onsdag 13 augusti 2014

Sex and the city

Jag tänker mig att jag är i fel ålder, vilket är sisådär rätt, och att jag är för total ointresserad av mode. Det stämmer mycket mer. För jag älskade aldrig serien sådär som andra. Jag tyckte filmerna var pinsamma och om man nu var så framåt med sex så tycker jag att det mest påminde om tonårsteve. Är man trettio borde man väl gjort en massa experimenterande.

Min favorit var alltid Samantha. Hon ville veta och njöt av att vara sig själv. Det är ju drömmen kan jag tycka. Jag gillade verkligen boken och tyckte den var kul. Det faktum att Carrie får mr. Big är nog den enda likheten efter säsong 2. Jag låter gnällig men när jag hade sett hela serien och sedan filmerna kände jag mig lite smutsig. Varför vet jag inte, för det är ju en bra serie på sina håll. Kanske för att det är så långt ifrån mig själv och jag har ingen dröm om att shoppa loss eller får små skoorgasmer (gud undrar vilka träffar man får nu :)) av att hitta perfekta högklackade. Mina fötter är icke gjorda för sådana skor, mer träskor.

Frimodiga tjejer eller kvinnor på amerikansk teve ska vara lite piffiga för annars är de inte riktiga kvinnor. Jag menar hade det inte varit kul om detta hade varit vanliga arbetarkvinnor med problem som pratat och kanske, jag säger kanske, i lite "vanliga" kläder. Ja, det finns sina poänger. Samantha och tjejerna pratade sex på teve och lärde många kvinnor att det är okej att njuta av sex. Spännande att det var typ trettio år efter den sexuella revolutionen. De pratade också om kvinnosaker i teve och det är inte så vanligt. Det är också om kvinnlig njutning. Grattis HBO som inte bara kan fokusera på bröst (Rome eller GoT).

Glad är jag att jag har sett den men se om känns inte för mig. Då ser jag hellre Rome, trots alla bröst.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar