Nio månader efter Djursholmsmassakern inleds rättegången mot Maria "Maja" Nordberg. Fem av hennes klasskamrater och en lärare blev skjutna den morgonen i skolan. Maja och Sebastian har pekats ut som gärningsmännen. Maja överlevde och åtalas nu. Det är många som vill veta vad var det egentligen som hände i det där klassrummet?
Sakta men säkert får vi följa Majas väg till rättegången. Under det att fallet, som egentligen är ganska torrt beskrivet som om vi satt i en rättegångssal och var uttråkade åskådare, presenteras börjar Maja minnas. Det blandas med minnen från före skjutningen med hur det är att leva i häktet.
Maja börjar med en privilegierad beskrivning av sitt liv i Djursholm. Hon är inte så väldigt rik men hon lever ett helt okej liv rent ekonomiskt med föräldrar och yngre syster. Hon har kompisar och är duktig i skolan. Så sommaren mellan tvåan och trean träffar hon Sebastian och han bjuder med henne. Helt plötsligt blir Maja så jäkla cool för Sebastian Fagerman är så jäkla cool. Alla bara älskar honom. Nu är han död. Han blev skjuten av Maja.
Den bild som Maja presenterar av Sebastian är allt annan än vacker. Jag kommer på mig själv att vilja klappa till de flesta vuxna i hans och hennes närhet. Det kravet de lägger på en ung flicka är enorm. Störst av allt är inte kärleken säger Maja någon gång och det är verkligen tragiskt att känna så i unga år. Hon lider lätt av Stockholmssyndrom skulle jag säga. Hon skulle aldrig kunna lämna Sebastian. Medberoende och helt ensam i det och bara 18 år. Jag förstår att hon sköt.
Jag gillar inte Maja men jag tycker synd om henne. Hon är så ensam i sin värld och det finns verkligen ingen som riktigt hjälpt henne. Visst, att vara rik är en sak. Att vara ensam är en annan. De tar inte ut varandra. De snarare förstärker känslan av varandra.
Det samhälle som skildras i Störst av allt är ett samhälle på glid med ökande klyftor. Majas röst är saklig men samtidigt säger den något om vårt samhälle. Jan Björklund, som jag inte citerar speciellt ofta, sa att något har gått sönder i Sverige. Han menade medkänslan. Det kan jag känna igenom hela boken. Det här är en riktig saftig bok att läsa. Värd varenda minut det tar att läsa igenom den.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar