Kvinnan i denna novell känner sig som en ko. Eller är en ko. Jag blir inte riktigt klok på just det. Hon beskriver sin son med inlevelse. Sonen växer upp och behöver inte på samma sätt moderns/kons uppmärksamhet och omsorg. Eller jo, för söner bevaras: barnet bevaras intakt i föräldern, om det är som minne eller något annat kan kvitta, men det är märkligt hur den där tonårsslyngeln i förälderns öga fortfarande är ett barn, hur barndomen liksom aldrig passerar och blir avslutad.
Den är vackert skriven men svår att få grepp om. Jag funderar på varför det pratas om skörd och kor. Om det är symboler för det sexuella och resultatet, att få barn. Det är vad jag tänker på. Den är läsvärd och jag rekommenderar den. Ett brev till en man eller ett barn. Det är kanske samma sak.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar