Monk

Det är alltid kul med variation men jag såg nästan 5 säsonger av Monk på tre veckor. Puh, måste jag säga. Det är både bra och dåligt. Problemet är att man blir lite dum i huvudet och tänker för mycket på det som händer i serien. Man vänjer sig också vid avsnitten och sedan blir det ganska så svårt att hänga med eftersom man kanske slötittar vid tillfällen.

Adrien Monk är inte en frisk man. Han har hur många fobier som helst och om den killen inte har en Aspergers syndrom och OCD så har ingen människa det. Han löser fall hur lätt som helst men kan knappt tänka sig att äta en smörgås någon annan rört. Det värsta är att han blir nästan mer tokig för varje säsong. Eller så är det sorgen som gör att han blir mindre fungerande. Kanske, för han sörjer verkligen sin Trudy. Trudy måste ha varit speciell eftersom hon fick Monk att känna sig normal. Det har jag efter åtta säsonger svårt att tro på. Kanske att hon dämpade ångesten men knappast att hon fick honom hundra procent fungerande. Vissa av hans fobier kommer från ungdomen.

Jag måste säga att Monk, trots att han är brilijant, kan vara lite självisk. Eller lite, om jag var hans assistenter skulle jag bli knäpp. Men, jag gillar att man har gjort en serie på detta sätt. Det är annorlunda men det är liksom Poirot i nutid. Den är helt värd att se om man gillar pussellösningsgåtor. Ibland får man ju ser mördaren tidigt men då handlar det om de lyckas lura Monk eller inte.