Kulturkollos tisdagsutmaning: fixa höstmyset!

Idag är det tisdag och egentligen riktiga Halloween, va? Hos Kulturkollo känner en in hösten och allt som hör till. Veckans utmaning är som följer:

I veckan handlar det om att höstmysa under filten, och veckans utmaning följer i samma fotspår.

Vilka ingredienser krävs för den där perfekta stunden när trivselfaktorn går i taket? Vad läser du? Eller vad tittar du på? Lyssnar du på musik eller poddar? Ensam eller i sällskap? Högläsning kanske? Läsfåtöljen eller soffhörnet? Vad äter du? Chips eller choklad? Dricker du en balja te eller kanske en liten whiskey? Berätta om din bästa trivselstund! Det är fritt fram att fantisera fram det ultimata myset om man så vill.

Hösten är mys för det är legitimt att sitta inne och vara osocial om en så önskar. Det går att mysa för sig själv eller ihop med andra. Sommaren kräver mer socialt mys, så även julen. Nu är det liksom okej. En mysig kväll kan vara att sätta på en film, krypa upp i soffan och dricka te och äta kakor. Kakor är totalt underskattat mys. Att se film är något som kan vara så avkopplande.

Eller så tar jag min bok, lägger mig i sängen och dricker lite whisky och läser en stund. Det får gärna vara mörkt runt omkring och det enda som lyser är lampan över sängen. Oftast sommar jag om jag blir för avslappnad.

Ska jag vara social så äter jag gärna middag med människor jag tycker om. Då äter vi det vi tycker om, vilket jag ofta tillagar, och en smarrig efterrätt. Om jag får bestämma blir det choklad i någon form med frukt.

Sedan sist

När vi lämnade juli månad hade jag läst 5858 sidor. Augusti var en ganska bra läsmånad den med. Stenhuggarens dotter var 347 sidor lång och Falkens döttrar 375. Den utvalde är på 214 sidor. Middagsmörker är på 298 sidor och Gryningsstjärna är 271 sidor lång.

Nästa bok ut var Sofia Nordins Som om jag vore fantastisk och sedan läste jag även Om du såg mig nu. De är på 188 och 181 sidor respektive. Sedan var det dags för Åsa Asptjärns nästa bok om Emanuel och den är på 202 sidor.

Elisa Bradens två böcker var på 334 och 342 sidor vardera. Lina Bengtsdotters Annabelle var sista bok ut och 312 sidor lång. Summan för augusti hamnade på 9234 sidor.

Första bok läst i september var Den perfekte vännen av Jonas Karlsson och omräknad till ungefär 230 sidor. Blå tråd av Lois Lowry kom sedan med 250 sidor. Störst av allt var nästa bok med sina 367 sidor. Det var alla böcker i september och det ledde till en summa på 10 081 sidor och nu börjar vi om.

Jag har faktiskt läst mer i oktober än i september. Thomas Engströms Öster om avgrunden på 375 sidor. Millenium fem läste jag senare och den landade på 406 sidor. Sedan var det Pastor Vivekas öden och äventyr som lästes och den var 286 sidor lång. Sara Ohlssons bok var 298 sidor lång. Dillons Allt jag önskade var ganska lång på 439 sidor.

Nästa bok i oktober var Jenny Colgans Looking for Andrew McCarthy med 416. Anna Ahlunds bok är 412 sidor lång. Kalla mig Amanda är inte så lång med sina 292 sidor. Nästa Colganbok, The cafe by the sea, var på 416 sidor lång. Avslutningsvis kom Budbäraren av Lois Lowry. Den är på 190 sidor.

Eftersom jag hade med mig 81 sidor så blir den nya summan efter oktober faktiskt 3611 sidor. Tja, lite mer bör jag läsa i år.

R - Rekommendation. Den bok du senast blev rekommenderad.

R - Rekommendation. Den bok du senast blev rekommenderad.
Hade ingen sagt åt dig att läsa den här boken hade du förmodligen knappt tittat på den.

Jag skulle säga att det var nog Annabelle av Lina Bengtsdotter. Om jag inte läst om den här och där hade jag nog aldrig hittat den. Den var ju bra så det var ju tur att jag hittade den.

Budbäraren av Lois Lowry

För många år sedan publicerade Lois Lowry Den utvalde. Den handlar om en ung pojke med speciella talanger som lever i ett samhälle styrt av väldigt tydliga regler. Flera år senare fortsatt hon att skriva på serien och Budbäraren är del tre.

Matty är en ung kille som bor i Byn tillsammans med Siaren. Det är inte hans far utan snarare mannen som tog hand om honom när han flydde sitt hem. Matty går mellan olika byar med bud. Det är så att Byn är öppen för alla och hit kommer många från hemska förhållanden. Så även Siaren och Matty. Ledaren är lite orolig för att människorna i byn. skogen runt omkring och mycket annat håller på att ändras. Matty märker det sakta, sakta och blir lite rädd. Det sista han kan göra innan skogen stänger sig är att hämta Kira, Siarens dotter.

Jag tror jag inte säger mer för då kommer handlingen att bli uppenbar. Lowry har skrivit en serie som hänger ihop på ett sätt men ändå är fristående. Matty har lugnat ned sig lite och är nu kanske i mitten av tonåren. Han drömmer om att få sitt namn och bli en i Byn. Att befinna sig på gränsen mellan vuxen och liten är viktig. Det märks att Matty tänker på saker och att han också undrar en hel del. Lowrys sätt att beskriva uppväxt är väldigt fin och nästintill omärkbar. Det går fortfarande att förstå vad som händer i Mattys inre.

Som oftast i dystopier är samhällena hårda och hemska. Det är kanske så att även Byn håller på att ändras till det hårda. Ibland är det som att läsa om vårt eget land där vi försvarar det som är vårt. Inget är ju egentligen beständigt. Det är en ungdomsbok men jag kan tycka att språket är ganska sofistikerat. Det är komplexa ord och meningar och som ovan läsare är den nog inte lätt att ta sig igenom. Däremot är det en riktigt bra berättelse om att hitta sin plats.

Boken är läsvärd men du får mer ut av den om du läser de två första, Den utvalde och Blå tråd. De hänger ju löst ihop och vissa karaktärer hänger med även i denna.

Helgfrågan v.43

Det är sent fredag kväll och den här veckan får gå i papperskorgen som en av de värsta någonsin. Eller i alla fall på länge. Fast nu tar jag helg. Hos Mia verkar det ha varit det betydligt längre än här. Skönt för alla. Veckans två helgfrågor är som följer:


Läser du böcker på något annat språk än svenska?

Jag läser på engelska, norska och danska ibland. Nu var det länge sedan jag läste på just norska och danska men det är ganska roligt att få se boken i originalspråk.

Hur många böcker tror du att du hinner läsa tills du svarar på Helgfrågan nästa vecka?

Jag hoppas på två böcker innan nästa fredag. Trevlig helg. Nu är det höstlov för mig.

Olikhetsutmaningen: öst och väst

Det är alltid intressant varför vi alltid säger öst och väst. Rent bokstavsmässigt borde det ju vara tvärtom. Kanske för att solen går upp i öst och ned i väst? Vem vet. Hos Linda på enligt O är just dessa väderstreck i fokus denna vecka.

Även om jag hör hemma på västkusten drar jag ibland österut och i helgen är det dags för ett besök i Stockholm och Stockholm Literature. Det är därför jag bestämt mig för att låta veckans motsatspar bli öst och väst.


Då får vi väl börja i öst. Jag har just sett en serie som heter Marco Polo. Den utspelar sig i Kina under de år som Marco Polo besökte Kublai Khans hov. Den här serien är delvis baserad på de källor som skrivit om Polo men lite tolkad. Det är inte ofta serier utspelar sig i Asien och framförallt inte i historisk tid. Sedan så pratar alla engelska men det är för att många av de kinesiskättade skådespelarna är från USA.

I öst utspelar sig Vikas Swarups Vem vill bli miljardär? som är grunden till Slumdog Millionaire. Den påminner inte så väldigt mycket om filmen med samma namn men Ram, som vi får följa, är vår ledsagare genom de många lagren som finns i Indien.

Väst är väl det vi förknippar med USA. Jag var som barn på besök i Alaska vilket är nästan så långt västerut du kan komma innan det blir öst. USA och Ryssland ligger närmare än en kan tänka sig. Alaska är det ställe där WICKED ligger i Maze Runner-serien. Kanske för att det är det enda stället där solen inte riktigt bränner sig fast. Nu är det inte Alaska jag tänker mig Margaret Atwoods The Handmaid's Tale utspelar sig. Då är vi nog på den amerikanska östkusten. En värld som känns hemsk men inte otrolig. Jag har alltid fascinerats av hur ofta USA får stå för kaos och förfall i dystopier.

Öst och väst var ju rätt mycket i fokus under Kalla kriget. De åren under 1900-talet som är svåra att förklara för mina elever. Den känslan som vissa av mina jämnåriga har vars föräldrar flytt Polen, Estland eller något annat öststatsland under dessa år. En liten rolig tysk film som handlar om hur öst och väst ändå möts är Good Bye Lenin som handlar om en östtysk familj precis vid murens fall.

Hett i hyllan #115

Det är torsdag och jag har varit kurs om arbetsmiljö. Kanske lite tråkigt här och där men ändå nyttigt. Monika har som vanligt frågan om det finns något i hyllan som kanske varit där för länge.

Jag bara gissar nu, men jag tror inte jag är ensam om att ha en del böcker i hyllan som stått där i evinnerliga tider. Är det inte dags att de där, halvt, bortglömda böckerna får ta lite plats och synas? Jo, det tycker jag. Verkligen. Därför kommer de, en efter en, att dyka upp här varje torsdag under rubriken Hett i hyllan. Lite lagom tvetydigt, eller hur? Vad har du för dolda skatter i hyllan?

Alldeles för många böcker vill jag säga. Fast det ska jag inte. Jag tänker inte ens röra de delar som jag låtit finns där i många år. I början av 2015 köpte jag Khaled Hosseinis bok Och bergen svarade. Jag har läst hans andra böcker men borde väl ta tag i den här. Fast den kräver nog ork och tid, och jag har lite av båda just nu. Speciellt samtidigt.

Om boken:

En hjärtslitande familjesaga om syskon som älskar, sårar, förråder och förlåter. Som är kapabla att döda men också att ge sitt liv för varandra.


För pojken Abdullah är hans vackra lillasyster Pari allt. Hon har honom virad runt sitt lillfinger och Abdullah skulle göra vad som helst för henne. En dag reser de till Kabul tillsammans med sin pappa, utan att ha en aning om att det som väntar dem där kommer att förändra deras liv för all framtid …

The Café by the Sea av Jenny Colgan

Att bo i London har sina fördelar. Det händer saker hela tiden och det är lättare att få jobb. Flora jobbar i London på en advokatfirma och har vänner. Hon går smått och trånar efter Joel, en av alla chefsadvokater på firman. Han vet nog knappast att Flora existerar men när IT-geniet och miljardären Colton vill ha hjälp med befolkningen på ön Mure i Skottland. Det är där Flora är uppväxt men numera har hon sparsam kontakt med sin familj. Sagt och gjort skickas Flora hem för att sondera terrängen innan Joel och hon ska träffa Colton. Colton har byggt ett hotell på ön, utan att involvera någon lokalbefolkning. Det har retat upp alla och nu ska Flora fundera på vad som kan göras.

Det är aldrig lätt att åka hem. Flora får känna på det när hon återigen bor hemma. Pappan och bröderna som driver farmen har inte haft det lätt sedan modern dog. När modern dog stannade livet av på farmen och Flora drog till London. Nu kommer Flora hem till ett hus som inte har städats på år och en familj som inte mår bra. Det är en trevande tillvaro för alla.

Jag tyckte mycket om den här romanen. Den är mysig och precis vad du förväntar dig när du läser en feel good-roman. Nu finns det många delar i boken som en känner igen. Flora lämnar storstaden och flyttar hem är en sådan. Hennes trasiga familj en annan. Kanske att kärleksintressena går emot varandra. Där finns Joel, som hon nästan avgudar, och Charlie, som hon kan prata med,  och dessa två är inte ett dugg lika. Många tycker att den person Flora väljer är fel men jag tror inte det. I alla fall inte när det kommer till nästa bok. Den kommer nästa år så vi får väl se. Jag gillar att det alltid går så lätt i denna typ av böcker. Motstånd går alltid att överbrygga utan större problem. Fast annars vore det väl inte feel good.

Ibland är det skönt att lyssna på en bok på engelska och det gjorde jag med den här. Den lästes nästan helt på skottsk dialekt och där gäller det att hänga med. Kom på mig själv att vilja prata engelska med lätt skotsk brytning efter ett par timmar. Som vanligt numera i Colgans böcker är det rätt mycket diskussion om mat och den här dryper det av mat i. Hur mycket som kan sägas om scones lämnar jag till författaren. Jag tänker att det är lite hennes nisch och då får det väl vara så. Hon har tagit steget längre i den här och faktiskt skrivit om ett café.

Kulturkollos tisdagsutmaning: I vilket fiktivt verk flyttar du in i?

Det är tisdag och denna vecka har Kulturkollo flytt som tema. Det leder till att veckans utmaning är som följer:

Då var det dags att göra det som man endast kan göra i fiktionens värld – färdas fritt i tid och rum! Veckans utmaning är helt enkelt att fundera över:

Vilket fiktivt verk skulle du vilja flytta in i? Varför?

Är det en film, en låt, ett konstverk, en roman eller kanske en TV-serie? Hade jag frågat dottern när hon var tre så skulle hon absolut flyttat in hos Pippi, numer läser hon Anna Karenina och skulle gladeligen flytta in hos den ryska adeln på 1800-talet. Jag själv tänker att det skulle vara spännande att vara med en vecka eller så på kontoret i Mad Men eller kanske väljer jag en Jane Austenroman? Hur är det med dig, vad skulle du välja?

Idag kommer svaret att bli långt tänker jag. Jag vill helst flytta in var som helst.

Som den Potterläsare jag är så flyttar jag väl in på Hogwarts men gärna som lärare. Alltså trolldomslärare känns helt rätt för mig.

En film jag skulle vilja flytta in i är Working Girl från 1980-talet. Alltså frisyrerna och axelvaddarna men framförallt så tror jag att Melanie Griffiths rollfigur, Tess, nog är en ganska bra chef.

Jag tänker ibland att vissa TV-serier är en glad aldrig har funnits på riktigt. Jag skulle aldrig vilja flytta in i Game of Thrones. En som jag skulle kunna tänka mig däremot är The Good Wife bara för att jag gillar tanken på amerikanska rättegångar. Där skulle jag kunna gå omkring och vara besökare.

En av mina favoritkonstnärer är Edgar Degas och jag skulle gärna flytta in i någon av hans tavlor där det dansas mycket. Inte för att jag kan dansa men jag gillar balett. Så jag kan titta på och förundras av hur lätt det ser ut.

Idag har varit en dålig dag på jobbet. Det är inte alltid kul att tampas med elevers fördomar och idag flög de sjövilt mot en utomstående gäst. Därför får mitt svar på låt vara att flytta in i Michael Jacksons Heal the World. Den känns bara bäst efter denna dag.

Vaiana

Vi är i Oceanien för ganska länge sedan. Det är här på en ö som Vaiana är prinsessa och arvtagerska till tronen. Trots att de lever på en ö är det aldrig någon som ger sig av långt ut. Det har varit så länge och Vaiana köper inte det. Hon vill ut på havet. Hennes far förbjuder henne och det är väl som det är. Vaiana växer och snart är hon tonåring.

När Vaiana tränas att bli ledare händer något med ön. Det finns inte längre någon fisk, träden slutar ge kokosnötter och skördarna slår fel. Det farmodern en gång berättat om förbannelsen börjar nu gälla. Vaiana vill resa men hennes far förbjuder henne återigen. När farmodern dör så ber hon Vaiana att resa. Det gör hon, trots alla förbud.

Vaiana måste hitta den som stulit Te Fitis hjärta och sedan ge tillbaka det till henne. Det är halvguden Maui som Vaiana måste få att lämna tillbaka hjärtat. När hon väl hittar honom är det allt annat än lätt att få honom med på tåget.

Det är en spännande film i den bemärkelsen att vi fokuserar på en ganska ovanlig gudasaga. Maui är en gud i den polynesiska mytologin. Han är tydligen lite mer seriös i mytologin medan han är en komisk figur. Det som är uppfriskande med denna film är att Vaiana ska rädda sin familj och sin ö men hon behöver inte bli kär. Maui är inte hennes stora kärlek och hon får vara en människa utan att tråna efter någon. Jag tycker det är ganska skönt att Vaiana får vara så. Sedan börjar det bli så vanligt med starka tjejer att jag blir lite rörd. Nu Disney är det dags för en kille som gillar killar eller en tjej som vill vara kille. Bryt normen återigen.

Kalla mig Amanda av Josefine Sandblom

Det är inte ofta jag läser en bok av en debutförfattare men jag måste ju bredda mig. Faktiskt läste om jag om den här på någon bokblogg alldeles innan den släpptes och tänkte varför inte? Josefine Sandblom har skrivit en feel good roman som utspelar sig i Motala av alla ställen i Sverige. Inte för att jag har något emot Motala. Det kändes bara uppfriskande att allt inte alltid sker i Stockholm.

Det hela handlar om Lilly, Caroline och Marie som är vänner sedan lågstadiet. Lilly har nyligen gjort slut med sin pojkvän, Caroline är lyckligt gift med barn och Marie är singel men letar efter någon. Nu visar det sig att de flesta män som Lilly och Marie möter är sambo, gifta eller i alla fall i ett förhållande. Så de startar en blogg där de hänger ut männen. Bloggen får fart och snart vet hela Motala om den. Viktoria har skilt sig från Sören men de är bra vänner. Hon börjar dejta Peter och Sören träffar Lilly. Nu är det ju så att inget är lätt, inte ens i riktig feel good och så även här.

Jag gillar boken för den är rapp och rolig. Kanske är det inte så svårt att räkna ut vad som händer men det spelar ingen roll. Läsningen går fort och Malin Molin gör uppläsningen bra. Det jag reagerar på är att vissa karaktärer är så grova i mun och att lyssna på boken när du går och handlar rekommenderar jag nog inte. Det är rätt mycket sex i den här boken så det är nog bara bra att inte gå bland folk om du har lätt att rodna. Jag blev lite överraskad första gången men sedan gick det bättre. Lite mysig läsning på höstkanten.

Saker ingen ser av Anna Ahlund

 

Sebastian bestämmer sig vid tolvslaget, efter att ha kysst en okänd tjej, att kyssa en ny person varje månad hela året. Det är hans nyårslöfte. I hans kompisgäng är känslan att han överdriver något. Johannes och Fride, Miriam och Yodit tycker väl att det är upp till honom men att Sebastian kanske ska ta det lite lugnt. Eller snarare tycker de att det går lite överstyr ibland. Miriam går i trean och ska ta studenten medan de andra ska gå kvar. I gruppens periferi rör sig Linn och hennes tvillingbror Aron. Året går och Miriam gör slut med Fride. Sebastian blir lite mer ensam i sin grupp och lär känna Aron. Johannes och Yodit, som båda målar, hänger allt mer med varandra.

Läs den här boken. Du kommer inte att ångra dig. Det den kommer att göra är att få dig att tänka ganska mycket kring dig själv och vad du reagerar på. Det gjorde nämligen jag. Det är många som hyllar Ahlunds förmåga att vara fördomfri och det är hon. Den sexuella läggningen är inte i fokus och personer får vara som de är. Det är också bra för alla får vara vilka de innerst inne är utan att det diskuteras i tid och otid. Fast att hon är fördomsfri håller jag nog inte med om. Den här boken har sina små fördomar fast kanske inte på det sättet en tror. Vi är bara med esteter och de är väldigt fria som individer . De hänger bara med andra studieprogram. Kunde inte detta ha hänt på handels eller hantverk eller? Jag känner att det luktar fördom fast på ett annat sätt. Som om att så här kan det bara vara på en gymnasieskola likt denna.

En sak som gnager i mig är Sebastian och en händelse under sommaren. Det känns som ett övergrepp som bara slätas över ganska fort. Överhuvudtaget är det bara Fride som egentligen tar avstånd från Sebastians nyårslöfte på ett sunt sätt. För det sker så mycket i den här boken att det bara blir snuttar av allt. Det hade kanske varit bättre med två böcker som kunnat låta personerna växa. Många andra som har läst boken har kommenterat hur mycket sex alla har och hur erfarna de är. Visst, en del kan ha varit igång länge men lite mer trevande borde det vara. Alla är liksom ganska avslappnade i denna fråga och jag blir något provocerad. Inte alla tonåringar känner så.

Nu låter jag gnällig men det här skaver lite under läsningen. Kanske för att en förväntas älska boken men samtidigt så finns det vissa andra aspekter som borde läsas med vördnad. En bra bok är en bra bok, vilket detta är men det borde få skava lika mycket för det. Det är väl det som bra litteratur ska göra. Den ska få oss att tänka och att vilja diskutera.

Helgfrågan v. 42

Fredag och jag riktigt längtar tills arbetsdagen är över. Det känns i kroppen denna vecka. Hos Mia kom helgfrågan redan igår men jag orkade inte svara då. Så här lyder den i alla fall:

Vad tycker du en bra recension ska innehålla?
Och så en bonusfråga: vad brukar du unna dig när det är helg?

Jag tänker att bra recensioner innehåller inte alltid så mycket handling. Det ska vara så mycket som behövs. Sedan handlar det väl om miljön, karaktärerna och upplevelsen när en läser boken. Är den lättläst eller komplex. Passar boken in i den genre den är skriven i säger också en del. Det går att jämföra boken med författarens tidigare böcker eller andra i samma genre. 

Alltså det här är väldigt svårt. Det jag skriver är inte recensioner, personligen tycker jag inte det, för jag skriver lite om boken och sedan vad jag tyckte om den. Det är väldigt beroende av bok. Det är som ett dåligt boksamtal med mig själv skulle jag säga.

Jag brukar unna mig en riktigt god frukost på helgerna. Det är lite mer och lite annorlunda frukost. Alla andra dagar är det kvarg och flingor. På helgen är te, juice, macka, kvarg och ägg. Men då äter jag ju inte lunch före tolv heller. 

Olikhetsutmaningen: stad och land

Det är torsdag och jag är trött. Det är temavecka nästa vecka och jag hoppas på att det kommer att gå bra. Sista touchen lades vid schemat idag och allt ska presenteras på måndag. Varje torsdag väljer Linda som har bloggen enligt O att utmana våra geniknölar och sätter ihop en olikhetsutmaning:

Att läsa är att resa, brukar det heta och jag håller verkligen med. Jag tycker både om att läsa böcker om platser jag känner till väl och sådana jag aldrig har besökt. I dagens olikhetsutmaning vill jag uppmärksamma kultur som utspelar sig på just olika platser, nämligen i städer och på landsbygden. Veckans ordpar är stad och land. 


Riktiga skildringar av landet finns egentligen inte. Det brukar skildra mindre orter men den där ensamheten förekommer sällan i böcker. Där du måste åka sex kilometer för att hämta din egen post
din egen brevlåda. Det är landet. Men, tänker du, inte glesbygd. Nej, detta är nära mig och jag bor i Svealand. Det är inte så glest befolkat men ändå är vissa samhällsfunktioner indragna. Det är också mina elevers värld. Många av dem kommer från små bruksorter och kanske bord där 200 människor i ett litet samhälle. En del bor ännu mera glest. Alla har inte ens varit i Stockholm för det är en för stor stad.

För att tala om landet så vill jag lyfta Bengt Bratts serie Hem till Byn. Det är en deprimerande skildring av en landsbygd som inte klarar sig. Serien pågår under så många år att det går att se hur det förändras för människor som bor i byn. Du kan se många av säsongerna på Öppet Arkiv.

Jag läste nyligen Jenny Colgans Cafe by the sea. Den utspelar sig i Skottland, som till viss del, lider av samma sak som Norrland. Området avfolkas för det finns inga jobb och de som bor kvar är äldre eller så nybefolkas området av äldre.

En lite udda bok som jag kom på är Vem vill bli miljardär? av Vikas Swarup. Den skildrar de fattigas liv i Mumbai och staden beskrivs tydligt. Skillnaden mellan att ha och inte ha likaså. Boken ligger till grund för Slumdog Millonaire men det är långt ifrån samma sak. Det här är en storstad som heter duga och det är på gott och ont som allt annat.

Yacoubians hus av Alaa al.Aswany skildrar ett hyreshus i centrala Kairo. Det är många människor och det myllrar utomhus också. En annorlunda berättelse men ganska intressant om en liten del av en storstad.

Hett i hyllan #114

Det är torsdag och hos Monika ställer hon som alltid en fråga om vi har någon bok som glömts bort i någon hylla?

Jag bara gissar nu, men jag tror inte jag är ensam om att ha en del böcker i hyllan som stått där i evinnerliga tider. Är det inte dags att de där, halvt, bortglömda böckerna får ta lite plats och synas? Jo, det tycker jag. Verkligen. Därför kommer de, en efter en, att dyka upp här varje torsdag under rubriken Hett i hyllan. Lite lagom tvetydigt, eller hur? Vad har du för dolda skatter i hyllan?

För många år sedan på en flygplats i Paris köpte jag en bok. Den heter Talking to Addison och är skriven av Jenny Colgan. Av någon orsak tänkte jag läsa den på planet hem men det var kväll och jag hade ingen lampa över min plats. Jag kom hem och så här 16 år senare är den inte läst än. Den står där och är söt. 

Baksidestext:

Holly is a frustrated florist whose life doesn’t exactly seem to be coming up roses. Fleeing the houseshare from hell, she moves in with Josh, a sexually confused merchant banker; Kate, a high-flying legal eagle with talons to match, and the gorgeous Addison, who spends his days communicating only with his computer and those who worship at the altar of Captain Jean-Luc Picard. Holly’s desperate to have a one-to-one with Addison, but can she drag him away from his monstrously ugly, not to say jealous internet ‘girlfriend’ Claudia, or will they just continually get their wires crossed?

Den ska faktiskt läsas snart. Som sängbok kommer den att ta ett tag men så småningom.

Livet efter dig

Ojdå, jag tog visst bokframsidan när jag tänkte ta filmen. Fast de verkar vara samma. Många säger böckerna är riktigt bra men jag känner att jag nog inte tänker läsa Jojo Moyes. Inget ont om henne utan snarare att det blir så ibland.

Livet efter dig är baserad på boken med samma namn. Det handlar om Louisa "Lou" Clark som när hon får sparken från jobbet på en av stadens små caféer blir personlig assistent åt Will Traynor. Han är född i samma stad men med familjearvet i ryggen och han har levt livet. Numera är han paralyserad och kan inte röra sig alls. Han har en sjukskötare anställd men Lou ska vara hans, för att använda ett ord från artonhundratalet, companion och underhålla honom. Det är två helt skilda världar som möts.

Lou har inte gjort så mycket med sitt liv. Hon har bott hemma och jobbat samt hängt med sin pojkvän. Will däremot har varit världen runt och som den äventyrare han varit gjort en del farliga saker. Det Lou är, om än lite dum. så är det färgstark. Hon älskar färg och lyser på Wills värld i den bemärkelsen. Fast Will har bestämt sig för att dö och det kan inte Lou köpa. Hans sista halvår ska bli bra.

Jag har läst en del recensioner och jag blir lite trött på att filmen kritiseras. Visst det är lite förutsägbart ibland men det faktum att i en film som anses som feel good diskutera assisterat självmord är ganska så ovanligt. Jag kanske såg den med religionslärarens glasögon och tänkte, men vad bra, en film där jag kan prata etik om som inte bara är supertung. För den är också tung. Wills föräldrar mår inte bra i denna situation och hoppas väl innerst inne på en annan utgång.

Många ger Emilia Clarke lite på nöten för att hon spelar så dum men jag skulle säga naiv på ett snällt sätt. Lou har ju inget gjort med sitt liv och förstår ingenting. Jag känner lite igen mina elever i henne. De vars världsbild är liten för de inte tagit ett steg att göra annat. Sam Claflin passar som lite charmig men lite otrevlig snubbe. Det är inte svårt att förstå varför filmskaparna valt honom. De två har bra kemi och faktiskt köper jag filmen tack vare det. Jag skulle säga att det är en av de bättre filmatiseringarna av en bok i genren feel good/chick lit på flera år. Det är trevligt för det finns värre filmer än den här. Den var helt värd att se en helg när orken tryter lite.

Kulturkollos tisdagsutmaning: en hårresande utmaning

Det är tisdag och eftersom veckans tema på Kulturkollo är hår så handlar även veckans utmaning om hår. Det är var ingen överraskning. Utmaningen är som följer:

Håriga troll, pälsklädda varulvar och ja, de som helt saknar hår. På något sätt lyckas hår alltid provocera och väcka uppmärksamhet. Är det inte för mycket så är det för lite. Denna vecka handlar allt om hår på Kulturkollo och nu vill vi självklart även veta vad ni har för relationer till kroppens kanske märkligaste företeelse. Tillsammans med naglarna är det ju det enda på vår kropp som fortsätter växa hela livet. Om man inte tappar det förstås. Hår är en så stor del av vår identitet. Vi färgar, flätar, formar och använder peruk och tupé.

Hår förekommer också ofta i litteratur och filmer och nu vill vi helt enkelt veta vad ni tänker på när ni tänker hår? Är det Oksanens Norma, om flickan vars hår växer så snabbt att det blir Big business. Kanske tänker någon på varulvar? Eller musikalen Hair? Dela gärna med er av era tankar, här eller på instagram eller i egen blogg men länka gärna i kommentarerna nedan i så fall.

Hår är nog egentligen inget jag tänker på när jag läser böcker. Om de inte handlar om hår. Fast det tror jag inte de gör. Visst, det kommenteras om hår men inget jag kan komma på. Därför får jag köra på ett säkert kort och ta Trassel. Det är ju en variant av Rapunzel och där kan vi prata om hår. Sedan är den allt bra gullig som kompisens dotter säger. Gissar att hon vill ha håret.

Looking for Andrew McCarthy av Jenny Colgan

Ja, äntligen! Jag har läst ut en gammal hyllvärmare. Den köptes i London för 18 år sedan. Jag glömde bort den för jag började studera pedagogiken och läste Harry Potter och sedan har den stått där. År efter år efter år liksom. Men nu jäklar är den utläst. Ja!

Jag tror det är Jenny Colgans debutroman och det känns att hon är äldre idag. Hon har ett annat fokus i sina böcker. I alla fall handlar detta om ett kompisgäng med Ellie, Hedgehog som hon också kallas, som härförare. De ska just fylla 30 och när Ellie gör det känner hon sig misslyckad. Hon har inte gjort något med sitt liv så därför får hon idén att åka till Hollywood för att fråga Andrew McCarthy om livet. För han var ju så bra i filmerna de växte upp med. Vi ska väl säga att alla inte blir helglada men slutligen åker Ellie, Julia och så småningom Arthur över Atlanten för att leta efter filmstjärnan som är lite anonym numera. Det visar sig vara svårt. De hittar en Andrew men det är inte han och Andrew 1 bor i New York. Så de ger sig ut på en roadtrip över hela kontinenten.

Den är ganska charmig och engelskan är lätt att hänga med i. Handlingen tillför inget nytt annat än att fangirling var inget ovanligt runt 2000 heller. Ellie är nog ganska osäker på sitt liv men alltså klyschan om att ha tråkiga hemförhållanden i böcker som denna känns faktiskt lite jobbigt numera. Det var trött redan då och är tröttare nu. Fast den är helskön och det tog visserligen tre månader att läsa den men jag är nöjd med att ha gjort det. Nu ska jag ta mig an nästa bok.

Allt jag önskade av Lucy Dillon

Jag vet inte riktigt hur jag ska börja förklara den här boken. Den fick mig faktiskt att må dåligt ganska mycket och dessutom så blev jag arg. Det fanns så många klyschor som jag himlade lite med ögon åt då och då. Nej Lucy skärpning. Det här kändes inte riktigt som feel good. Jag läste någonstans att det kanske borde definierats som feel bad to feel good. Fast så kände inte jag. Jag kände att det hade varit uppfriskande med ett annat perspektiv.

När Caitlin och Patrick bestämmer sig för att separera blir det svårt för barnen att träffa sin far. Därför blir Evas hus, Patricks syster, den perfekta platsen. Eva är änka sedan några år och lever med sina två hundar. För henne är omställningen total men hon har inget problem med sina syskonbarn. Caitlin är däremot mer skeptisk för hon är ju supermamman som gör allt lite speciellt. Patrick vet jag inte riktigt vad han tycker. Sedan får vi följa familjen genom en ganska tung skilsmässa. Speciellt som att Nancy, den lilla fyraåriga tjejen, slutar prata. Hon säger ingenting om hon inte är hemma och knappt då heller.

Jag blir galen på Caitlin. Alltså hon känns inte vuxen sin uppgift och varför har hon inte tagit tag i sitt liv. Jobba på kafé men med en högskoleexamen. Det känns slappt och lite glidande. Jag blir också galen på Dillon som inte kan låta någon annan komma till tals. Boken hade mått bra av låta Patrick få vara en berättarröst. Nu är det två kvinnor som ser på en skilsmässa där en är en satellitdeltagare. Även om barnen är det som räddar boken och som får de vuxna att bete sig som vuxna så blir jag arg här med. Har de inga vänner? Alltså en tioåring som mest är med sin mamma och lillasyster. Det känns inte riktigt sunt. Nej, inte en av hennes bästa. Den kändes mer som något krystat och att någon vill lämna feel good-träsket. Det här är en ganska stor diss känner jag men en bok som framställs som feel good ska inte få en att bli arg. Det var för lite mys. Jag blev glad när kapitlen handlade om Eva som i alla fall försökte förbättra sig. Nästa bok kan bara bli bättre.

Q - Quagga. En bok som dog ut snabbt.

Q - Quagga. En bok som dog ut snabbt.
Quaggan dog ut under senare halvan av 1800-talet. Vilken bok känner du var hypad under en kort period, men sedan glömdes bort.

Jag skulle säga Martina Haags Det är något som inte stämmer. Troligtvis är det för att den inte var så smaskig som många trodde. Det var egentligen en helt vanlig Haag-bok men med mer smärta än tidigare. Den blev årets bok men den pratades inte så mycket om den.

Helgfrågan vecka 41

Det är sen fredag kväll och just nu är min hjärna potatismos. Hos Mia är det helgfråga så innan jag lägger mig ska jag svara på frågorna. Läs mer här:

Jag har sett att några har skrivit att det kommit i en lässvacka, det har inte hänt mig än 😌(mitt problem är att dygnet skulle ha mer timmar)
Har du några tips på hur man gör för att ta sig ut svackan?

Bonusfråga: Höst, Vinter, Vår eller Sommar?


Jag var i lässvacka för många år sedan numera händer det inte så ofta. Då är det mer att jag inte kan välja vilken bok. Då började jag lyssna på deckare som ljudbok. Det fungerade för mig eftersom en del deckare kan du lyssna på och kanske missa lite och ändå hänga med. Så småningom ville jag lyssna på annat och det fick igång mig. Jag läser lika fort nu som jag gjorde i tonåren och jag lyssnar också på böcker. Framförallt böcker på engelska numera för att få med mig språket.

Jag gillar våren. Den är uppiggande och jag fyller år. Det är en av anledningarna :).

Olikhetsutmaningen: studentliv och arbetsliv

Det är torsdag och jag har varit på gymnasiemässan hela dagen. 10 timmar har jag pratat om min gymnasieskola. Det är nästan så att huvudet håller på att falla av. Eftersom det är torsdag är det också olikhetsutmaningen hos enligt O och den är som följer:

Nu är jag väl medveten om att dagens ordpar inte nödvändigtvis står i motsats till varandra, men eftersom jag tillbringar dagen på gymnasiemässan där unga ska välja vad de ska studera för att sedan kunna få ett jobb de trivs med kör jag ändå på orden studentliv och arbetsliv. Berätta om kulturella verk som på något sätt anknyter till dessa.

Studentliv förekommer i böcker jag läser men kanske inte så ofta. Jag gillar faktiskt skildringen i Harry Potter-böckerna för de studerar en del. Deras lektioner i vilken magisk del det än nu må vara. Att Hermoine är den bättre studenten är uppenbart men när Harry visar sig vara en fena på trolldrycker blir hon sur. Det är ju en internatskola och de lever nära sina lärare både i klassrum och som kontrollanter. Ibland är det av både ondo och godo.

Jag såg 13 reasons why på Netflix för ett tag sedan och kan bli arg hur lite unga pratar med vuxna överhuvudtaget. Serien bygger på boken med samma namn och handlar om en flicka som tar livet av sig och vad som händer sedan. Lärare och annan skolpersonal framställs som riktiga svin emellanåt och lite nyans vore trevligt.

En bok där bra lärare faktiskt lyfts fram lite i bakgrunden är Jan Svensson av Johanna Lindbäck. Han går på mellanstadiet men ser skillnad på sina lärare. Den ena snäll och lite flamsig, den andra snäll men också strukturerad. Allt genom Jans ögon och det är bra. Egentligen skulle det behövas skrivas mer böcker för vuxna om lärare. Det känns ibland som om den gängse bilden av oss är allt annat än smickrande.

Jag funderade rätt länge över arbetsliv och kom fram till att det får bli arbetsliv över många hundra år. Vibeke Olssons serie om Bricken återkommer jag ofta till men den visar på kvinnans slit framförallt. Männens arbete pratades det om men just den här stressen som sågverksfruarna lever med känns så modern trots att den är nästan 150 år mellan bokens nu och vårt nu.

En serie som handlar om slit och släp är Downton Abbey. Visst det handlar om rika människor men tjänarna som får arbeta hela tiden och knappt ha ledigt är en del i de orättvisor vi ändå arbetat oss bort ifrån. Jag kan känna att deras stress har kokat ned till dagens medelklass. Allt ska hinnas med och huset ska vara skinande fint. Bara för att det ska vara så.

Arbetsliv kan vara så mycket och filmen North Country handlar om en ung kvinna som tar jobb i en järngruva efter sin skilsmässa. Hon behöver pengarna och eftersom gruvan mest har manliga arbetare så utsätts hon för sexuella trakasserier. Efter mycket om och men anmäler hon männen och gruvbolaget. Något som inte ses med allt för blida ögon av samhället i stort. Att bli utsatt på sin arbetsplats blir allt vanligare. Det är hemskt att det ska vara så och vi behöver bry oss mer om varandra och inte mindre.

Hett i hyllan #113

 Varje torsdag frågar Monika om lite böcker som kanske bott för länge i vår hylla eller som en bara vill lyfta fram för att de kanske är bra men ingen minns dem längre:


Jag bara gissar nu, men jag tror inte jag är ensam om att ha en del böcker i hyllan som stått där i evinnerliga tider. Är det inte dags att de där, halvt, bortglömda böckerna får ta lite plats och synas? Jo, det tycker jag. Verkligen. Därför kommer de, en efter en, att dyka upp här varje torsdag under rubriken Hett i hyllan. Lite lagom tvetydigt, eller hur? Vad har du för dolda skatter i hyllan?

Jo då, jag har köpt Ken Folletts hela serie om första världskriget. Fast jag har inte läst dem än. Det blir väl någon dag. Tänker jag alltid fast det borde jag göra. Jag gillar böcker med historisk bakgrund och första världskriget är verkligen något jag vill läsa. Ta mig i kragen snart. 

Baksidestext:

Giganternas fall är en ny magnifik historisk berättelse av Ken Follett. En skildring av fem olika familjer – från USA, Tyskland, Ryssland, England och Wales – och hur deras dramatiska livsöden länkas samman under det tidiga 1900-talets omvälvande händelser: första världskriget, ryska revolutionen, kampen för kvinnlig rösträtt… Handlingen rör sig från Washington till Sankt Petersburg, från kolgruvornas mörker och faror till palatsens glittrande ljuskronor, från diplomatins korridorer till de makthavandes sängkammare. 

Som alltid hos Ken Follett förenas spänning, romantik och historisk autencitet i denna tätt sammanvävda historia om makt och vanmakt. 

Giganternas fall är första delen i en trilogi och ges ut samtidigt i ett tiotal länder. I de följande två böckerna kommer vi att få följa de fem familjernas fortsatta öden under 1900-talets konflikter och kriser.

Jag är tyvärr död och kan inte komma till skolan idag av Sara Ohlsson

John dumpar Olivia och hon vet inte vad hon ska göra. De hade ju enligt Olivia det perfekta förhållandet och nu är han inte intresserad längre. Först gör Olivia som alla dumpade gör. Hon sörjer sitt förhållande genom att äta, sova, och drömma om det perfekta förhållandet. Kompisarna Emma och Tor försöker hjälpa henne och det går ganska bra. Emma kläcker idén att vinna tillbaka John och först tycker Olivia att det är en bra tanke.

Men Olivia lämnar den bild John och andra har haft av henne. Hon hånglar upp killar på löpande band. Först är det Danijel och sedan Kalle. Beroende lite av dras Olivia till båda. Hemma är det lite rörigt. Pappan är lätt deprimerad, mamman trött och lillebror har blivit stor. Samtidigt börjar Olivia festa allt mer.

Jag har svårt för den här boken. Kanske för att jag inte riktigt kan känna något för Olivia. Jag blir lite arg då och då. Mest för att hon inte tar hand om sig själv. Hon dricker mycket och hon förnekar sig själv både i förhållandet med John och sedan. Så, hur ska jag förklara min känsla. Det är en bra ungdomsbok. Den tar upp problem som ungdomar har med förhållanden, rykten, sex och vänskap. Jag känner bara inte för boken som sådan. Det tog mig två veckor att läsa ut den och den är knappast svårläst. Så kan det vara ibland.

Kulturkollos tisdagsutmaning: rymden

Denna vecka har Kulturkollo ett rymdtema. Jag måste säga att det är trevligt. I alla fall är veckans utmaning som följer:

Veckans tema, Rymden, har både lockat och skrämt i alla tider. Vi skriver i ämnet hela veckan men jag vill gärna veta mer om era rymderfarenheter. Hur ser ditt förhållande till rymden ut och vilket är ditt bästa rymdäventyr? Har du kanske en favoritfilm eller en bok som fått dig att betrakta stjärnorna på ett nytt sätt. Kanske är det en tavla eller ett stycke musik. Kanske bryr du dig inte det minsta lilla om det som finns eller inte finns där ute. Berätta!

Åh, vad svårt. Det finns något med rymden som tilltalar mig på en ganska hög nivå. Jag kan nörda ganska mycket.

Jag har faktiskt inte läst så många böcker som en kan tro men jag har sett mycket film och vi börjar väl i grunden. Jag tycker att filmer som handlar om det amerikanska rymdprogrammet alltid är bra. Eller jag fascineras av dem för att det ofta har hänt. En av de filmer som jag tycker om är The right stuff som handlar om de allra första astronauterna. Scenen där de lyckas åka upp längst ut i atmosfären med ett vanligt plan för att sedan störta ned. Den säger allt om deras passion.

Tanken på att kolonisera rymden och faktiskt träffa andra kulturer är något som många tänker och Gene Roddenberry skapade Star Trek med detta i tanken. Jag har sett allt som går att se och någonstans är det en spännande tanke att vi tar oss ut i rymden och skapar allianser. Någon beskrev Star Trek som en bild av kalla kriget där rymdskeppet påminner om en ubåt som den ensamma krigaren. Det känns som en ganska sann beskrivning. Sedan tycker jag och min syster bäst om Star Trek: TNG. Det bara är så.

Sedan får väl Star Wars stå för rymdfantasy där de faktiskt slåss med svärd i en värld där laserpistoler finns. Lite charmigt är det och jag ska säga att jag ser framemot den film som kommer nu i december.

Det finns skräck i rymden och Alien är fortfarande drottning på den biten. Ripley är den hårdaste bruden som slagits mot rymdmonster, eller alla monster någonsin. Där stannar vi. Rymden är stor, precis som filmgenren.

Pastor Viveka och tanterna av Annette Haaland

Jag satt nästan 15 timmar i bil för ett tag sedan och vi bestämde oss för att lyssna på en ljudbok. Valet hamnade på Annette Haalands bok om frikyrkopastor Viveka som bor i Gamla Enskede. Där har hon en församling som är rätt stor men problemet är att den också är rätt ålderstigen. Problemet för tanterna är att Viveka vill införa nyheter i kyrkkaffet. Färre kakor och istället låta alla äta frukt. Det går bara inte för sig. I tantgruppen är det lite kamp om vilken kaka som är bäst och om Henry, en äldre man som tydligen är mycket tilldragande. Annars är det Åke som tjatar om kyrktaket. Abbe i den lokala bokhandeln som Viveka finner rätt intressant. Hemma är det make och barn som tar tid.

Så dör en av tanterna och det visar sig vara mord. Efter det radas dödsfallen på rad och Viveka känner sig hotad. Familjen åker på semester men hon stannar kvar. Det visar sig vara på gott och ont.

Åh, jag vet inte. Jag hade svårt för boken. Viveka är en sådan komplex figur på ett sätt som inte gör att jag blir intresserad. Vem som är mördaren fladdrar förbi och löser sig lätt. Jag kan nog säga att jag inte tänker läsa mer. Mitt sällskap kände samma sak. Det blir rörigt och mest verkar förvecklingarna bero på att ingen pratar med varandra och Vivekas fördomar. Jag tittade runt lite och jag är inte ensam om känslan. Det är både tummar upp och ned om denna bok. Det beror nog på vem du är som läsare skulle jag tro.

P - Papegoja. En bok du känner härmade en annan.

P - Papegoja. En bok du känner härmade en annan.
Du känner att författaren var starkt inspirerad av en annan mer känd bok när du läste den här boken.

Det var faktiskt lite svårt men ibland känner jag att de flesta feel good-romaner upprepar sig något. Det är som att läsa samma bok fast med andra karaktärer och kanske på en annan plats.

Mannen som sökte sin skugga av David Lagercrantz

Källa: www.norstedts.se

Som alltid kommer Lisbeth Salanders bakgrund att vara i fokus. Det är så upprinnelsen i denna bok är Holger Palmgren, gammal och sjuk, har besökt Lisbeth på Flodberga säkerhetsanstalt för att prata om något från hennes barndom. Den där tänkta adoptionen som aldrig blev av. Salander är ju av resandefolket och dessutom otroligt intelligent. Det visar sig att Holgers dokument har något med den kände finansanalytikern Leo Mannheimer att göra. Salander tar kontakt med Blomqvist och han börjar nysta. 

Inne på Flodberga så utsätts en ung tjej, Fariza Kassi, för mycket våld av Benito, den kriminella ledaren som hotar alla. En dag får Salander nog och nu får hon lämna fängelset för att ingen vill ha henne där. Inte när Benito har fått stryk. Även Farizas historia når Blomqvist och Millennium, som börjar nysta här med. 

Dessa historier löper parallellt och där Leos historia mer hamnar i Blomqvists knä är det Salander som får ta hand om Farizas öde. 

Det är en bra bok och jag tänker att den hamnar på ett godkänt betyg. Ibland kommer jag på mig själv med att tänka att det var lättare när allt hängde ihop. Nu är det två parallellspår vars ända koppling är de människor som engagerar sig i dem. Jag tänker under läsningen att det hade varit kul att se hur Larsson själv tänkt sig sina karaktärers utveckling. Ibland känns det som om Salander blir mer isolerad i de två sista böckerna. Ja, så kan det vara men ändå. Någon gång måste en ge efter lite. Känns som om det aldrig sker. Jag tror detta är slutet men det har jag sagt förr. Vi får se.

Helgfrågan vecka 40

Det är fredag och sista arbetsdagen för denna vecka. Jag tänkte gå ut hårt med att svara på Mias helgfråga. Den handlar om Nobelpriset i litteratur.

Klockan 13.00 idag fick vi veta att Kazuo Ishiguro fått Nobelpriset i litteratur 2017.

Vad tycker ni om valet av Nobelpristagare 2017?
Kan ni tänka er att läsa något av denna författare?
Var det någon annan du hellre sett fått priset?

Jag tänker att det är helt okej. En författare som är mer tillgänglig och dessutom lite kommersiell. Jag har bara sett filmer baserade på hans böcker och ska jag vara ärligt tror jag inte att jag kommer att läsa något. Det lockar mig inte överhuvudtaget.

Ja, snälla Akademin, välj en kvinna som är ung och har många böcker kvar i sin skrivarsjäl. Bara för att chocka på riktigt. Fast vem det skulle vara vet jag inte. Bara att det kan vara uppfriskande med någon som ingen tippat.

Olikhetsutmaningen kanon eller kalkon

Idag har Nobelpriset delats ut och faktiskt känner jag mig rätt okej med valet. Det är vad det är och jag får väl vänta till nästa år. Kanske någon gång väljer de en ung kvinna som har böcker kvar att skriva. Någon gång, men inte idag. Istället tar jag mig an veckans olikhetsutmaning. Mer kan du läsa här men det här är tanken med dagens svar:


Idag blir det en utmaning som går att koppla till något kulturellt pris, som Nobelpriset, eller till något helt annat. Uppgiften är att presentera verk som ni tycker är kanon och sådant ni skulle benämna kalkon.





För mig blir kanon Selma Lagerlöf. Hon var farmors favoritförfattare och det har smittat av sig på mig tänker jag. Det finns många bra böcker men hennes korta noveller är väldigt fina. Jag kom mig själv med att inte ha läst den Löwensköldska ringen. Det får jag väl ta tag i någon gång. När jag fann Betlehems barn för några år sedan som e-bok blev jag glad. Jag har den som bok men väldigt skör.

Kalkovalet var mycket svårare men landade till sist på Winston Churchill. Det känns som om han fick priset för lång och trogen tjänst för världen och inte litteraturen. Trots allt är det självbiografier och memoarer som han skrev. Känns lite sådär för mig.

Hett i hyllan #112

Varje torsdag uppmanar Monika oss att titta i bokhyllan för att se om vi har några skulder där. Böcker som stått så länge att dammet har namn och sina egna dammråttor.

Jag bara gissar nu, men jag tror inte jag är ensam om att ha en del böcker i hyllan som stått där i evinnerliga tider. Är det inte dags att de där, halvt, bortglömda böckerna får ta lite plats och synas? Jo, det tycker jag. Verkligen. Därför kommer de, en efter en, att dyka upp här varje torsdag under rubriken Hett i hyllan. Lite lagom tvetydigt, eller hur? Vad har du för dolda skatter i hyllan?

Erkännas ska att jag inte ens mindes att jag hade köpt den här. Det har jag inte heller. Jag har ärvt den från min syster men likväl är den inte läst. Någon gång ska jag ta mig an den men eftersom den är en tjock pocketbok kommer jag nog att dra mig. Eller läsa långsamt. Kanske läge att lägga den bredvid sängen och låta den ta sin tid.

Om boken:

När Archie Jones försöker ta sitt liv i sin Cavalier Musketeer nyårsmorgonen 1975 men förhindras av en slaktare (som ogillar att sådana saker utspelar sig framför hans affär när han väntar en morgontidig leverans) så förändras Archies liv för all framtid. Han kliver ur sin bil och vandrar förvirrad och tyngd av sitt nyligen kraschade äktenskap in på en efterfest där han möter den svindlande vackra jamaicanskan Clara Bowden.
Hon är 19, han är 47. Hon är en bra bit längre än honom och saknar sina framtänder efter en motorcykelolycka. Hon är övergiven och ett f d Jehovas vittne men all tro på en frälsare har inte hunnit förångats.

Kanske är det därför inte så oförklarligt att Clara Bowden i Archie Jones såg något mer än bara en ganska kort, ganska lönnfet medelålders vit man i en illa sydd kostym. Clara såg Archie med förlustens grågröna ögon; hennes värld hade just försvunnit, den tro hon levt med hade dragit sig tillbaka som ett tidvatten, och Archie hade av en ren slump blivit den som man skämtade om: den siste mannen på jorden.
Sex veckor senare är de gifta.

Så inleds Zadie Smiths debutroman Vita tänder som blev enormt omtalad när den kom ut år 2001. Vita tänder utspelar sig framför allt i norra London. Här möts medlemmar av familjerna Jones, Iqbal och Chalfens, och trots alla olikheter - hudfärg, religion, bakgrund - vävs dessa egenartade människors liv samman och bildar en varken smärtfri eller förutsägbar berättelse. En mäktig och sprakande historia som är oavbrutet underhållande. 


Berättelsens ram är vänskapen mellan två omaka män, Archie Jones och Samad Iqbal, som träffas under andra världskriget och blir varandras grannar och följeslagare, mycket tack vare sina färgstarka fruar och barn. Historien spänner över ett halvt sekel, över stora som små ämnen, och bildar en bitsk, sprakande och oavbrutet underhållande upplevelse.

Kvinnan på tåget

Jag har inte läst boken till denna film och jag tror att det är en stor fördel. Det är inte så att jag känner mig intresserad av att läsa den heller efteråt men det förklarar jag senare. Detta är filmen om en kvinna som är tragiskt skör och som försöker skapa logik i en händelse hon tror hon är delaktig i.

Rachel åker pendeltåg varje dag. När hon sitter där åker hon förbi det hus som hon och hennes man en gång delade men där han nu bor med sin dotter och nya fru. Rachel dricker en hel del och glömmer vad hon gör. Den dagen hon ser en kvinna kyssa en man som Rachel vet inte är hennes äkta make blir det problem. Hon försöker konfrontera kvinnan på kvällen men Rachel är full och Megan, som kvinnan heter, vill inte veta av henne.

När Rachel nästa dag vaknar är hon bakfull, och blodig. Hon minns ingenting och när hon får se att Megan är försvunnen blir hon rädd. Rachel har en historia av inte minnas vad hon gör och dessutom vara aggressiv när hon är full. Så hon tar kontakt med Scott, Megans man, och utger sig för att vara en vän. Sedan börjar en uppnystning som tar Rachel mot ett mål hon nog inte trodde den morgonen hon såg Megan kyssa en annan man.

Jag tycker att filmen är bra men jag mår lite illa av kvinnosynen. De flesta män är lite sviniga och Megan framställs som en ganska stor slampa. Någonstans känns det sunkigt eftersom filmen är ny och nog hade författaren kunnat komma på något annat. Det är den känslan jag har med mig när jag ser filmen. Jag blir ledsen för Rachels skull men även för Anna som också blir utsatt. Megan blir inte utsatt men utsätter sig. Är filmen sevärd? Ja, det är den. En bra dramathriller som är lite klurig men som också är underhållande.

Kulturkollos tisdagutmaning: Tänk snabbt!

Det handlar om svart och vitt på Kulturkollo denna vecka och utmaningen handlar alltså om det.

Vi har en svartvit vecka på Kulturkollo, och jag skrev igår om att ett tema som heter black & white ju kan innehålla hur mycket som helst, och få tankarna att gå iväg åt väldigt många olika håll. Därför tänkte jag nu bevisa det genom att utmana er att:

Skriva vad det är ni allra först associerar till när ni hör motsatsparet svart & vitt eller black & white. Tänk snabbt! Skriv! 

Det första jag tänker på är schackrutor. I alla former och även ätbara. Den där underbara lilla kakan som går att smaksätta. Sist bakade jag den med citron och lakritssmak. Det var väldigt gott.

Men schackrutor i alla fall. Svart och vitt som möts och gör upp om världen. Någonstans är det också bilden av kalla kriget. En schackmatch där den ena sidan är vit och den andra svart. En match där det gäller att klura ut vad som händer tre eller fyra drag framåt. Det är väl också ganska symboliskt att de två bästa schackspelarna i världen, Bobby Fischer och Boris Spasskij, gjorde upp i en match 1972 i Island, kom från USA och Sovjet.

Schack får mig också tänka på det golv som fanns i farmors sommarstuga. En svartvitt golv som låg i köket och där vi hoppade bara på de vita eller de svarta rutorna. Inte nudda något annat.

Love & Friendship

Det är något speciellt med en roman av Jane Austen. Jag försökte hitta den här men det gick inte. I alla fall finns den som film och den kom 2016.

Lady Susan är en kvinna med ett rykte. Kvinnor ogillar henne, för hon är allt bra flörtig, och männen älskar henne, för hon är allt bra flörtig. Hon har inga pengar och utnyttjar sin charm och lite påstridiga sätt. Hon försöker gifta bort sin dotter, Fredrika, till sir Martin, en mycket rik men otroligt dum man. Det fungerar så där.

Det är när hon får bo hos sin svåger, Charles, och dennes fru, Catherine, som saker börjar gå lite åt pipan. På besök är även Catherines yngre bror, Reginald, som fattar tycke för Lady Susan. Det går inte hem hos hans familj. Så kommer Fredrika också dit och hon fascineras av den unge Reginald som dessvärre bara ser Susans underbarhet.

Den här filmen är Kate Beckinsales. Hon lyfter Lady Susan och gör det bra. En smart kvinna som utnyttjar allt hon har. De andra är också bra i sina roller men eftersom Susan har mest smarta och lite vassa repliker så är det underbart att höra. Det är definitivt en annan typ av Austen men hon var yngre och ändå ganska skarp i sin ton. Susan påminner mig lite om Emma men kanske på ett slugare sätt. En film som är sevärd och väldigt brittisk.

Öster om avgrunden av Thomas Engström

Det är 2016 och sommar i Georgien. Det är varmt och Ludvig Licht arbetar här numera åt EXPLCO på plats. Tbilisi är en stad med önskan om att få dit turister och att vara ett nav i det moderna Georgien. Det lyckas så där. När Pauline Hollister tar kontakt med Licht och dennes närmaste chef visar det sig att hon vill ha skydd men också förvarna om en händelse som kan få katastrofala effekter på världsläget.

Hollister försvinner dock efter ett kryptiskt sms. Det är på arabiska och hennes plan sprängs i bitar. Licht får nu uppdrag att ta reda på vad som hänt. Samtidigt kommer hans son Walter till Tbilsi. Walter vill skriva en bok om sin far. Det är knappast något Licht drömmer om. Det visar sig vara en komplex härva att reda ut och ryssar, tyskar och några andra har sina fingrar med i detta spel.

Det är tack och hej till Ludvig i denna bok. Efter denna blir det ingen mer. Någonstans känns det som Engström har en känsla för världsläget för när jag läser tänker jag att det skulle kunna ha hänt utan att någon visste om det. Kärnvapen är alltid otäcka att tänka på, oavsett vem som har dem.

Det är välskrivet och smart som alltid. Kanske är det så att Licht leverne kommit i fatt honom här. Han mår inte bra för ovanlighetens skull. GT är med en liten stund men det är inte mycket och de får inte prata med varandra. Stefan Sauk läser boken med inlevelse och jag lyssnar alldeles för fort för jag inser att det blir inget mer om en lojal men gnällig tysk.