stjärna eller pop-idol? Ta chansen att befria er från tyngden av skämskudden!

Jag har nu tänkt men det är inget jag skäms för att jag läser, ser eller tycker om. Jag läser det jag gillar och är ganska rak med det. De flesta tycker att jag är ganska så barnslig i mitt läsande men det visar sig att jag har slutat bry mig. Eftersom jag läser allt efter min egen smak skäms jag inte. Jag kan däremot känna mig lite sårad av andra som värderar det jag ser på.

Det samma gäller film. Jag har sett det mesta och när jag fick pikar om att jag sett American Pie slutade jag prata med mina kollegor. Jag har inga problem med att se det mesta men strunta i vad jag ser. Att kommentera och engagera sig i vad andra tycker om är något som andra gör.

Slutsatsen av detta är att jag även gillar TV. Jag ser det jag vill se precis som i övrigt. Däremot har jag valt att inte prata om det i sammanhang där en blir rätt så ifrågasatt. Det gäller att välja vem en pratar med.

Nu låter det ju som om jag skäms men snarare blir jag ledsen av att få höra än det ena, än det andra om mina läs- och filmvanor. Det är inte så roligt att få höra att jag inte är vuxen för att jag gillar fantasy eller ser Disneyfilmer. Så, kanske borde andra lyfta på sina skämskuddar och berätta vilka lik som finns i deras kulturella garderob.

Det är dags att summera några avslutade serier

Nu har jag sett klart House. Det slutar lite tragiskt. Visserligen fint och gulligt för de flesta men det finns en viss tragisk underton som jag tänker ligger och gör slutet öppet. Det är fortfarande kanske en  av de smartaste serierna som gjorts. Dessutom att House springer omkring med en adress med Baker Street 221 B säger väl en del om vem en flörtar med.

Making a murderer är en dokumentärserie som jag faktiskt irriterade mig på en hel del. Inte så att jag tycker speciellt synd om Stephen Avery. Jag tror han definitivt gjort det han sitter i fängelse för. Hans systerson är nog inte heller så oskyldig. Det jag stör mig på är ett ensidigt perspektiv och manipulationen av mig som tittare. Jag vill tolka själv och inte bli tolkad för. Om du undrar varför så om killen kan skriva ett eget överklagande är han inte dum. Då kan han också manipulera sin omgivning.

Glee var ju så bra när den kom. Lite charmig och lite sisådär töntig men värd att vänta på varje vecka. De sjöng bra och ja, Famekänslan sjöd i TV:n. Däremot så blev det inte bättre med tiden. Will Schusters lärarkaraktär retar mig och det skedde bizarra saker som jag inte kan förstå. Det känns mest som tack för att den slutade lite gulligt. Synd för det var bra och sedan blev det konstigt. Från säsong 4 har det varit mycket konstigt. Brittany S. Pierce är en rollfigur som är skämskudde fram-varning på.

Perception är en bra liten serie som dog i myllret av allt annat. Daniel Pierce är en neurolog som fungerar som lärare vid ett ganska prestigefullt universitet. Han är briljant men också schizofren. Det är en av sakerna som gör serien unik. Han arbetar med en f.d. elev som numera är FBI-agent. Kate Moretti vet att han är en otrolig utredare och mycket av det som händer i utredningen är något som Daniel har hallucinerat. Det är bra och välspelat. Ibland är det komiskt och det är liksom som en version av en Holmes. Det är en serie värd att titta på trots sina tre små säsonger.

Serier som sagt tack och hej

Under detta år har jag sett klart många serier. En av dem är bland annat Mad men.

Mad men med den drickande, rökande och kvinnotokiga Don Draper som är ett reklamgeni. Jag vet inte riktigt om så är fallet men visst det har varit bra och mindre bra. Jag gillar Roger och Peggy bäst med Joan som god trea. Det är ju så att Don är en ganska otrevlig man. Att han får omkull så många kvinnor förvånar mig alltid. Sedan tycker att den slutade helt okej. Jag hade dock önskat ett annat slut för Don men men. En kan inte få allt i denna värld.

CSI:NY har legat och väntat i många år. Mest för att jag inte fått tag på säsong nio förrän nu. Så vad kan jag säga om denna serie. Jag gillar den. Kanske för att den liksom handlar om brott och den fula sidan av människan. Det är knappast något djupt eller så men det är underhållande att se hur de tänker. Manusförfattare som skriver kriminaldrama måste vara lite knäppa någonstans. Eller åtminstone tendenser till mördare i alla fall. Vissa saker är helknäppa.

Sons of Anarchy tog sitt avsked också för mig. Jag måste säga att det är en serie som kräver sin tittare. De flesta gånger är det hur bra som helst. Andra gånger vill jag verkligen bara att alla ska dö. Fast det var ett avslut som höll. Det är så en negativ spiral ska avslutas. Jag måste säga att jag inte kunde strecktitta direkt eftersom det var jobbigt som bara den.

Jag såg klart Revenge och insåg att den skulle ha slutat en säsong tidigare. Det var det mest såpiga jag sett sedan Desperate Housewives. Så det var ett avslut som passade serien. Det var också många trådar som löste sig och det kändes som om alla blev andra människor på en positiv nivå.

Terra Nova kom och såg och var väl okej. Ibland är jag nyfiken vad som händer när serie startar och sedan läggs ned. Det händer så ofta.

Smash började så bra och slutade så dåligt. En serie om sånger borde väl innehålla sånger eller? Nej, det var slöseri med tid.

Continuum har avslutats och det var helt okej. Det kändes lite som om de behövde några avsnitt för att knyta ihop alla trådar. Det var helt okej men synd att den inte fick en fortsättning. Jag tror den hade blivit riktigt bra.

En serie jag började och avslutade ganska snart var Blue Mountain State. Den kan väl ses som en sorts collegeserie. Djupt är obefintligt men lite kul till och från.

Mad men Bingo

How I met your mother

Nu har jag sett klart denna serie. Är det okej att jag är besviken? Jag blev nämligen det och rätt så rejält. Alltså här sitter man och väntar i nio år och sedan nej, alltså nej. Jag fattar att man ville åt det hållet för sex år sedan. Men mycket vatten har flutit under bron sedan dess och man kan inte gå tillbaka till en handling man försökt göra upp med. Så nej. Likt andra serier borde den ha slutat efter kanske sex år. Detta var övertid och det kändes hos skådespelarna också. Synd för den var bra en gång men jag känner att de senaste åren har påverkat min känsla för den.

Blossom

När Mayim Bialik dök upp i The Big Bang Theory så blev jag glad. Hon är en rolig tjej och hon kan verkligen leverera sina rubriker. Det är ju poängen med komedi. När Blossom gick tror jag att den var ganska så ovanlig för tjejer skulle inte ta så mycket plats egentligen. Men detta var en tjej med skinn på näsan som levde ensam med pappa och två bröder.

Jag kan säga att jag grät när serien lades ned och det är en av de serier jag minns från min tonårstid med glädje. Sedan ska vi inte prata om kläderna för de är inte ens i en liga att pratas om för brrr för åttiotalet.

Familjen Macahan

Jag älskar detta intro. Det är så maffigt och det visar på den amerikanska vackra naturen i sin omväxling. Det är lite charmigt och jag tror att serien var större i Sverige än i USA. Den gick i repris för några år sedan och då såg jag om den. Den är lite daterad men jag kan fortfarande tycka att vissa avsnitt är guld medan andra är mindre bra.

James Arness, Zeb, var ju en van westernskådespelare och det är lite kul att se honom här. Hans halvbror spelade ju med i mission impossible. Man kan väl säga att få skådespelare från denna serie hade någon vidare karriär efteråt.

Alias

Sydney har ett brokigt förhållande till sin far och låtsas som hon jobbar på bank. Egentligen är hon spion för CIA, tror hon. Första säsongen är så mycket avslöjanden att man måste nästan skriva ned för att hänga med. Det är inget problem men jag måste säga att manusförfattarna måste ha haft svårt att inte snurra in sig själva i förvirring.

Det är underbart valda skådespelare. När man valde Sydneys mamma och pappa så hittade man två som skulle kunna vara Jennifer Garners föräldrar. Det finns liksom utseendedrag från båda. Det som stör mig mest är spåret med en gammal renässanskonstnär. Lite för mycket DaVinci-koden för mig men annars var det en så bra serie. Fem säsonger men det var faktiskt ganska lagom.

Coupling

Det här är den brittiska serien som handlar om tre killar och tre tjejer som umgås och som till slut på olika sätt blir ihop. Nästan i alla fall om jag minns rätt. Man brukar säga att det är en brittisk variant av vänner men jag håller inte med.

Utgångspunkten är den samma men det känns inte som samma inavel om man säger så. Det är brittiskt charmigt och man måste verkligen förstå humorn för att uppskatta det hela. Jag är ganska svag för välgjorda brittiska serier och denna är inget undantag. Det som är lite synd är att inte fler såg den när den kom. Se gärna bara för Jack Davenports skull.

Roseanne

Jag gillar Roseanne. Hon är en kvinna med skinn på näsan. Här är hon en kvinna med allt annat än pengar som försöker få sin familj att klara sig. Det är kanske en av de fattigaste familjer som beskrivits i komediserieland. Här är det verkligen white trash som man visar.

Sedan var serien inte överdrivet bra rakt igenom men den hade sina stunder och jag gillar att man kör med samma gamla koncept med en dum dotter, en smart och en mindre intelligent son men mammas raring.

Sara Gilbert visade att hon kunde agera i denna serie och jag saknar henne i teve ibland. Att man sedan lät Sara återförenas med Johnny Galecki i the Big Bang Theory var egentligen en snygg nick till deras gamla serie.

Arkiv X

Jag tror jag har skrivit om serien tidigare och ska sammanfatta mig kort. En av de allra bästa serierna från 90-talet men den har inte daterats väl. Jag såg om den för kanske fyra år sedan och den är verkligen lite gammal i vissa avseenden. Jag gillar Gillian Anderson bäst för hon är tuff och stark och det kan inte vara kul att få spela en sådan gnällig karaktär. Förhoppningsvis ändrar sig serierna med tiden.

Sedan måste jag säga att det är lite kul med att man tror att FBI har så mycket makt. Ha, NSA skulle jag säga. They hear everything, just sayin'.