P.T. Barnum var en man som var fascinerad av det makabra och det fantastiska. Han älskade cirkustanken och byggde upp museum, shower och framträdanden. Någonstans fanns det väl en tanke att locka till underhållning.
Det här är en musikal som försöker ungefär berätta om Barnums liv. Vi får följa honom från barnsben där han träffar Charity, sitt livs stora kärlek, och de gifter sig i ganska unga år. Hon kan leva med att det inte alltid går bra men inte alltid han. Så småningom får han idén att skapa ett museum för det makabra. Det tar sig vidare till en cirkus och slutar i tja, ett annat partnerskap. Det blev nämligen Barnum och Bailey som lade ned samma år som filmen hade premiär.
Någonstans händer saker som inte stämmer. Det att cirkusen öppnades för tidigt i livet. Att han är gift med samma kvinna hela tiden. Eller att Jenny Lind var attraherad av honom när hon egentligen sa upp partnerskapet på grund av lite konstiga affärsidéer. Eller att Barnum var lite av en typ och bondfångare. Charmen finns men kanske inte empatin. Där fallerar filmen hårt för mig. Jag kan inte köpa att den här mannen var trevlig. Inte ens i Hugh Jackmans skepnad. Att vara snygg är inte allt och nej, det går inte. Zac Efron får ofta ta mycket skit för att han är snygg och det finns inget mer men hans rollkaraktär är den som kanske har den mest intressanta utvecklingen. En man som misslyckats i livet och som försöker hitta sig själv. Han skäms för sig själv, medan Barnum skäms för andra.
Musiken är kanon även om jag tröttnar på att skäggiga damen är tjock. Stereotypt så jag slår i taket och ilsknar till något. En bra musikal men inget mer. Vill du se Hugh Jackman briljera med sång se då Les Miserables. Den här kan man båda ha och mista utan något speciellt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar