Att bo i London har sina fördelar. Det händer saker hela tiden och det är lättare att få jobb. Flora jobbar i London på en advokatfirma och har vänner. Hon går smått och trånar efter Joel, en av alla chefsadvokater på firman. Han vet nog knappast att Flora existerar men när IT-geniet och miljardären Colton vill ha hjälp med befolkningen på ön Mure i Skottland. Det är där Flora är uppväxt men numera har hon sparsam kontakt med sin familj. Sagt och gjort skickas Flora hem för att sondera terrängen innan Joel och hon ska träffa Colton. Colton har byggt ett hotell på ön, utan att involvera någon lokalbefolkning. Det har retat upp alla och nu ska Flora fundera på vad som kan göras.
Det är aldrig lätt att åka hem. Flora får känna på det när hon återigen bor hemma. Pappan och bröderna som driver farmen har inte haft det lätt sedan modern dog. När modern dog stannade livet av på farmen och Flora drog till London. Nu kommer Flora hem till ett hus som inte har städats på år och en familj som inte mår bra. Det är en trevande tillvaro för alla.
Jag tyckte mycket om den här romanen. Den är mysig och precis vad du förväntar dig när du läser en feel good-roman. Nu finns det många delar i boken som en känner igen. Flora lämnar storstaden och flyttar hem är en sådan. Hennes trasiga familj en annan. Kanske att kärleksintressena går emot varandra. Där finns Joel, som hon nästan avgudar, och Charlie, som hon kan prata med, och dessa två är inte ett dugg lika. Många tycker att den person Flora väljer är fel men jag tror inte det. I alla fall inte när det kommer till nästa bok. Den kommer nästa år så vi får väl se. Jag gillar att det alltid går så lätt i denna typ av böcker. Motstånd går alltid att överbrygga utan större problem. Fast annars vore det väl inte feel good.
Ibland är det skönt att lyssna på en bok på engelska och det gjorde jag med den här. Den lästes nästan helt på skottsk dialekt och där gäller det att hänga med. Kom på mig själv att vilja prata engelska med lätt skotsk brytning efter ett par timmar. Som vanligt numera i Colgans böcker är det rätt mycket diskussion om mat och den här dryper det av mat i. Hur mycket som kan sägas om scones lämnar jag till författaren. Jag tänker att det är lite hennes nisch och då får det väl vara så. Hon har tagit steget längre i den här och faktiskt skrivit om ett café.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar