Hett i hyllan #121

Det är torsdag och veckan har känts lång. Det är så på jobbet ibland. Nu är det i alla fall dags för Monikas fråga om hur det ser ut i våra bokhyllor:


Jag bara gissar nu, men jag tror inte jag är ensam om att ha en del böcker i hyllan som stått där i evinnerliga tider. Är det inte dags att de där, halvt, bortglömda böckerna får ta lite plats och synas? Jo, det tycker jag. Verkligen. Därför kommer de, en efter en, att dyka upp här varje torsdag under rubriken Hett i hyllan. Lite lagom tvetydigt, eller hur? Vad har du för dolda skatter i hyllan?


Ja, jag kom inte ens ihåg att jag ägde den här. Det kan ju vara så ibland att en glömmer bort. Den här boken stod i fel del av hyllan.

Jag tänker väl att jag en gång kommer att läsa denna. Speciellt nu när jag hittat den. Detta är inte min upplaga men den är så ful så jag vill inte visa den :). Jag gillar ryssar och borde ta tag i någon av deras böcker.

Baksidestext:

Detta är ett av Dostojevskijs mest omtalade verk. Huvudpersonen är en fyrtioårig man som inte kan förlika sig med att världen omkring honom är förljugen och idiotisk. Det mesta retar gallfeber på honom. Han är en outsider, en obekväm enstöring på sin arbetsplats, han är den som inte står ut med att se alla dessa översittare spatsera på gatan. Särskilt en officer som skramlar med sin sabel väcker hans oförblommerade ilska. Till slut får han nog.

I porträttet av denne tvärvigg, denne besvärlige särling, denne man med orimligt höga anspråk på allt och alla har Dostojevskij gestaltat både konstens och samhällets eviga och mest olösliga problem - detta att de vackra idealen i själva verket är ouppnåeliga, att allt istället handlar om att hitta en acceptabel roll i det bristfyllda, hitta ett godtagbart sätt att ta sig helskinnad igenom vardagen. 

Dostojevskij varken skönmålar livet eller fördystrar det. Dostojevskijs blick är klar.I hans molande mörker finns alltid en strimma av ljus, en strimma som är skir och tunn men så klar att den rentav bländar...

I prostituerade Lisa ser huvudpersonen en frände:

"Människor dricker ju av förtvivlan: och jag har kommit hit av samma orsak - av förtvivlan. Tala då om för mig vad poängen är med detta? Du och jag var tillsammans alldeles nyss, och under hela tiden sa vi inte ett ord till varandra, och inte förrän efteråt började du studera mig ingående som om du varit mindre vetande, och jag gjorde detsamma med dig. Är detta verkligen kärlek? Är det på det viset två människor ska komma samman? Det är vidrigt, varken mer eller mindre!

- Ja! instämde hon hastigt i vass ton. 

Jag blev förvånad över detta hastiga Ja. Kunde det betyda att samma tanke hade kretsat i hennes huvud alldeles nyss när hon betraktade mig? Kunde hon rentav äga en egen tankeförmåga? 'Herregud, det var inte illa, då finns här kanske någonting som förenar oss', tänkte jag."