Jag vet inte riktigt hur jag ska beskriva den här lilla fina berättelsen. Det är nog inte lätt att tappa bort sig själv. Det är grunden i denna berättelse. En man försöker minnas sitt liv och det som var bra men det är svårt att hålla i och hålla ut. Det älskade barnbarnet Noah är centralt och så kvinnan han älskade och som dog för tidigt. Noah, som precis som han själv, älskar att räkna och älskar siffror och som förstår. Men sonen Ted är också med i tankarna och mannen tänker att han borde varit bättre med sin son men eftersom Ted älskade ord blev det inte riktigt så. Minnena går ihop och ibland är det svårt att komma tillbaka till det som är nu.
Det är en sådan fin liten berättelse att jag har lite svårt att skriva om den. Att tappa sig själv måste vara hemskt. Vi lever så mycket i våra minnen, i vår hjärna och framförallt är det väl där som vårt vi skapas. När jaget, och kanske själen, försvinner, vem är du då? När du inte minns vem du är eller de du älskar. Vad händer då? Jag grät mig igenom större delen av boken och jag är glad att den är kort. Tänkvärd läsning som alla borde ta till sig eller i alla fall reflektera över.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar