Åh, vad jag tyckte mycket om den här boken. Religionsläraren i mig gick igång på riktigt och kände att vissa delar skulle passa utmärkt när vi diskuterar sekter, alltså grupperingar med allt annat är rent mjöl i påsen, och inverkan på människor. Det är alltid något som intresserar elever för de, precis som jag, fascineras av personer som går med, vad som händer, känslan och ångesten. De flesta tror att de inte skulle kunna hända dem men det är snarare så att det är tvärtemot. De flesta av oss skulle kunna bli gå med utan att riktigt förstå vad andra oroade sig för. Det är just så som Sophia Baumanns ingång i ViaTerra är, lite omärklig. Hon jobbar ju bara där och sedan fortsätter det.
För det är just det som denna bok skildrar så bra. Hur det börjar underbart och speciellt och sedan går det utför. Straff och belöning även om det senare är ovanligt och blir allt ovanligare. Ledaren, som heter Frans Osvald, är en karismatisk men samtidigt irrationell individ. Alla tassar som på tå för att göra honom glad. Det är så tydligt hur viktig en ledare är i en grupp likt denna. Någon som styr med en järnhand och som får sina medlemmar att tro att de gör fel och aldrig han själv. Den blinda tilliten att det som sker är rätt. Likt Jim Jones, folkets tempels ledare som slutligen mördades, utnyttjar Osvald sin makt och inleder sexuella förhållanden med medlemmar.
Det är så bra skildrat att jag läser i ett enda svep och när jag är klar ryser jag lite. Vi är så lätta att få till grupperingar. Tänk nazisterna, IS eller bara militären. En stark ledare är så viktig och vi blir lite dumma i huvudet fast vi förstår inte det. Jag minns en föreläsning för många år sedan. Ta fram en penna sa föreläsaren helt plötsligt. Alla gjorde det och föreläsaren menade att det är viktigt att fråga sig varför och inte bara lyda. Källkritik är viktigt, mot allt och alla fenomen som kräver lydnad i någon form.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar