Jag har gått en kurs i min kommun om läsning och då, eftersom jag var i minoritet som gymnasielärare, valdes denna. Inte för att jag klagar för boken är bra och det går alltid att tänka om och tänka för sig själv.
Skorpan är en ung pojke som är sjuk. Eller Karl heter han ju. Karl Lejon och han ligger hemma i sin soffa och är döende. Han är lungsjuk och hans största idol och säkerhet i världen är storebror Jonathan. Det är mycket som storebror gör och när han räddar sin lillebror från en brand men själv omkommer kan Skorpan inte hantera det. Så han lämnar ett brev till sin mamma en kväll och hamnar i det vackra Nangijala. Där lever Jonathan och trivs rätt bra i Körsbärsdalen. Det är en bondgård och de tar hand om djuren och nu heter Skorpan Karl för hur ska det annars passa ihop med Lejonhjärta?
Så får Karl veta mer och mer om Nangijala. Det är ett bra ställe men Tengil vill ont och folket som bor i Törnrosdalen har det inte lätt. Där härjar Tengil men det finns en motståndsrörelse samtidigt som någon spionerar i Körsbärsdalen åt Tengil. Karl blir orolig och när Jonathan försvinner på ett uppdrag bestämmer sig den lille killen för att följa sin bror.
Det är fin bok men som vuxen läser jag nog annat än barn. Jag tänker på deras stackars mamma som förlorar båda sina barn. Att det likt många andra sagor handlar om hjältens utveckling och i detta fall inte Jonathans utveckling. Annars gråter jag alltid en skvätt så även denna gång. Även om jag älskar att Astrid läser sina böcker själv vore det kul med en modern uppläsning. Kalla mig progressiv men lite förnyelse vore nog inte fel.
Åh Astrid Lindgrens har skrivit så många fina barnböcker. Jag läste många av dem när jag var barn. Även Bröderna lejonhjärta. Jag försöker samla på mej dem till mina barn också för att de också ska läsa dom. Ha en fin vecka kram från Nina
SvaraRaderablir osäkert om jag läst...
SvaraRadera