När Henrik Borg, en känd fotbollsspelare, hittas död med en vit ros färgad blå i sin hand tänker inte så många på det. Efter en vecka blir det två fall till. Fast på helt andra platser. Det är så GMP, där Nathalie Svensson jobbar som expert, kopplas in. De döda har inget gemensamt. Morden har skett lugnt och sansat. Det ser ut som självmord och alla i gruppen står som handfallna. Ingen koppling till varandra gör att de börjar tänka seriemördare. Gruppen splittras åt alla håll i Sverige och kommer närmare en lösning genom olika ledtrådar.
Nathalie Svensson är ingen polis utan psykiatriker och är med för att ge en sorts psykologisk bakgrund till brotten. Det har varit bättre i tidigare böcker. Här känns det som om alla är minst lika mycket insatta som hon. Här tycker jag nog att Moström missade lite. Svensson får mest vara sur och gå tråna efter Johan Axberg. Det är väl lite klyschigt. En annan sak jag inte får ihop är hur väl fungerande chefen för gruppen är trots att han käkar ångestmedicin som jag äter halstabletter. Det är många per dygn men alltid skarp i förhör och liknande. Lite dåsig huvudet brukar en ju bli, i alla fall de jag känner som äter den.
Jag gillar inte heller hur det är okej att Axberg beter sig. Om han nu ska vara så charmig, vill man verkligen ha en man som tycker att det är okej att vara otrogen? Naj, skulle jag personligen säga och jag tror att den delen av boken stör mig mest. Det har liksom inte något med något att göra. Egentligen. Don't shit where you eat, säger jag bara. Annars är historien om mördaren bra och jag gissar faktiskt rätt lite före poliserna men det är inte så svårt. En bladvändare och jag måste nog säga att den kräver att en läser de tidigare böckerna. Gissar på att det kommer en del fem snart.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar