När tyskarna väl hade invaderat Belgien och Nederländerna tog de sig vidare mot Frankrike. Där hade de franska och brittiska trupperna mobiliserat sig. De tänkte en repris av första världskriget men så blir det inte och i slutänden befinner sig nästan 400 000 soldater i Dunkirk för att bli transporterade hem. Det går sakta. I parlamentet har Churchill lovat att även rädda fransmännen. Den gode premiärministern kan tänka sig en sisådär 30.000 soldater. Att bli skeppad hem är inte det lättaste. Det går både långsamt och dessutom kommer tyska stridsflyg och skepp och ubåtar och gör allt för att det inte ska bli så. Samtidigt rycker tyskarna närmare landsvägen.
Jag gillar krigsfilm och jag gillar den här. Nolan, regissören, är noggrann men samtidigt blir jag lite arg. Dunkirk var nästan jämnad vid marken och det märks inte här. Det var blodigt som tusan men här är det mer inte så. Inte för att jag har problem med att en tolkar sin historia och visar trauma hos soldater men jag gissar att en del tycker att det är lite konstigt.
Just detta att soldaterna befinner sig i ett trauma känns så rätt och är verkligen fokus i filmen. Nolan har valt att visa soldater som är rädda för kriget och som är lika rädda hemma. Det är också någon sorts hyllning till de vanliga människor som tog sig an kriget i Storbritannien och gjorde allt de kunde. Filmen är riktigt bra och jag gissar att den kommer att få några priser nu i början av året. Det är ju galor på galor i filmvärlden i januari och februari.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar