När jag slog igen boken efter läsning tänkte jag mycket på en lärarstudent jag haft. Hen skrev aldrig fanfiction men läste en del. Framförallt om Twilight och även om hen var en seriös student som försökte ta avstånd lyste detta, att hen gillade det mer än eleverna igenom. Inget fel med det men jag slogs av insikten när Cath möter ett superfan i bibiloteket en dag när hon är ensam. Tjejen som nämner Magicath vid namn. Fanfiction är en så rolig företeelese. Det handlar ju om en sorts kärlek till berättandet. Att tjejer sedan är besatta av slash-delen är en helt annan sak. Tänk på att Fifty Shades of Grey började som fanfiction på Twilight.
Detta är i alla fall berättelsen om Cath som åker till college. Hon trodde att hon skulle bo med sin syster Wren men icke. Hon oroar sig för sin manodepressive far. Hon skriver fanfiction om Simon Snow. Cath är en udda fågel som blommar. Hon blir kompis, om än motvilligt, med tjejen hon delar rum med. Hon träffar snygga killar, vägrar gå på fest och blir akademiskt utmanad av läraren i skrivande.
Jag älskade att läsa denna bok för den är så fin. Dumt att säga men varför inte? Den är fin för den låter Cath vara som hon är. Hon ändrar sig i sin värld och på sitt sätt. Cath och Wren gör inte samma saker alls. Ändå är det Cath i slutänden som frigjort sig mest från sitt systerskap men ändå kan hålla fast vid det. Det är bokens styrka. Det och att Rowell faktiskt försvarar och diskuterar fanfiction. Att boken sedan har sin egen fanfictionskara är bara grädden på moset. Läs gärna.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar