Tio över ett av Ann-Helén Laestadius

Flytten av Kiruna är inget lätt företag. Det är liksom ganska viktigt för att staden inte ska falla ned i gruvan. Trots det betyder inte det att alla älskar tanken. Vem skulle förresten det? Flytta från det ställe där en är uppväxt och aldrig kunna ta sig hem igen. Det är så Maja känner om flytten. Allt försvinner och inget kommer finnas kvar.

Nu är det inte hennes enda problem. Hon har ett till. Maja är nämligen övertygad om att det ska rasa på natten, när det sprängs i gruvan. Varje natt tio över ett vaknar hon, lyssnar och kan inte somna om efter det. Det finns en väska packad om något skulle hända. Händer gör det också, fast inte som Maja tror. Hon faller ihop en dag i skolan och tror hon ska dö i en hjärtattack.

Jag tror aldrig jag har läst och lyssnat på en bok som beskriver ångest så bra. Visst det handlar om att flytta och det handlar om rötter. Det finns bästa vänner och det finns en fin pojke som älskar hockey men för mig handlar det mesta om Majas ångest. Tänk att känna så här hela tiden. Det gör många unga och jag ville bara krama mina elever efter jag läst den här. Det är inte dåligt på något sätt, utan snarare är det så att jag fastnar där. Det är ju också så att jag tycker det är synd att Majas röst är så allena rådande. Jag tänker på killarna som bara älskar flytten. Det finns bara ilska mot dem. Klart är ju att mår du dåligt är sympatin för andra ganska låg.

Boken är en sådan jag och mina kollegor tänker läsa. Fast med en ganska dominerad tjejklass. Vi har lärt oss ska vi läsa böcker måste killar ha killar som huvudperson. Det fungerar inte annars.