Unga kvinnor

Så här i jultider brukar miniserier dyka upp och detta år är inget undantag. Tydligen är Little Women i ropet igen, en biofilm går upp i dagarna, men detta är miniserien från 2017. Jag tycker väldigt mycket om flickorna March och tro mig när jag säger att jag gråter rätt mycket.

Den lär gå på SVTplay till slutet av januari. För jag tror att de flesta delar har visat sig nu. Det är tre timmar som fungerar väl att titta på. Dessutom Angela Lansbury är med och det är en fröjd.

Day 30 saddest character death

Jag kan inte komma på någon så här på rak arm. Kanske när Lexie Grey i Grey's anatomy dog. Då slutade jag se serien så jag gissar att det var ett viktigt ögonblick för mitt intresse av serien.

Day 29 Current T.V show obsession

Numera streamar jag allt men jag måste nog säga att jag gillar Blacklist. En serie där allt inte är vad det verkar.

Day 28 First tv show obsession

Ja, mm, det var svårt. Det får nog bli Arkiv X. Jag älskade den serien i början 1990-talet. Omtitt var inte lyckat. Den har daterats i vissa avsikter ganska rejält.

Day 27 Best pilot episode

Faktiskt är det Arkiv X från början av 1990-talet. Scullys halvfascination med sitt nya uppdrag och Mulders allt annat än normala värld är något speciellt.

Day 26 Season finale

Den säsongsfinal som alltid kommer att chocka mig lite sådär är The Fall säsong 1. Jag har inte sett säsong två än för jag känner att det kommer kräva en del av mig. Det är så ibland med vissa serier att de kräver att jag är på i själ och sinne. The Fall lämnade mig lite skärrad.

Day 25 A show you plan on watching ( new or old)

Någon gång ska jag börja se Gilmore Girls. Alla älskar den serien så jag måste se vad det hela handlar om.

Day 22 Favorite series finale

Svårt, svårt men kanske det där avsnittet i Buffy, okej det var några år sedan, när Spike bestämmer sig för att arbeta tillbaka sin själ. Det säger mycket om sista säsongen.

Eller den där säsongen i Grey's anatomy, under den tiden jag fortfarande såg den, när två av karaktärerna som jag gillade blev ihop och ingen dog. Bra säsong och det var nog säsong sex eller sju.

Day 21 Favorite ship

Jo, men alltså inte en båt eller ett skepp utan snarare två personer som en tycker ska bli ihop. Ett av mina favoriter var nog Spike och Buffy från min ungdom. Numera tänker jag inte så mycket på det. Serier ser jag och det som sker det sker.

Day 20 Favorite kiss

Detta är inget jag tänker på speciellt ofta och därför kan jag egentligen inte svara på den. Den får lämnas tom.

Day 19 Best TV-show cast

Även om det var ett tag sedan måste jag nog säga Arkiv X. Både David Duchovny och Gillian Anderson skapade något nytt. Det är sant att de inte kom överens mot slutet. Kanske inte så konstigt med tanke på att de var två nästan jämt och gissningsvis lite olika syn på saker och ting.

Day 17 - favorite miniseries

Miniserier ska ju vara korta men jag vet inte om denna klassificeras i kort. Stolthet och fördom från 1995 är en av de bästa jag sett. Det är en bra adaption av Jane Austens klassiker och dessutom var det väl serien som fick större delen av världens kvinnor att bli lätt kära i Colin Firth. Oavsett det är det nog tonen i serien som är så bra. Elizabeth Bennet får vara en kvinna som ger svar på tal. Det är unikt från den tiden och dessutom, hur kan en inte älska mrs. Bennett? Nervösare kvinna får du leta efter.

Day 16 Your guilty pleasure show

Det är så lätt. Det är nämligen Project Runway. Jag gillar dramat och alla snygga kläder. Det är knappast kvalité när de pratar så mycket skit om varandra. Fast det är inte så intressant som att göra kläder av metall eller blommor. Det är mycket intressant.

'Day 15 Favorite female character

Så, det är ju inte bli så svårt. Trots att inte alla älskar henne så var Buffy viktig för mig när serien kom. Kanske för att hon var en så stark tjej som inte tog skit. Hon grät och var stark samtidigt. Det gör henne till min favorit.

Day 14 Favorit male character

Trots allt är jag en nörd. Därför är Dr. Spencer Reid, även FBI-agent, i Criminial Minds så väldigt tilltalande. Han är smart och geni. Det är inte jag men han har lite svårt i sociala sammanhang och är väl kanske inte den personen som förför kvinnor. Men ändå finns det mycket tilltalande i den här karaktären. Speciellt att det är okej att vara lite annorlunda men ändå värdefull.

Day 10 - A show you thought you wouldn't like but ended up loving

Åh, det var svårt. Jag har lärt mig att avsluta serier jag inte gillar. Fast jag måste nog säga att det som jag kommer närmast är How to get away with murder. Den var konstig de första avsnitten men sedan tog den sig. Nu väntar jag på nästa säsong.

Fröken Frimans krig

Jag såg klart Fröken Frimans krig för någon månad sedan. Det var inte för att jag inte gjort det tidigare. Jag såg om den för den är så bra. Jag älskar att SVT har gjort en så bra dramatisk serie om kvinnor och kvinnors kamp. Nu är Sissela Kyle dotter till Gunhild Kyle, som var professor i kvinnohistoria och för mig en person som belyste mycket av kvinnokampen, så det kanske inte är så konstigt. Sedan är det ju liksom ett tvärsnitt av kvinnor i Sverige, då som nu. Vissa vill inte rucka på sitt liv, andra vill men på sitt sätt. Några tar till kamp och vissa har ett stort hjärta som de inte kan förbise.

Måste säga att jag är glad att de inte tänker göra en femte säsong. Ibland ska en avsluta på topp och jag tror att kriget skulle vara ett problem för serien. Dessutom finns det mycket om just tiden efter kriget.

Att se så många kvinnliga skådespelare briljera är också trevligt. Jag har sett serien med elever i skolan för att det är viktigt för dem att få en bild av världen eftersom de ibland har lite svårt att relatera. Det är väl inte så att alla tycker om den och utan att vara elak kan jag ju säga att tjejer gillar den i större utsträckning. Jag är som sagt så glad att det fanns tid att göra fyra kanonsäsonger.

Bones säsong 1-12

Tänkte du någon gång se dig igenom Bones ska du sluta läsa nu. Så, för detta är en sammanfattning av en otroligt lång serie som har haft sina upp- och nedgångar. Serien handlar om Temperence Brennan och Seeley Booth. Hon är rättsantropolog och expert på ben. Han är FBI-agent och f.d. militär. De träffas första gången före serien men så småningom börjar de lösa fall ihop. Bones, som Brennan kallas av Booth, har ett starkt team och de är gärna med och löser fall.

Det är vad serien går ut på. Att lösa veckans fall men med tiden blir det mer och mer personligt. Brennans bakgrund är allt annat är enkel. Hon lämnades av sina föräldrar ganska tidigt och blev fosterbarn. Hennes föräldrar höll på med olagliga saker och efter några år dyker fadern upp. Med tiden utvecklas också en romantisk spänning mellan Booth och Brennan och tja, här kör vi stenhårt på det. De blir ett par och får barn och får jobba ihop. Hur nu det kan vara så. Det är dåligt manus. Två människor som jobbar ihop, lever ihop och barn ihop ska nog inte göra en av de sakerna.

Det verkar som om FBI är lite halvtöntiga dessutom eftersom ingen typ kan lösa något utan Brennans team. Nu låter jag lite gnällig och det är jag. Med åren spårar denna serie ur och blir väldigt fokuserad på personernas liv och leverne. Dessutom hur många fiender kan en ha? Jag tror att Booth och Brennan hotas personligen till livet kanske fem, sex gånger under 12 säsonger. Det känns lite som overkill.

Efter några säsonger var det tydligt att de skulle köra på romantiken och visst gjorde de det och här gick de bananas. Nästan alla i serien hittar sin partner på samma ställe. Visst, vi lever mycket på våra jobb men när du jobbar med din äkta hälft, är kompis med ett par som du jobbar med och dessutom bjuder alla på bröllop är det lite väl lökigt. Jag älskar veckans fall och hur de löser brotten. Jag förstår Brennans rollfigur bättre än Booths. Han är mer en gnällig amerikan som älskar allt med hemlandet och vill att hon ska foga sig. Nu menar jag foga sig för hans sätt är bästa sättet, underförstått. Det här kan jag ha skrivit förr men det stör mig mer med åren.

Är då serien värd att se? Ja, som kriminaldrama är det definitivt det. Jag gillar fortfarande seriens vetenskapliga del och jag gillar hur de får ihop morden. Annars kan en lika gärna se något annat.

Kulturkollos årslista 2017

Vi får se vad som händer med Kulturkollos lista. Jag försöker svara på så många jag kan. 

Årets mest oväntade: Det får nog att jag kom ut som den fangirl jag innerst inne alltid varit och är. Jag har alltid älskat Star Wars och på åttiotalet var det liksom inte okej som tjej. Men numera följer jag några andra tjejer i SWU och jag erkänner. Jag är en fangirl! Eller som en sa Fan-woman. Det tog bara 30 år att erkänna och det känns skönt. En har ju liksom känt sig lite udda om jag säger så. Rowells roman var en ögonöppnare. Jag har till och med hittat en gammal klasskamrat, fast för honom var det alltid okej att vara en fanboy och är så fortfarande ska jag säga.

Årets klassiker: The Handmaid's tale av Margaret Atwood är visserligen inte en extrem klassiker men jag älskar den lika mycket nu som när jag läste den som tonåring. Den är skrämmande i sin ständiga aktualitet.

Årets knock out: Det får bli #metoo som jag hoppas ger flickor, kvinnor och människor rätten att vara de de är. Dessutom känns det skönt att det går att prata om allt dumt som hänt en utan att bli dömd.

Årets kvinnokamp: Förutom svaret i förra punkten får det bli sista säsongen av Fröken Frimans krig som jag har ett avsnitt kvar av. Den är också alltid aktuell. Vi skulle aldrig ifrågasätt mäns rätt att tycka bara kvinnors.

Årets gråtfest: Jag såg Livet efter dig och fulgrät. Tänker mig nog inte läsa boken efter det. Annars har jag nog valt bort dessa typer av böcker i år av ork. Det krävs en hel del för att läsa en bok som en gråter av. Då är film lättare att bearbeta.

Årets gapflabb: Grotesco! Det räcker väl så eller?

Årets historiska: Vad svårt det var. Jag läser en del historiska romaner men det får nog bli Stenhuggarens dotter av Ewa Klingberg. Den finns med i Historisk Medias stora satsning Släkten som handlar om kvinnoöden i vår historia. Visserligen fiktiva men ändå känns att det finns en hel del fakta bakom.

Årets obehagligaste: Är faktiskt inte en bok, film eller serie. Jag var på utbildning om väpnat våld i skolan under december månad och jag ska säga att det är en ögonöppnare och jag ryser vid tanken. Det var jag inte ensam om att tänka. Om något sådant händer tror jag inte att det spelar någon roll att en gått en utbildning. Jag hoppas det fungerar men jag vet inte.

Årets dystopi: Kallocain av Karin Boye får hamna här. Den går lätt hand i hand med Atwoods även om fokus är annorlunda. Fast minst lika aktuell då som nu. Speciellt som att vi lever i en tid där övervakas en del och att vi faktiskt ändrar vårt kemiska inre via olika medel.

Årets grafiska: Det får blir Vei av Sara Bergmark Elfgren  och Karl Johnsson. En intressant version av nordisk gudasaga. Den enda bok jag fått som av ett förlag. De hade rätt, den passade mig bara bra.

Årets nya bekantskap: Annabelle av Lina Bengtsdotter lovar gott inför framtiden. Lilla Gullspång är en speciell liten ort att låta böcker utspela sig på.

Årets utmaning: Tja! Jag klarade av årets kaosutmaning. Jag brukar börja starkt för att sedan sigga och sacka runt i världen. Nu klarade jag av den i november. Jej till mig.

Årets tegelsten: Faktiskt har jag inte läst så tjocka böcker i år. Det får bli min långläsning av Bibeln. Det är en tegelsten av episka proportioner. Inte klar dock.

Årets ögonöppnare: Okej, alltså människor som skriver böcker läser min blogg. Det är helt galet. Jag är citerad på ett ställe. Det är helt crazy.

Årets återseende: Skönheten och odjuret kom som spelfilm i år. Jag älskade den tecknade filmen när den kom så det får bli ett trevligt återseende och odjurets bibliotek. Det är något som en kan drömma sig bort i.

Årets aldrig mer: Aldrig mer att jag läser egen utgivna böcker utan att veta något mer om författaren. Dumma mig.

Årets huvudperson: Coolaste tjejen i år får bli Áìli som åker till släkten i Idijärvi och får veta mer om sitt samiska ursprung. Det är i alla fall Charlotte Cederlunds huvudperson i hennes tänkta trilogi. Bok tre kommer i januari.

Årets bifigur: Det får bli Olivia som dyker upp i Cederlunds böcker som bästa kompis. Det är något så härligt med Olivia att det är svårt att inte tycka om henne.

Årets filmupplevelse: Säga vad man vill, och det får du, men för mig var det Star Wars: The Last Jedi. Fel och brister men också mycket bra och hur de ska knyta ihop det här gör mig lite glad.

Årets kulturella höjdpunkt: Jag var och såg Fantomen på operan i februari och eftersom det inte blev något mer så får det bli den. Inte för att det var dåligt för den var kanonbra.

Årets möte: Alltså är det okej att bli lite till sig när en träffar en professor i pedagogik? Det var mitt möte i alla fall.

Årets magplask: Hå, Twin Peaks: The Return. Alltså varför? Jag menar det, varför. Det är 19 timmar av mitt liv som känns helt värdelöst spenderade.

Årets kan-inte-släppa-den: Norra Latin växer med tiden måste jag säga. Det kommer att bli en spännande fortsättning.

Årets skämskudde: Rimligt lyckade ögonblick av Åsa Asptjärn är en kanonbok men lite då och då blir Emanuel lite väl mycket och då åker skämskudden upp.

Årets lyckopiller: Jag har läst en hel del Jenny Colgan i år men Den lilla bokhandeln runt hörnet får nog bli den gladaste av dem alla. Den känns bara mysig.

Årets läskigaste: En av de serier jag nyligen sett som heter Manhunt: Unabomber på Netflix. Den handlar om hur FBI hittade Unabombaren. Det är en fin beskrivning av psykologiskt polisarbete och dessvärre galenskap hos förövaren. Att den är läskig är för att de hade typ tur och för att människor likt Ted Kaczynski finns på riktigt.

Årets debut: Det får bli Josefine Sandblom som skrev Kalla mig Amanda. Den är den enda debutförfattare jag läst i år. Boken är riktigt rolig.

Årets kyss: Det får bli den kyss som startar allt i Saker ingen ser av Anna Ahlund. Sebastian får en kyss av en främling på nyår och då bestämmer han sig för att gå all in resten av året.

Årets citat: “One person. All it takes is one person." -Severus Snape
Jack Thorne, Harry Potter and the Cursed Child - Parts One and Two

Årets skandal: Svenska Akademien och deras affärer får bli svaret här. Eller snarare att det var värre att kulturmannen hade läckt nobelpristagare än hans läskiga kvinnosyn. Mm, det är skandal att ingen gjort något tidigare.

Årets förlag: Det får nog bli Novellix i år. Jag har läst en del noveller från dem och känt att de verkligen tänker. De har också mycket som handlar om skola och det är trevligt. 

Årets pristagare: Glasnyckeln gick 2017 till Malin Persson Giolito och det får bli mitt val med.

Årets överskattade: Ställ ut en väktare av Harper Lee kände jag inte riktigt levde upp till hypen. Inte en dålig bok men ändå inte vad jag trodde.

Årets underskattade: För mig blir det nog Lois Lowrys serie som börjar med Den utvalde. En bra och annorlunda dystopi och fantasyserie som troligtvis inte många läst efter den första boken.

Årets sönderpratade: Ska jag gå på vad jag läser på bloggar så är väl Ett litet liv av Yanya Yanagihara rätt sönderpratad och sönderanalyserad för tillfället. Någon gång kanske jag plockar upp den men då måste jag nog sluta läsa om den på andra bloggar först.

Årets serie: Svårt måste jag säga. Det får nog bli Stranger Things 2. Tanken här var nog en bokserie men se så lätt blir det inte. Denna streamades i en rasande fart hemma när den kom.

Årets scen: Det får bli Västanå teater där kollegans dotter spelade med i Charlotte Löwensköld denna sommar.

Årets konstupplevelse: Open Art i Örebro. Kontroversiell kan jag säga och allt förstod jag verkligen inte. Stolarna till exempel är för mig en konstant gåta.

Årets TV-serie: Här väljer jag att tänka gammel-TV och Vår tid är nu. Så bra och så intressant om Sverige efter världskrigets slut. Har du inte sett kan du nog streama dem ett par veckor till på SVTplay.

Årets titel: Turtles all the way down av John Green. Som den religionslärare jag är måste jag ju bara älska titeln. Det finns många skämt om den teorin.

Årets låt: Enligt itunes gillar jag Historiepodden mest och insåg att jag lyssnar väldigt lite på musik just nu. Så kan det bli.

Freaks and geeks

Jag måste ha missat denna när den kom för tydligen var den stor i början av 2000-talet. Eftersom den är en säsong lång är det kanske inte så konstigt att den försvann ur mitt synfält. Jag läste ju på universitetet och höll på med fördjupning inom historia så det är inte helt konstigt.

Detta utspelar sig på en high school i Michigan. Den är inte så stor men lagom för att det inte ska var något allt igenom trevligt ställe. Syskon Lindsay och Sam Weir går båda på high school samtidigt just detta år. Lindsay brukar vara en riktigt pluggis men hänger nu med de elever som de flesta ser som förlorare och inte allt igenom smarta. Sam däremot är en nörd och mobbas rätt hårt till och med av sin systers kompisar.

Det är egentligen vad serien handlar om. Sedan är pojk- och flickvänner, bråk med kompisar och annat som kommer in i handlingen men sedan är det inget mer. Det är gulligt och rart och som en nostalgitripp. Den är klart sevärd men jag känner att jag nog är för gammal för den just nu. Däremot Sweets som ung. Ja, Sweets som är med i Bones. Lika söt då som nu.