Jag var ju inte odelat positiv till Dödssynden och här känner jag samma. Det händer väldigt lite och när det väl händer något blir det som en passus i personlig utveckling och sedan går livet sin gilla gång. Någonstans i mig kittlar tanken att den här är skriven först och skulle vara den som publicerats egentligen. Då hade det nog blivit annorlunda tongångar.
I den här boken är Scout, eller Jean Louise, vuxen och bor i New York. Då och då åker hon hem till Maycomb och sin far Atticus och faster Alexandra. I Maycomb bor också Hank. Han älskar henne och vill gifta sig medan Jean Louise är mer skeptisk. Hon tycker inte riktigt om att vara hemma och känner sig som en främmande fågel. Det är först när hon följer efter sin far och Hank till ett av deras möten som hennes värld rämnar. De två sitter bredvid en man med allt annat än trevliga åsikter om svarta och gissningsvis kvinnor.
Ja, jag vet inte. Det är spännande när hjältar faller och det är vad som händer i Scouts värld. Fast det känns lite som om den stora frågan om rasism försvinner i Scouts frigörande. Atticus får liksom knalla på oemotsagd i sina åsikter. Det stör jag mig på. Det är som det är, så känns grundtanken kring detta och att Scout står upp mot sin far viktigare. Nja, nu är de lästa och lite som Fitzgeralds böcker är hypen kring dem stor och det finns andra böcker. Sett till sin helhet är det lite som Göran Palm skriver
Jag står framför havet.
Där är det.
Där är havet.
Jag tittar på det.
Havet. Jaha.
Det är som på Louvren.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar