När jag är klar med boken vet jag inte om titeln är ärligt eller ironiskt menad. Jag är inte så säker på att någon av flickorna tycker att den andra är fantastisk, snarare är det en vild tävling mellan de båda. Elena och Lila träffas i första klass men blir vänner något senare. Båda är smarta och duktiga i skolan. Elena upplever nog att Lila är duktigare. Det är gör alla och det är alltid samtal kring Lilas duktighet. Någonstans gnager det i Elena.
Det hela handlar om flickornas liv från första klass till de blir 16 år. De bor båda i Neapel och pratar napolitanska hemma. Italienska är för skolan och vid ett tillfälle säger Elena att allt det hon lär sig kan hon aldrig använda hemma eller med vännerna. Främst handlar det om att hitta sin plats. Elena tycker alltid om Lila men det gör få andra. Utom när hon blir vacker och tilldragande. Annars är hon alltid lite elak mot de flesta men inte mot Elena. Kanske är det den sidan som ingen annan ser som Elena tycker är fantastisk. Denna förmåga att diskutera och även inspirera är det som Elena älskar och som nog är ganska så reserverat för henne.
När Elena får möjligheten att studera blir det lite annorlunda. Det blir ett någorlunda skifte mellan dem men i världens ögon är Lila den stora vinnaren. Hon som blir vacker och som dessutom får pojkar. Elena ger sig ut i världen men tappar kontakten med sitt ursprung på ett helt annat sätt.
Jag slås av att jag irriterar mig på Elenas och resten av kvarterets dyrkan av Lila. Visst är hon imponerande men Elena är den som förändrar sig. Det är hon som reser och utmanar sig själv. Jag väntar på nästa bok. Uppläsningen av Odile Nunes var fantastisk och klart lyssningsvärd. En stor del av upplevelsen var faktiskt att lyssna på den. Snart är det september och då del två.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar