Det här är Sofia Nordins fortsättning av En sekund i taget. I den boken får vi framförallt följa Hedvig som överlever den febersjukdom som verkar slå ut större delen av världen och där människor bara dör. I slutet av den träffar Hedvig och Ella Ante som också överlevt. Denna gång får vi se hur han känner sig när det kommer till att anpassa sig till att leva med människor.
Det går allt annat än lätt för att Ante kan inte låta bli att börja tänka på tjejerna som ja, tjejer. Just den delen är kanske tar överdriven stor del men kärlek och sex är ett grundbehov så varför inte. Livet går sin gilla gång. De mjölkar och de plockar potatis. En gång skjuter de en kanin för kött och det är gott på ett annorlunda sätt. När vintern närmar sig måste Ante ha bättre kläder så de rider till staden. Där märker de att det finns en snögubbe och de inser att de inte är ensamma. Konflikten att ta dit de två överlevarna är stor och den slår hårt. Ella vill inte men både Ante och Hedvig vill. Det blir som majoriteten önskar och Malte och Nora flyttar in.
Det finns ett ordspråk som heter ju fler kockar och det är väl vad som händer här. Här blir det så att det blidas grupperingar i den lilla gruppen och alla är inte alltid bra. Ante gillar ju Ella eller Hedvig. Den som är sötast är ju Malte. Sju år och så liten att jag vill krama honom. Han gråter när han vill och tycker att Ante är lite cool tror jag. Det är faktiskt lite rart.
Boken är bra även om jag saknar Hedvigs praktiska tänkande. Ante bearbetar fortfarande en hel del eftersom han var ensam så länge och dessutom känns det som om han försöker vara den person hans mamma ville. Ibland i alla fall, för ibland vill han bara vara ledsen. Det är fint att de får göra fel, försöka lösa problemen och lära sig att leva. Att bli trött på pannkakor är nog ett privilegium även om det inte alltid låter så på personerna i boken.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar