Bricken ska fylla 40 år och Frida kommer hem gravid. Det gör Bricken orolig men att det blir någon råd så är det väl alltid. Nikanor är arbetsam och är fackligt aktiv. Fosterdottern Elvira arbetar som sömmerska och de yngsta drar sitt strå till stacken. Fortfarande har Bricken kostkarlar och pappa är numera på fattighuset. Så bryter den stora strejken 1909 ut.
Jag blir lite arg att Bricken är så rädd för det som är nytt. Det är lite som om det hon vet är det enda som finns och ingen får tänka annorlunda. Hennes ångest och malande är väl egentligen det som Olsson har fångat allra bäst. Det finns en oro hela tiden. En oro som vi idag inte behöver ha. Visst är det lite sorgligt att Brickens mor dog av magsår lite på grund av stress och att olyckor händer. Eller att Frida som inte kan arbeta på riktigt som är moderns stora sorg. Ja, som det arbetarbarn jag är känner jag igen mig. En ska göra rätt för sig och se till att en kan klara sig. Det är det som gör en till människa. Det finns djupt därinne i mig och ibland är det svårt att lämna sin klass. Dock är mitt liv långt från Brickens men en viss summa av arbetsvärde finns kvar på min axel och pratar med mig ibland. Lite som Bricken tänker på sitt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar