Den här boken börjar med den andra ministern. Ja, alltså Trolldomsministern samtalar med Premiärministern. Du kan själv välja vem som är den andra. Fast det är lite roligt att den folkvalda muggelministern ärver informationen om trollkarlsvärlden. I alla fall är det så som informationen om Voldemorts framfart kommer till känna. Fudge får avgå och den nya ministern är väl allt annat än en varm person.
Det är i den här boken som Dumbledore och Harry börjar leta runt i minnen rörande Voldemort. Människor som han har mött och som betytt något under hans väg mot makt. Det är inte så att de har en personlig betydelse för Voldemort. Annars är det också skolåret som en ny lärare i trolldryckskonst. Det går också otroligt bra för Harry i det ämnet och det stör Hermione som alltid när någon lyckas bättre. Det här året får också Snape undervisa i Defense against the Dark Arts. Något Harry avskyr men när Hermione jämför Snape med Harry blir han helt förvirrad. Sedan är nog denna bok där just svartkonsten har minst utrymme, konstigt nog.
Den är så bra på ett sätt som är svår att förklara. Det finns något som leder framåt och dessutom händer det så mycket tragiskt i denna bok. Jag gråter sjövilt både hit och dit. Stephen Fry läser med den äran.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar