Turid och Unna överlevde anfallet på Åslunda. Nu befinner de sig i skogen och gömmer sig. Det är så de möter det resande folket som är så snälla och så öppna. De tar hand om flickorna på vägen mot en av faderns gamla vänner. Han är också kung.
Det visar sig att där rustar man för krig. De ska ned till Hedeby för att strida mot varjagerna. Turid ska med men vill lämna Unna kvar. Det tänker sig inte Unna utan hon följer sin matmor. I allt detta börjar Turid undra över sin plats. Hon och Unna har samma svårigheter framför sig men Turid får mer hjälp för att hon är kungadotter.
Att åka till Hedeby och få kämpa mot varjagerna är inte det enda som drar. Frode, pojken som Turid är trolovad med, bor där och hon undrar om han lever. Så till Hedeby åker en stor armé bara för att få veta att kung Harald befinner sig i Ribe. Som den völva hon är börjar andarna och nornorna att prata med Turid om slaget och hur de ska kunna vinna.
Det som är bra är att Turid får vara arg. Hon är arg och törstar efter blod. Att hon tar plats är också upplyftande. Hon känner att hon är en völva som människor lyssnar till. Det jag gillar är att hon också är nyanserad och visar att hon inte kan utvecklas. Hon får tillbaka sitt skrivskinn och det är ett rörande ögonblick. Likaså när hon inser Unnas betydelse i livet. En bok som är värd att läsa. Snart ska jag läsa del tre.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar