Livet efter dig

Ojdå, jag tog visst bokframsidan när jag tänkte ta filmen. Fast de verkar vara samma. Många säger böckerna är riktigt bra men jag känner att jag nog inte tänker läsa Jojo Moyes. Inget ont om henne utan snarare att det blir så ibland.

Livet efter dig är baserad på boken med samma namn. Det handlar om Louisa "Lou" Clark som när hon får sparken från jobbet på en av stadens små caféer blir personlig assistent åt Will Traynor. Han är född i samma stad men med familjearvet i ryggen och han har levt livet. Numera är han paralyserad och kan inte röra sig alls. Han har en sjukskötare anställd men Lou ska vara hans, för att använda ett ord från artonhundratalet, companion och underhålla honom. Det är två helt skilda världar som möts.

Lou har inte gjort så mycket med sitt liv. Hon har bott hemma och jobbat samt hängt med sin pojkvän. Will däremot har varit världen runt och som den äventyrare han varit gjort en del farliga saker. Det Lou är, om än lite dum. så är det färgstark. Hon älskar färg och lyser på Wills värld i den bemärkelsen. Fast Will har bestämt sig för att dö och det kan inte Lou köpa. Hans sista halvår ska bli bra.

Jag har läst en del recensioner och jag blir lite trött på att filmen kritiseras. Visst det är lite förutsägbart ibland men det faktum att i en film som anses som feel good diskutera assisterat självmord är ganska så ovanligt. Jag kanske såg den med religionslärarens glasögon och tänkte, men vad bra, en film där jag kan prata etik om som inte bara är supertung. För den är också tung. Wills föräldrar mår inte bra i denna situation och hoppas väl innerst inne på en annan utgång.

Många ger Emilia Clarke lite på nöten för att hon spelar så dum men jag skulle säga naiv på ett snällt sätt. Lou har ju inget gjort med sitt liv och förstår ingenting. Jag känner lite igen mina elever i henne. De vars världsbild är liten för de inte tagit ett steg att göra annat. Sam Claflin passar som lite charmig men lite otrevlig snubbe. Det är inte svårt att förstå varför filmskaparna valt honom. De två har bra kemi och faktiskt köper jag filmen tack vare det. Jag skulle säga att det är en av de bättre filmatiseringarna av en bok i genren feel good/chick lit på flera år. Det är trevligt för det finns värre filmer än den här. Den var helt värd att se en helg när orken tryter lite.