Att läsa en bok om sekter är som att sitta och bli förbannad nästan hela tiden. Nu överdriver jag, men arg är jag då och då i läsningen. Jag är arg på Oswald, galningen som går över lik för att få som han vill. Jag blir arg på Sophia, som inte bara stannar hos Benjamin utan måste äventyra det bästa i sitt liv. Jag blir också arg på enstaka individer som inte tänker själva. Jag tycker synd om Elvira.
Detta är del två i serien om sekten på Dimön. Den som kallas ViaTerra, eller jordens väg, som den också heter. Sekten styrs av Frans Oswald men just i den här boken döms han för våldtäkt mot en av de före detta sektmedlemmarna och får fängelse. I början är livet lugnt för Sophia Baumann men så börjar det. Hon blir förföljd och hon känner att hennes lilla värld minskar trots att den en gång blivit så stor. Sophia bor i Lund i en liten etta och Benjamin i Göteborg. Hon har också fortfarande god kontakt med Simon. Livet är inte okomplicerat och snart får Oswald lämna fängelset men då är Sophia i USA.
Boken är otroligt spännande och det är nästan så att det är svårt att inte läsa den i ett streck. Däremot blir jag så trött på Sophia som, och jag förstår att hon vill känna sig oberoende, inte bara kan nöja sig med Benjamin. Fast han är ju snäll och det verkar inte vara hennes melodi. Jag förstår att det är svårt att arbeta bort ett beroende men varför kan hon bara inte gå vidare. Det känns ibland som om det skulle vara bra för henne. För här reagerar jag lite dumt. Visst, det är svårt att komma ut ur en sekt men ibland känns det som om Sophia och Frans har ett så dysfunktionellt förhållande att det går över styr. Jag blir nämligen arg när hon tror att hon kan hantera Frans. Tjosan, psykopater är väldigt sällan lätta att kontrollera. Detta är mitt stora aber med den här boken, Sophia som tror sig bäst om allt. Den är så spännande och att få veta hur det är i sekter och för de som hoppar av är mycket givande läsning.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar