Thor: Ragnarök

Som den religionslärare jag är ser jag filmen med lätt road min. Tolkningen av världens undergång är inte riktigt samma sak i Marvels universum som i fornnordisk tid. Det är okej, problemet blir väl att förklara vissa händelser för elever sedan för om något skett på film är det ju sant. Eller något sådant skulle jag tro är mer sant.

Thor har letat runt i universum efter en viss individ, som tänker förstöra Valhalla och det kan vi ju inte ha det. Han har varit borta länge och när han kommer tillbaka visar det sig att Oden inte riktigt styr utan Loke, som borde vara död är ledare. Oden sitter på ett ålderdomshem på jorden. Eller nja, snarare är han i Norge och tänker ge upp.

Det får ödesdigra konsekvenser eftersom Hel, nu blandar och ger vi, släpps fri och hennes mål är att förstöra Valhalla. Så, hem de far men det går inget bra. Loke och Thor kastas ut från strömmen och hamnar på en planet med i stort sätt stora sopfält. Den som leder planeten gillar gladiatorspel och sätter Thor på att slåss mot den regerande mästaren. Det visar sig vara Hulken och det slutar med att det minsta lilla teamet i universum åker för att kämpa mot Hel.

Thorfilmerna är helt annorlunda mot resten av Marvels filmer. Kanske för att det är komplexare förhållande mellan bröderna, alltså Thor och Loke, och att det inte bara handlar om makt utan också känsla. Sedan är ju inte Thor den skarpaste kniven i lådan, oavsett var han dyker upp. Det är fångat så bra. Och Fenrisulven är med, bara en sådan sak. Sedan är Heimdal den krigare han är. Loke är väl som han är och så ska det väl vara. Sedan är de nog annorlunda för att de är lite roliga. Iron Man är rolig men Captain America, åh, nej där tänker jag inte säga mer idag. En parallell som slog mig häromdagen var att har du sett Supernatural känner du igen dig i brödernas förhållande till varandra. Det är minst lika komplext.