Camilla på Mitt bokintresse har en bokresa. Jag hängde på lite sent och har bara kommit till nummer 2. Håll till godo.
Jag gillade nog egentligen inte deckare som barn heller. Många läste Kitty och Fem-böckerna och det gjorde jag med men väldigt pliktskyldigt. Jag brukade säga att det var för lätt eller bara strunta i det. Någonstans i mitten av tonåren läste jag Agatha Christie på engelska och det tyckte jag mycket om. Det var min lärare som utmanade mig att läsa på engelska och snart hade jag läst ganska många.
Jag har nog alltid varit periodare när det kommer till deckare. Efter tonåren tog det slut och jag läste annat. På gymnasiet blev det mycket klassiker och när jag började läsa litteraturvetenskap läste jag väldigt lite annat. Så när jag började arbeta som lärare i början av 2000-talet tog jag mig lite an Håkan Nesser och de böcker där han skriver om sin barndom har fastnat mest. Det blev även en Mankell eller två och första Läckberg men jag tappade sugen och fortsatte läsa annat.
Runt 2010 började jag läsa Karin Fossum och det tyckte jag mycket om. Det blev också då jag började läsa Viveca Steen. De läste jag inte så många av dock. Året efter började jag läsa Stieg Larsson och sedan har det blivit en eller några deckare per år.
Kristina Ohlssons serie om Fredrika Bergman är en favoritserie och författaren Denise Mina är bra på sina tidstypiska romaner. Lars Kepler har jag också slutat läsa för det blev för omotiverat blodigt för mig. Denise Rudbergs serie om Marianne Jidhoff är något att jag tycker väldigt mycket om. Hjorth och Rosenfeldts serie om Sebastian Bergman likaså. De författare jag läser numera är de jag tycker mycket om och då läser jag allt. Jag slutar fler deckare än någon annan genre. Som deckarläsare är jag mycket kräsen.
Christie började jag läsa som rätt ung, de fanns i mammas bokhylla, men jag läste inte på engelska dock.
SvaraRaderaNu läser jag en deckare då och då, det går i perioder.