Den här boken, den femte i serien, är kanske den som är bäst i många avseenden. Den innehåller så mycket om det som komma skall men också dåtiden. Det är här som resan mot slutet påbörjas. Ibland brukar en säga att oskuld kan förloras på många sätt och här förlorar nog våra unga trollkarlar och häxor sin om att det kommer att gå bra. Allt kommer inte att gå bra.
Mycket av handlingen utspelar sig mellan att trolldomsministeriet och Dumbledore inte är överens om att Voldemort är tillbaka. Det pågår en kampanj mot Harry. Allt för att hans sanning ska betyda mindre. När Hogwarts får en ny professor i svartkonst blir de flesta elever besvikna. Dolores Umbridge är knappast en pedagogisk källa och dessutom är hon hatisk och allmänt elak. Med tiden får hon mer makt och som protest bildar Harry och hans vänner DA. DA står för Dumbledores armé och Harry lär ut allt som han använt sig av när han bekämpat Voldemort. Det är en grupp modiga unga som tränar sig att bli bättre på att försvara sig.
Harry har ju faktiskt kämpat rätt väl mot mörka makter. Det är spännande att den enda gång han är bättre än Hermione på något är just när han improviserar. Att han ska ha svårt att säga olika trollformler känns konstigt men just detta att kämpa gör honom så bra. Annars är det här en bok där Harry får veta mer om sin far. Jag saknar hans mammas röst så mycket. Visst James Potter är viktig men ändå är det bara från två sidor som vi får veta något. Remus och Sirius är knappast opartiska i denna fråga. Lite gnäll kanske men ändå. Harry vill så gärna leva upp till sin fars bravader. Speciellt i Sirius ögon.
Boken är väldigt lång men det finns nästan inget som går att plocka bort. Som alltid, vid denna omläsning, är den suveränt inläst av Stephen Fry.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar