Att läsa en poet som räknas till modernisterna är inte alltid lätt. Erik Lindegren skrev under brinnande världskrig samlingen Mannen utan väg. Jag har elever som brukar blanda ihop denna med Mannen utan öde. Lite samma men ändå olika. Den ena andas hopplöshet men samtidigt trygghet. Den andra är bara otrygg och hopplösheten har lämnat människorna sedan länge. Det är som att läsa en enda lång dikt eftersom det inte finns stor bokstav eller punkt. Bara de gamla grekiska namnen får ha stor begynnelsebokstav. Samtidshistorien och händelser som sker blandas med liknelser över både den grekiska mytologin men även äldre historia.
Jag tycker så mycket om denna samling. Trots att detta är första gången jag läser helheten. Jag läser sakta och tänker. Allt har en poäng och någonstans måste det ha varit tungt för Lindegren att skriva detta. Världen brann och hur ska en bli människa igen. Den ondska som förklarar har så svårt att förklara sig. Att läsa den i tider av terror och brott mot civila får mig att gråta och jag gjorde det flera gånger. Läsvärd är den och jag känner att mina historielärarsträngar slår an.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar