Bricken ska snart föda sitt sjunde barn. Hon och Natan har det bra och barnen är friska. Två flickor och tre pojkar lever och mår bra. De två äldsta har visserligen läshuvud och det gör Bricken orolig. Det måste ju bli riktigt folk av dem. Så kommer Jorma tillbaka. Jorma som är Nikanors far och som lämnade dem för att åka till Amerika. Det finns en oro hos Bricken över detta. Trots allt går mötet bra. Livet går på och sågverkets rutiner fortsätter. Det går ibland bra för familjen och ibland mindre bra.
Jag älskar berättelsen om Bricken men vilken ångest kvinnan har. För hon är orolig för allt. Någonstans känner jag igen den mentalitet jag är uppvuxen med. En sak arbeta och göra rätt för sig. Människor som inte arbetar är lite konstiga. Det är som ett mantra. Att arbeta gör dig till människa. Så har jag också levt i mitt liv. Bricken är så rädd att människor ska se ned på henne. Skam är ett ord som hon ofta återkommer till. Det måste någonstans vara jobbigt att leva i oron att andra ska se på en med sådan skam. Jag undrar ibland om det bara är i hennes huvud.
Jag gillar berättelsen om Bricken och detta är inget undantag. Det är varvat med historiska händelser så jag blir lite upphetsad av tolkningen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar