Har nog läst rätt mycket

Jag brukar räkna hur många sidor jag läser och i juni hade jag läst 8745 sidor. Sedan dess har jag läst en hel del om jag säger så.

De två första blev slutet på Carlssons serie om Leo Junker. De är på 478 och 362 sidor vardera. Ashimas bok var ganska tjock med sina 630 sidor. Strömqvists bok var 129 sidor lång och här hade jag läst 10 000 sidor. Först ut i mina nya är Johanssons tre böcker som hamnade på en summa av 384.

Sofia Nordins En sekund i taget var 193 sidor lång och den följdes av Harper Lees Ställ ut en väktare på 283 sidor. Holsts bok var 220 sidor lång och därmed var juni slut.

I början av juli plöjde jag Mariette Lindsteins tre böcker om Sekten på Dimön. De var på 504, 408 och 430 sidor. Därefter kom Nordins andra bok på 209 sidor. Jag läste sedan Backmans lilla pärla med sina 85 sidor.

Boyes klassiska Kallocain kom efter det och den är på 239 sidor. Colgan begav sig norrut och landade på 343 sidor.

Nemert fortsatte skriva om Släkten och den var på 397 sidor. Moströms nästa bok i serien om Nathalie Svensson var 409 sidor lång.

Sedan har jag läst tre av Engströms romaner om Ludwig Licht i en följd och de är sammanlagt på 1005 sidor.

Juli månads sista två böcker var Grim med sina 438 sidor var ändå ganska lång. Bradens bok var 311 sidor lång. Jag lämnar juli med 5858 sidor. Det har varit en hel del läsning denna sommar.

The Devil is a Marquess av Elisa Braden

Ärligt så läser jag inte direkt många romance men det händer. Detta är första gången jag läser en på engelska och jag tror att formen är lite speciell för just genren. Det påverkade min läsning lite tog en stund innan jag kom in i den.

Charlotte Lancaster, känner sig ful och vill inget hellre än att få åka till Amerika och starta ett företag. Det har hon drömt om i åratal och efter fem år i London utan ett enda äktenskapserbjudanden tänker hon sig att det ska bli så i år att pappan ger upp. Det har han inte. Dottern ska gifta sig till en titel och han är beredd att betala för den. Det är här som Benedict Chatham, den nye markisen av Rutherford kommer in i bilden. Hans far har just avlidit och lämnat otroliga skulder efter sig. De är så stora att han har fått sålt av allt. Därför är förslaget att vara gift med Charlotte ganska enkelt. 100 000 pund är inte lite pengar och han har ju sålt sig förr. Istället för att stanna kvar i London skeppas de nygifta till Chatwick Hall, Rutherfordfamiljens gods i Norththumberland.

Det är en trevlig stunds underhållning och handlingen lämnar inte direkt något utrymme för överraskningar. Snarare är det så att det är skönt att jag vet vart vi ska i slutet. Det är en helt okej läsning under en sommardag när du har hamnat lite i läskoma.

To the Bone

Det här är filmen om Ellen som är sjuk. Hon har anorexia och blir inte bättre. När vi träffar henne första gången är hon på en behandlingsklinik men eftersom hon inte riktigt blir bättre och dessutom elak mot andra kastas hon ut. Hennes styvmor möter henne och tar med henne hem. Där bor styvmodern, pappan och den yngre systern. Pappan är aldrig hemma och de två andra försöker bemöta Ellens sjukdom på olika sätt. I alla fall lyckas de skriva in Ellen i ett annat program hos en dr. Beckham som ska vara bra. Ellen flyttar dit och möter sex andra individer som kämpar så som hon.

Det går upp och ned för gruppen. Ellens familjeterapi är allt annat än lyckat och pappan dyker inte upp här heller. Någonstans tar lite av systerns sorg, gruppmedlemmarnas problem och hennes egen sorg tag i henne på ett sätt som kanske aldrig skett tidigare.

Filmen har fått rätt mycket kritik för att vara en trigger för de som redan är sjuka men jag vet inte. Jag tror de är sjuka i alla fall. Det är bra med en variation bland patienterna och bra att det finns en kille. Sedan är det viktigt att prata om anorexia som är en hemsk sjukdom. De flesta som hamnar i den kan inte hjälpa det. Någon gång i filmen pratar de om rädslan att tappa kontrollen och bli tjocka. Det verkar vara en fasa för en del, för andra är det något annat. Eftersom vi vet så lite, om vi inte lever med det är det en viktig film. Säkert också en film för föräldrar som oroar sig för sina barn.

Jag gillade filmen och kände att den var tung på ett bra sätt. Det gjorde att jag inte orkade se hela i en sittning utan var tvungen att pausa. Ångesten och framförallt känslan av att egentligen vara sjuk är ganska stark i filmen. Gruppen hanterar sin ångest på olika sätt och jag blir ledsen. En viktig film och den finns att se på Netflix.

Grim av M.K. Eidem

Jag läser ju efter utmaningar ibland och en av dem uppmanar att läsa en bok som har en utomjording bland huvudkaraktärerna. Jag tittade på Goodreads och för någon månad sedan lyckades jag hitta den här boken gratis. Via BookBub kan du ibland få gratis böcker men bara i e-boksform. Det fungerar att göra så och jag tror jag har laddat ned tiotalet böcker. Ska sägas att de är på engelska men det fungerar.

I alla fall då slog jag till. Det var väl kanske inte mitt smartaste val men nu är punkten uppfylld. Boken utspelar sig i rymden. Ett rymdfolk har lite svårt med att föda kvinnor och när de inser att det finns en planet med kompatibla kvinnor som kan föda barn blir det till att hitta den planeten. Grim får i uppdrag att leta reda på jorden och tar med sig tio kvinnor därifrån. Bland annat Lisa, som inte bara har skinn på näsan utan också är mamma till två flickor som måste följa med. Så blir det och utan att någon visste något blev Grim hennes och flickornas beskyddare, och senare make till Lisa. Det är ett stort problem.

Alltså det är inte den bästa bok jag läst. Jag kan tycka att själva handlingen med pojke som möter flicka och missförstånd är ganska okej. Den känner jag igen och det har jag inga problem med. Det som stör mig är att vi är i rymden och de lever som på medeltiden. De har nämligen hästar på planeterna och rider. Samt att de oftast slåss med svärd som i typ Game of Thrones. Nu skulle jag kunna överleva det som ett ologiskt tankefel men det finns en sak som stör mig så hårt att jag blir galen.

Språket är så dåligt att det gör ont. Det är en blandning av presens och imperfekt hela tiden och i det blandas dessutom pågående form i samma mening. Pågående form är något som författaren gärna börjar sina meningar med och det blir som ett epitet istället för något som sker. Meningarna är hur långa som helst utan skiljetecken eller bindeord. Fast det är väl så det är. Boken är läst och jag tycker det var okej. Författaren har gett ut fler böcker och jag är förvånad hur folk gett den höga betyg. Puh, säger jag bara.

I - Ilska. En karaktär som gjorde dig frustrerad.

I - Ilska. En karaktär som gjorde dig frustrerad.
Ibland förstår man inte hur karaktärerna tänker. Just den här karaktären gjorde dig extra frustrerad.

När jag läste Viveca Steens deckare som utspelar sig på Sandhamn. Nu har jag bara läst de tre första så det kan ha ändrat sig. Jag blev så arg på Nora i boken att det ibland gjorde mig galen. Det var en av anledningarna till jag inte fortsatte.

Jag blir också arg på saker som sker i Moströms serie om Nathalie Svensson. Jag tycker att hon beter sig dumt där med. Fast det är en helt annan sak men det hon gör privat är dumt.

Norr om Paradiset av Thomas Engström

Två viktiga personer inom den stora amerikansk-kubanska anti-Castrorörelsen så händer något konstigt. Det är vanligt att FBI, trots att det sker på amerikansk mark, inte utreder utan det hamnar allt som oftast i CIA:s händer. Kuba är trots allt deras skötebarn. Nu är det så att CIA är också lite och tassar runt händelsen. Istället får EXPLCO uppdrag att utreda vad som hänt. GT, som är en vanemänniska, kopplar in Ludwig Licht. Licht har bott i Miami ett tag och tar jobbet. Han har alltid dåligt med pengar och är det något så betalar företaget bra. Däremot får han jobba på egen hand för de kräver att han säger upp sig. Till sin hjälp får han anlita Marcela, en pilot och något av en överlevnadsjunkie som bor ute i skogen. Deras jakt för förövarna visar sig allt annat än lätt.

Jag gillar farten i boken men det är inte riktigt superlätt att alltid hänga med i alla turer. Lösningen på problemet är ändå logisk och trots att det inte är riktigt lika avslutande som i en deckare känns det som om avslut. Jag gillar Licht och GT, även om den senare får mindre utrymme i den här boken. Licht däremot knarkar mer här än tidigare och jag tycker det är lite läskigt. Visst, det är säkert en trovärdig bild av en människa som behöver något för sin egen del. Men som sagt, högfungerande knarkare är inte vanliga och Licht är missbrukare av en del. Han är också ganska skarp i det han gör och tänker. Alltså jag får inte ihop det. Detta är verkligen mitt största aber med den här boken. Men läs hela serien. Otroligt bra avkoppling. I början av augusti kommer bok 4 och slutet. Den ser jag fram emot.

Söder om helvetet av Thomas Engström

Som bok nummer två i en serie av fyra händer det ganska mycket. I första boken om Ludwig Licht, Väster om friheten, flyttar vi oss från stora händelser till lite mindre. Vi åker från Europa till USA. Vi lämnar den statliga sektorn för den privata. Det händer alltså mycket bara gällande miljön i denna bok.

GT har lämnat, inte frivilligt, CIA och sitter numera på EXPLCO. Ett privat företag som befinner sig i polis, säkerhets- och informationsbranschen kan vi väl säga. Det hela är väl okej men när den tidigare ambassadören Ron Harriman ringer för att be om hjälp får GT något att bita i. Han och hans nya assistent, Leya Durani, åker till Wilkes-Barres, Pennsylvania för att hjälpa till. Det visar sig vara svårt och snart rings Ludwig Licht in. Han har lite svårt pengarna och har tydligen fått sin lägenhet invaderad av en kvinna som verkar känna honom. Även han tar sig till staden Wilkes-Barres, tvillingstad till Scranton, för att ta reda mer om Harrimans motståndare och hennes kandidatur. Väl där inser Licht att det finns personer runt kampanjen som har allt annat än rent mjöl i påsen. Som tysk är det inte svårt att infiltrera en grupp högerkonservativa. Allt medan klockan tickar fram till valdagen.

Jag gillar den här serien för den är spännande och faktiskt rolig både här och där. GT är en personlig favorit och trots sin iver att manipulera är han rätt skön. Beskrivningen av en högerkonservativ grupp/sekt i USA är intressant för här handlar det mycket om religion och fascism. I min värld hänger de inte ihop men det är för mig. För dessa individer verkar det helt naturligt. Licht är precis som i förra boken en effektiv individ men jag stör mig på användningen av droger och alkohol. Här tar han även amfetamin och det kryper i mig. Fortfarande väldigt högfungerande för att dricka och knarka så mycket. Men träning gör väl allt. Kanske.

Trevlig sommarläsning och mellan tvätt och städning fungerar det utmärkt. Stefan Sauk läser även denna med den äran och gör det bra.

Väster om friheten av Thomas Engström

Vi befinner oss i Berlin. Det är mer än 20 år sedan som landet återförenades och numera är inte staden den frontlinjen den gång var. GT, stationschef för CIA, saknar den gamla goda tiden. Det känns som om han mest åker runt och hummar lite kring vad som händer i Europa. Frontlinjen är någon annanstans. Så när Faye Morris ringer ambassaden för att få prata med ambassadören. GT reagerar och plockar in kvinnan. Däremot vill han inte att huvudkontoret i Langley ska få reda på det. Istället tar GT kontakt med sin gamla öststatsspion och informant. Ludwig Licht, uppväxt i öst men valde att bli dubbelagent, är numera krögare i Berlin. Det går sådär. Så när GT lovar pengar hoppar han på jobbet.

Licht är en ganska svår karaktär att ta till sig. Jag gillar GT för att han är, alltid oavsett, enspårig och försöker göra något bättre med sitt liv. Licht skulle behöva hänga som ett dropp i en spritflaska för jäklar i min brevlåda vad karln super. Jag förstår att det ska visa på hur jobbigt detta är och hur det påverkar människor men det finns få högfungerande alkoholister. För skillnaden är så stor. Som full är han helt galen. Som nykter, eller halvnykter, knivskarp. Alltså, tja, nja, det stör mig lite. Jag säger inte att Licht måste vara munk men det verkar som om, när vi träffar honom, att han har druckit non-stop ett tag. ¨

Nu är jag kritisk, men det har nog med mig att göra. Lite vill jag gilla personen jag läser om. Fast jag får gilla annat istället. Det är inte så att jag har låst så många politiska, eller vad det nu är, thillers. Den är mycket spännande och jag gillar att vi är i Berlin. Lite känner jag historiens vingslag och det är nog författarens tanke. Lite nazister här, lite kommunister där dyker upp i Lichts minne när de tar sig plaster i staden. Språket är också bra och det är viktigt i alla typer av böcker. En av de bokbloggar jag läste om boken på hade den roligaste kommentaren och den håller jag med om. Vissa författare kan få gå en kurs med Engström för att lära sig svårare ord. Ja, lite sant är ju det. Dialogen i boken är också bra och det är lätt hänga med i vad som händer. Jag lyssnade på boken och det var lagom underhållning. Stefan Sauk läser bra och intensivt. Det är en bra tolkning av bokens fart.

En bokbloggares hemliga liv

1. Hur länge har du bloggat?
Faktiskt åtta år. Började den 22 juli 2009. Vad tiden går.

2. Tror du att du kommer sluta blogga om böcker i framtiden?
Nja, kanske men jag tänker på denna sida som min lilla läsedagbok och den älskar jag.

3. Vad är det bästa med att vara en bokbloggare?
Att jag kan skriva vad jag vill och att jag får tänka om böcker.

4. Vad är det värsta med att vara en bokbloggare?
Vet inte. Kanske att det finns någon slags ångest över att inte orka läsa på många ställen jag läser. Det är nog svårare att inte influeras av andra bloggar än en tror.

5. Har du svårt att skriva rubriker till dina inlägg?
Nej, försöker vara tydlig och varierad om det inte handlar om böcker.

6. Finns det någon bokbloggare som du beundrar?
Nja, några men snarare för att de är bra på att diskutera böcker.

7. Vilken bokbloggare skulle du vilja ha som gästbloggare på din blogg?
Här gästbloggas inte. Detta är mitt ställe.

8. Hur ser din rutin ut när du bloggar? T ex vilken tid, klädsel, dryck m.m.
Ja, en timma efter jobbet. Det är nedvarvning och då äter jag kanske eller dricker en god kopp te.

9. Har du svårt för att skriva recensioner?
Jag tycker inte jag skriver recensioner så jag har inte svårt. Det är boktankar och inget annat.

10. Vad tycker du om bokbloggarvärlden?
Så skönt att inte vara ensam med sitt nörderi.

11. Vilka taggar du för den här taggen?
Den som vill får gärna göra denna.

War for the Planet of the Apes

Lånad från reddit.com

Apornas planet kom på 1970-talet och räknas nog som en kultfilm i vissa kretsar. Den har fått två rebooter och den senaste som började med The Rise of the Planet of the Apes var den första filmen i den trilogi som denna nu avslutar. I den här versionen är vi inte flera tusen år i framtiden utan i en snar framtid. Här har apan Ceasar, efter utbrottet av the Simian flr som utrotade människan egentligen, blivit ledare för Kaliforniens smarta apor. Med apa menar de nog primater till skillnad från engelskans monkey som är lite mer nedsättande.I första filmen rymde de, i andra filmen försökte de leva i samexistens med de människor som bodde i närheten. Något som både apor och människor försökte hindra. I den tredje filmen krigar de mot människor. Det går både bra och dåligt. Helst vill de bort därifrån eftersom det finns så många barn och ingen känner sig säker.

Det senare stämmer och under en attack mot lägret dör Ceasars maka och äldste son. Detta gör honom förblindad av hat. Så iväg skickar han sin grupp. De ska till ett annat ställe där det inte finns några militärer. Själv ska han utkräva hämnd. Ensam är tanken men hans trognaste vänner och allierade följer trots allt med honom. Det slutar med att de hittar den grupp militärer som kallar sig AlfaOmega. Att hitta dem är inte helt okomplicerat.

Filmen är sådär. Vid något tillfälle kändes det som om jag tittade på Den stora flykten och Schindler's list. Alltså filmens scener kändes igen på något sätt och det var kanske inte rakt igenom bra. Det är ett okej avslut men att kalla det striden om apornas planet är lite att ta i. Snarare fånglägret om aporna. Det är också ganska slarvigt filmat här och där. En scen utspelar sig i regnet utomhus men en av huvudrollerna blir inte ens blöt. Alltså, står någon med paraply eller?

Den är mer värd att se på typ tv hemma i soffan än på bio. För hur bra hade de inte byggt upp filmen med referenser till originalet. Flickan Nova, eller Cornelius och till och med AlfaOmega hade kommit med på ett smart sätt. Ändå blir jag lite trött för det var segt och kändes som om de började filmen med något helt annat än vad som sedan hände.

Trogen intill döden av Jonas Moström

När Henrik Borg, en känd fotbollsspelare, hittas död med en vit ros färgad blå i sin hand tänker inte så många på det. Efter en vecka blir det två fall till. Fast på helt andra platser. Det är så GMP, där Nathalie Svensson jobbar som expert, kopplas in. De döda har inget gemensamt. Morden har skett lugnt och sansat. Det ser ut som självmord och alla i gruppen står som handfallna. Ingen koppling till varandra gör att de börjar tänka seriemördare. Gruppen splittras åt alla håll i Sverige och kommer närmare en lösning genom olika ledtrådar.

Nathalie Svensson är ingen polis utan psykiatriker och är med för att ge en sorts psykologisk bakgrund till brotten. Det har varit bättre i tidigare böcker. Här känns det som om alla är minst lika mycket insatta som hon. Här tycker jag nog att Moström missade lite. Svensson får mest vara sur och gå tråna efter Johan Axberg. Det är väl lite klyschigt. En annan sak jag inte får ihop är hur väl fungerande chefen för gruppen är trots att han käkar ångestmedicin som jag äter halstabletter. Det är många per dygn men alltid skarp i förhör och liknande. Lite dåsig huvudet brukar en ju bli, i alla fall de jag känner som äter den.

Jag gillar inte heller hur det är okej att Axberg beter sig. Om han nu ska vara så charmig, vill man verkligen ha en man som tycker att det är okej att vara otrogen? Naj, skulle jag personligen säga och jag tror att den delen av boken stör mig mest. Det har liksom inte något med något att göra. Egentligen. Don't shit where you eat, säger jag bara. Annars är historien om mördaren bra och jag gissar faktiskt rätt lite före poliserna men det är inte så svårt. En bladvändare och jag måste nog säga att den kräver att en läser de tidigare böckerna. Gissar på att det kommer en del fem snart.

Mid-year book freak out-tag

Den här lilla tagen läste jag hos Anna på Fantastiska berättelser och hos Monika för några dagar sedan.

1. Bästa boken du har läst så långt under 2017?
Svårt men det får nog bli A Handmaid's Tale av Margaret Atwood. Jag har läst om den, jag vet, men den kröp in under skinnet på ett helt annat sätt den här gången.

2. Bästa uppföljaren du har läst så långt under 2017?
Det får bli Kungadottern i sagan om Turid av Elisabeth Östnäs. Så bra svensk ungdomsbok.

3. En nyutgiven bok som du ännu inte läst men som du gärna vill läsa?
Nej, det vet jag inte om jag har missat någon. Väntar snarare in böcker till hösten.

4. Det mest efterlängtade boksläppet för andra halvan av 2017?
Ja, en av serierna jag älskar att läsa är Släkten från Historisk media. I höst kommer del 9 och den ser jag lite fram emot.

5. Största besvikelsen under 2017?
Ja, jag vet inte. Kanske avslutningen i Rick Yanceys serie. Kändes lite antiklimatiskt.

6. Största överraskningen?
Troligtvis att jag tycker att Thomas Engströms spionserie om Ludwig Licht är rätt spännande.

7. Ny favoritförfattare (antingen debut eller ny för dig)?
Elisabeth Östnäs och återupptäckt Jenny Colgan.

8. Nyaste förälskelsen i en karaktär?
Nej, nog inte läst någon sådan bok.

9. Nyaste favoritkaraktären?
Nej, men Christoffer Holsts Chavve i Mitt hjärta går på. Han är hur söt som helst. Så rar att jag bara vill att han ska lyckas med allt.

10. En bok som fick dig att gråta?
Fredrik Backmans Och varje morgon blir vägen hem längre och längre. 

11. En bok som gjorde dig glad?
Ja, Mitt hjärta går på. Den var så rar.

12. Den vackraste boken du köpt/fått i år?
Jag har inte köpt böcker. Win! Alltså för full bokhylla!

13. Vilken bok känner du att du måste ha läst innan året är slut?
Nej, jag vet inte. Kanske någon av de jag börjat med.

Ringens gåta av Elisabet Nemert

Historisk media har publicerat åtta böcker hittills i serien Släkten som handlar om kvinnor i svensk historia. Vi började någonstans runt 800-talet och sedan fortsätter det och när vi nu börjar med Ringens gåta är vi på 1200-talet och det är bråk i Sverige. Kungamakten är eftertraktad och i den kampen finns Bjälboätten. Det är till den här ätten som Kristina Minnesköid och hennes barn, Helena och Ragnar, räknas. En dag när Kristina ska hem till sin mor på Bjälbo gård utsätts följet för ett överfall. Tanken är att brudröva Kristina och kanske barnen. Allt för att kunna utnyttja ättens ställning. Det går sådär och istället klarar sig mor och son. Även Helena klarar sig men hon hamnar så långt från familjen att hon inte hittar hem. Dessutom känner hon ett behov av att fly och det gör hon. När hon vaknar har hon förträngt allt kring överfallet. Helena kommer att växa upp på en gård utanför klostret i Julita och växer upp som pojke.

Helena är något så ovanligt som en kvinna som klarar av att gömma sig som man. Hon lär sig jaga, rida och får röra sig i männens värld på ett sätt som inte är givet andra kvinnor. Läsningen är god och jag tycker att Nemert skapar ett intressant porträtt av en kvinna som senare kommer att befinna sig i maktens centrum. Helena får vara släkt med Birger Jarl och kommer att bli central i skapandet av Stockholm. Som de känslomänniskor som alltid förekommer i böcker lever de alltid med sina känslor ungefär tre meter utanför sig själva och Helena är inget undantag. Det som förvånar mig är varför aldrig männen får denna beskrivning. Birger Jarl hade nog behövt bita ihop några gånger och likadant med andra män. 

Detta var del 6 i serien. I höst kommer del 9. Det finns lite kvar att läsa med andra ord. Eftersom jag gillar historiska romaner så är detta min melodi. Det är också kul med starka kvinnor och Ingrid Ylva, Birger Jarls mamma, har ju funnits och ledde Bjälboätten under många år.  

Den lilla bokhandeln av Jenny Colgan

Från Adlibris

Ibland behöver jag läsa böcker som är så lättsmälta att det inte ger mer än avkoppling. Det är inget fel på det. Boken om Nina som förlorar jobbet och bestämmer sig för att investera i en gammal fraktbil för att kunna starta en ambulerande bokhandel är en sådan bok. Jag gillar Nina. Hon är en passionerad människa som älskar böcker. Det är inget fel på det men som en av hennes vänner säger: du gör annat nu. Du läser inte bara. För det är vad som händer. Nina flyttar till Skottland. Hennes företag går bra. Hon träffar en hemlighetsfull lokförare som kör över höglandet på nätterna och en arg bonde som blir hennes hyresvärd.

Vad som händer är inte så svårt att räkna ut men det är trevlig läsning och det skotska höglandet är ju knappast vanligt förekommande i böcker. Precis som du kan se om vissa romantiska filmer en sisådär hundra gånger, eller ja, Notting Hill är ju en sådan film, kan du alltid läsa en bok vars historia är den samma som du läst flera gånger. Same but a little diffrent. Jenny Colgan har i stort alltid skrivit böcker likt denna men hon varierar sig lite. Jag gissar att den brittiska versionen kräver sin läsare. Det är nog ganska mycket på dialekt. Jag började med ljudboken men detta är en bok jag läser fortare själv. Lyssna eller läs under slappa dagar. Det är den alldeles lagom för.

Spider-man: Homecoming

Marvel är ett ganska komplext universum. Det tror jag att jag har skrivit förr. Däremot är det så att Spindelmannen dyker upp i olika konstellationer och den lilla spindel som hänger med the Avengers är lite annorlunda från den egna versionen. Här är han del av ett team och jag saknar lite men det kanske kommer.

Peter Parker har just lämnat the Avengers och får hjälp av Tony Stark att träna sig som Spindelmannen. Jag tackar filmskaparna att vi hoppade hur Peter blir som en spindel. Det borde nog de flesta som sett någon spindelmannen-film de senaste 25 åren kunna utantill. Annars får nog du som ser googla. Så tillbaka till skolan för Parker men det är ju svårt när du har träffat Hulken, Iron Man och alla andra. Istället för att fördjupa sig i skolarbete så börjar Peter undersöka saker och kommer en skum liga på spåren. Nu går det inte bara bra för Peter utan det blir lite trasiga saker och en båt som går i två bitar fast en hjälte måste lära sig en läxa.

Det är en riktigt bra film och den är härligt ungdomlig. Iron Man, alltså Tony Stark, har en lagom roll och flankeras bra av den lycka det är för Parker att kunna vara hjälte. Det är inte alltid lätt att vara hjälte. Filmen är en skön sommarfilm. Det kan aldrig bli fel.

Förhållandet till böcker är speciellt

Kallocain av Karin Boye

Det finns inte så många utopier skrivna. Thomas More skrev en som kom att påverka andra tänkare. Dystopier däremot finns det gott om och de återkommer med jämna mellanrum. Kanske ska en tänka att Swifts Gullivers resor hamnar i mellanlandet mellan dessa ytterligheter. Boyes roman ska utspela sig i början av 2000-talet, alltså den tid vi lever i nu.

Leo Kall framställer den sanningsdrog som kallas Kallocain. Den är en framgång och snart så används nästan överallt i Världsstaten. Alla kontrolleras hela tiden av polisörat och polisögat. Alla ska i Världsstaten tjäna den samma och förutom ens arbete har alla vuxna polistjänst. Barnen ägs i stort sett av staten och äktenskapen är till för att föröka sig.

Det finns något väldigt samtida i Boyes roman. Att bli kontrollerade hela tiden är något som vi alla fasar lite för men samtidigt köper i fråga om att ha kort på ICA, vara med i Facebook, äga GPS eller vad det nu må vara. Vi registreras hela tiden men vi tycker det är okej. Fast i vissa länder är åsiktsregistrering värre. Det är viktigt att värna om det liberala och demokratiska tänkandet. Vi tar det gärna för givet men alternativet är alltid värre. Boye och många med henne skrev i otäck tid. Kanske finns det en poäng att dystopier är på modet igen. Det är en minst lika otäck tid nu.

Jack Reacher - Never go back

Jack Reacher är en karaktär skapad av författaren Lee Child och har förekommit i rätt många böcker. Jag tror det är 25 eller något sådant. Denna film är baserad på kanske den tjugonde boken i serien. Jag ska ärligt säga att jag aldrig läst något av Lee Child och jag kommer nog inte göra det heller. Däremot är det lagom att titta på. Jag gillar actionfilmer och då kan jag köpa lite förutsägbara storylines som i bokvärlden gör mig mer eller mindre tokig.

För flera år sedan arbetade Jack Reacher som militärpolis och blev major innan han slutade. Även om han numera inte arbetar för militären kan han inte låta bli att hjälpa till ibland. Det är så han ibland börjar arbeta med major Sophie Turner. De samtalar en hel del och hon innehar ju hans gamla tjänst som major, och chef, för militärpolisen som är stationerad i Washington D.C.

Därför åker han en dag dit för att träffa henne men då får han veta att hon är arresterad för landsförräderi. Reacher vill träffa henne men får inte av många skäl. Någonstans tycker han att allt verkar vara konstigt och börjar nysta i detta vilket leder till att han också anklagas.

Det är en bra underhållning som fungerar så här på sommaren. Av någon konstig anledning så tycker jag det hör sommaren till. Någonstans påminner filmen mig om actionfilmer från 1990-talet med en ensam hård hjälte.

Och varje morgon blir vägen hem längre och längre av Fredrik Backman

Jag vet inte riktigt hur jag ska beskriva den här lilla fina berättelsen. Det är nog inte lätt att tappa bort sig själv. Det är grunden i denna berättelse. En man försöker minnas sitt liv och det som var bra men det är svårt att hålla i och hålla ut. Det älskade barnbarnet Noah är centralt och så kvinnan han älskade och som dog för tidigt. Noah, som precis som han själv, älskar att räkna och älskar siffror och som förstår. Men sonen Ted är också med i tankarna och mannen tänker att han borde varit bättre med sin son men eftersom Ted älskade ord blev det inte riktigt så. Minnena går ihop och ibland är det svårt att komma tillbaka till det som är nu.

Det är en sådan fin liten berättelse att jag har lite svårt att skriva om den. Att tappa sig själv måste vara hemskt. Vi lever så mycket i våra minnen, i vår hjärna och framförallt är det väl där som vårt vi skapas. När jaget, och kanske själen, försvinner, vem är du då? När du inte minns vem du är eller de du älskar. Vad händer då? Jag grät mig igenom större delen av boken och jag är glad att den är kort. Tänkvärd läsning som alla borde ta till sig eller i alla fall reflektera över.

En kort uppdateringsenkät

1) Vad heter boken du läser just nu?
Ringens gåta av Elisabet Nemert
Lolita av Vladimir Nabokov
Kallocain av Karin Boye
Den lilla bokhandeln runt hörnet av Jenny Colgan

2) Hur långt har du kommit?
Ungefär en timma in i boken
Cirka halva
Nästan klar
Runt 60 %

3) Beskriv boken med tre ord.
Historisk, kvinnofokuserad, lång
Tung, intressant, naiv
Tragisk, modern, fascinerande
Lättläst, feel-good, skotsk

4) På en skala 1-5, hur bra är den hittills?

3
4
4
3

Bokhylleenkät

Hos Lyran finns den här. Tänkte jag skulle svara på den nu när jag ommöblerat lite i mina hyllor.


1. Hur sorterar du böckerna i din bokhylla?

Inget vidare :). Det får ibland stå i bokstavsordning eller snarare författarordning.

2. Hur många språk finns i din bokhylla? Vilka?

Egentligen bara två. Det är svenska och engelska men jag tror att jag har några danska och norska böcker. En spansk som jag fått av morfar. Det är Cervantes Don Quijote.

3. Vilket land kommer de flesta böckerna från?

Det är Sverige utan tvekan. Sedan Storbritannien och jag tror en hel del översatta ryssar bor i mina hyllor.

4. Flest män eller kvinnor? Eller ungefär lika?

Det är nog ett litet överslag av kvinnor men säg kanske 40/60.

5. Vilka genrer/kategorier har du i bokhyllan (deckare, dramatik, bilderböcker, reseskildringar o s v).

Jag har nog fantasy, historiska romaner och samtidsromaner. Dessutom historiska faktaböcker.

Spring så fort du kan av Sofia Nordin

Det här är Sofia Nordins fortsättning av En sekund i taget. I den boken får vi framförallt följa Hedvig som överlever den febersjukdom som verkar slå ut större delen av världen och där människor bara dör. I slutet av den träffar Hedvig och Ella Ante som också överlevt. Denna gång får vi se hur han känner sig när det kommer till att anpassa sig till att leva med människor.

Det går allt annat än lätt för att Ante kan inte låta bli att börja tänka på tjejerna som ja, tjejer. Just den delen är kanske tar överdriven stor del men kärlek och sex är ett grundbehov så varför inte. Livet går sin gilla gång. De mjölkar och de plockar potatis. En gång skjuter de en kanin för kött och det är gott på ett annorlunda sätt. När vintern närmar sig måste Ante ha bättre kläder så de rider till staden. Där märker de att det finns en snögubbe och de inser att de inte är ensamma. Konflikten att ta dit de två överlevarna är stor och den slår hårt. Ella vill inte men både Ante och Hedvig vill. Det blir som majoriteten önskar och Malte och Nora flyttar in.

Det finns ett ordspråk som heter ju fler kockar och det är väl vad som händer här. Här blir det så att det blidas grupperingar i den lilla gruppen och alla är inte alltid bra. Ante gillar ju Ella eller Hedvig. Den som är sötast är ju Malte. Sju år och så liten att jag vill krama honom. Han gråter när han vill och tycker att Ante är lite cool tror jag. Det är faktiskt lite rart.

Boken är bra även om jag saknar Hedvigs praktiska tänkande. Ante bearbetar fortfarande en hel del eftersom han var ensam så länge och dessutom känns det som om han försöker vara den person hans mamma ville. Ibland i alla fall, för ibland vill han bara vara ledsen. Det är fint att de får göra fel, försöka lösa problemen och lära sig att leva. Att bli trött på pannkakor är nog ett privilegium även om det inte alltid låter så på personerna i boken.

H - Humor. Den roligaste boken du någonsin läst.

H - Humor. Den roligaste boken du någonsin läst.
Här strömmade tårarna av en helt annan anledning. Du kunde inte sluta skratta när du läste den här boken.


Det är inte ofta jag läser så roliga böcker men en bok jag vet att jag skrattade lite var när jag läste böckerna om Emanuel Kant. Den första heter Konsten att ha sjukt låga förväntningar och den andra Manifest för hopplösa. Den tredje kom nu i vår och heter Rimligt lyckade ögonblick. Den sista har jag inte läst men den är säkert kul den med. Åsa Asptjärn heter författaren.

Sektens barn av Mariette Lindstein

Om du inte läst del ett och två, Sekten på Dimön och Sekten som återuppstod, bör du inte riktigt läsa det här.

Det har gått 15 år sedan Sophia återigen rymde från herrgården och Frans Oswald. Hon lever ett rätt okej liv med Benjamin och dottern Julia. Tillsammans med Anna, som också lämnat ViaTerra, driver Sophia ett härbärge för avhoppare från olika sekter. De bor på Orust och efter en storm börjar det igen. Helt plötsligt dyker Frans Oswald upp igen. Han lovar i stort guld och gröna skogar och nu är mediadrevet igång igen. Det är då som kontakten med Sophia återupptas. Denna katt och råttalek som Oswald tycker är så kul påbörjas igen.

Nu är det inte så att Oswald varit overksam utan snarare inte i mediabruset. Eftersom hans två tvillingsöner växer bygger Oswald en skola där sektmedlemmarnas barn går. Dessa barn kommer att få uppleva samma helvete som föräldrarna men Oswald kan alltid förklara bort det. De två sönerna, Vic och Thor, växer också upp där och kallar sin far för chefen. Barnen, som bestraffas som de vuxna, får bo i sovsalar och sexualundervisningen som känns otroligt skrämmande. Den här delen av boken känns långt in i själen.

Mitt aber med förra boken var Sophia och hennes naiva syn på att kunna hantera Oswald återkommer här. Fast denna gång gäller det Oswald och det faktum att mannen hon valt att leva med, Benjamin, är så dåligt beskriven. Efter 20 år bör man känna sin partner men nej. Det är bara konstigt och jag irriterar mig lite på Sophias val. Kanske är det så känslan att lämna en sekt är men efter 15 år. Det finns psykologer men det verkar ingen uppsöka, någonsin.

Jag har läst någon intervju med Lindstein, som uppmanar till kritiskt tänkande, och nu tänker jag utöva min rätt till det. Hur kommer det sig att Sophia har drag av att vara en manipulativ ledare själv? Hon får alla att följa henne och jag förstår faktiskt inte varför. Hon är inte så genomtrevlig som alla framställer det. Jag blir bara arg på mig själv som irriterar mig på detta.

Så nu har jag lyssnat igenom nästan 40 timmar ljudbok i serien om Sekten på Dimön. Det har varit en intressant läsning men nu ska jag ta mig an andra böcker.

Girlboss

Netflix bestämde sig för att producera en säsong av Girlboss. Det har just lagts ned och jag tänkte kommentera den lite. Den handlar om en ganska ung tjej som har svårt att få jobb. Hon har väldigt kort stubin ibland och koncentrationen är också kort. Sophia Marlowe, som egentligen heter Sophia Amoruso, skapar ett företag som börjar på E-bay genom att sälja vintage, och ibland ändra på dem. Detta går bra men hon skapar sig fiender i vintagebranschen allt eftersom. Företaget blir dock stort och hon lanserar en egen hemsida där du kan handla direkt av henne.

Det här har hänt men Nasty Gal, som företaget heter, är inte längre Sophia Amorusos utan är sålt. Den händelsen spelade nog roll när serien lades ned. Det och att Sophia är en ganska osympatisk person. Alltså människor med ADHD är som alla andra och det är viktigt att komma ihåg det. Amoruso har diagnosen och har svårt med personalfrågor tydligen. En av orsakerna till att hon blev utköpt från sitt eget företag. Den hårdheten som Sophia visar kan vara bra men hon är så svår att tycka om och det är viktigt för en serie. Om huvudkaraktären inte fungerar då är det svårt att följa en serie.

Ska du se den här då? Nja, kanske men du får nog leva med tanken om en person som svär, skäller och beter sig allmänt otrevligt större delen av tiden. Jag tycker det är synd att de inte förvaltade seriens innehåll, om en tjej som klarar av att skapa ett miljondollarföretag är värt sin tid i etern, bättre.

Boknördens vardag

G - Gråt. En bok som lämnade dig i tårar.

G - Gråt. En bok som lämnade dig i tårar.
Tårarna slutade inte strömma när du läst den här boken.


Så, i alla fall tänker jag föreslå boken jag just läst ut. Fredrik Backmans fina lilla kortroman Och varje morgon blir vägen hem längre och längre är en finstämd liten bok som jag grät mig igenom. Det är så det blir ibland. Fina böcker gör så med mig.

Sekten som återuppstod av Mariette Lindstein

Att läsa en bok om sekter är som att sitta och bli förbannad nästan hela tiden. Nu överdriver jag, men arg är jag då och då i läsningen. Jag är arg på Oswald, galningen som går över lik för att få som han vill. Jag blir arg på Sophia, som inte bara stannar hos Benjamin utan måste äventyra det bästa i sitt liv. Jag blir också arg på enstaka individer som inte tänker själva. Jag tycker synd om Elvira.

Detta är del två i serien om sekten på Dimön. Den som kallas ViaTerra, eller jordens väg, som den också heter. Sekten styrs av Frans Oswald men just i den här boken döms han för våldtäkt mot en av de före detta sektmedlemmarna och får fängelse. I början är livet lugnt för Sophia Baumann men så börjar det. Hon blir förföljd och hon känner att hennes lilla värld minskar trots att den en gång blivit så stor. Sophia bor i Lund i en liten etta och Benjamin i Göteborg. Hon har också fortfarande god kontakt med Simon. Livet är inte okomplicerat och snart får Oswald lämna fängelset men då är Sophia i USA.

Boken är otroligt spännande och det är nästan så att det är svårt att inte läsa den i ett streck. Däremot blir jag så trött på Sophia som, och jag förstår att hon vill känna sig oberoende, inte bara kan nöja sig med Benjamin. Fast han är ju snäll och det verkar inte vara hennes melodi. Jag förstår att det är svårt att arbeta bort ett beroende men varför kan hon bara inte gå vidare. Det känns ibland som om det skulle vara bra för henne. För här reagerar jag lite dumt. Visst, det är svårt att komma ut ur en sekt men ibland känns det som om Sophia och Frans har ett så dysfunktionellt förhållande att det går över styr. Jag blir nämligen arg när hon tror att hon kan hantera Frans. Tjosan, psykopater är väldigt sällan lätta att kontrollera. Detta är mitt stora aber med den här boken, Sophia som tror sig bäst om allt. Den är så spännande och att få veta hur det är i sekter och för de som hoppar av är mycket givande läsning.

Sekten på Dimön av Mariette Lindstein

Åh, vad jag tyckte mycket om den här boken. Religionsläraren i mig gick igång på riktigt och kände att vissa delar skulle passa utmärkt när vi diskuterar sekter, alltså grupperingar med allt annat är rent mjöl i påsen, och inverkan på människor. Det är alltid något som intresserar elever för de, precis som jag, fascineras av personer som går med, vad som händer, känslan och ångesten. De flesta tror att de inte skulle kunna hända dem men det är snarare så att det är tvärtemot. De flesta av oss skulle kunna bli gå med utan att riktigt förstå vad andra oroade sig för. Det är just så som Sophia Baumanns ingång i ViaTerra är, lite omärklig. Hon jobbar ju bara där och sedan fortsätter det.

För det är just det som denna bok skildrar så bra. Hur det börjar underbart och speciellt och sedan går det utför. Straff och belöning även om det senare är ovanligt och blir allt ovanligare. Ledaren, som heter Frans Osvald, är en karismatisk men samtidigt irrationell individ. Alla tassar som på tå för att göra honom glad. Det är så tydligt hur viktig en ledare är i en grupp likt denna. Någon som styr med en järnhand och som får sina medlemmar att tro att de gör fel och aldrig han själv. Den blinda tilliten att det som sker är rätt. Likt Jim Jones, folkets tempels ledare som slutligen mördades, utnyttjar Osvald sin makt och inleder sexuella förhållanden med medlemmar.

Det är så bra skildrat att jag läser i ett enda svep och när jag är klar ryser jag lite. Vi är så lätta att få till grupperingar. Tänk nazisterna, IS eller bara militären. En stark ledare är så viktig och vi blir lite dumma i huvudet fast vi förstår inte det. Jag minns en föreläsning för många år sedan. Ta fram en penna sa föreläsaren helt plötsligt. Alla gjorde det och föreläsaren menade att det är viktigt att fråga sig varför och inte bara lyda. Källkritik är viktigt, mot allt och alla fenomen som kräver lydnad i någon form.

The Gods of Egypt

Det ska erkännas. Den är lite lökig. Onda gudar som vill ta över världen och de goda som sitter och tycker synd om sig själva. Det är egentligen inte det riktiga Egypten eller Nilenmonarkin utan en fantasivärld. Här lever gudarna bredvid människorna och kungen av Egypten är en gud. Guden Osiris ska avgå och ge tronen till sin son Horus. Det gör Set, lillebror till Osiris, väldigt avundsjuk och iscensätter en kupp där Osiris och hans maka mördas, Horus skadas svårt och Hathor blir Sets älskarinna.

Där börjar berättelsen för människan Bek, vars älskande Zaya dör, försöker få till en lösning så att Zaya inte behöver ta sig in i dödsriket. Det är så Bek och Horus kommer i kontakt med varandra och försöker komma på hur de ska lyckas störta Set.

Filmen har fått rätt mycket negativ kritik men jag tänker att det är som det är och som en stund action är okej. Det är lite som Prince of Persia som inte är heller är klockren men som fungerar att titta på en stund när du vill koppla av.

Läsning gör dig speciell