fredag 7 augusti 2015

Hobbit: En oväntad resa


Bilbo är en nyfiken hobbit men också ganska försiktig med ålder. När trollkarlen Gandalf dyker upp minns han inte riktigt hur de känner varandra. Gandalf tänker inte mer på det utan lämnar ett märke och senare den kvällen händer något. 13 dvärgar kommer till Bilbos hus. Dessa tretton med Thorin Ekensköld i spetsen tänker sig ta tillbaka Erebor, dvärgarnas rike i Ensamma berget och återta den stulen skatt från draken Smaug.

Först säger Bilbo nej men ångrar sig. Trots allt är han lite nyfiken men ängslig på äkta hobbitvis. Resan leder dem mot Rivendale, genom att Gandalf styr dem däråt. På vägen träffar de några troll, långt hemifrån men de får tag på kanske några av de mäktigaste svärd som skapats av älvor.

I början av denna resa hamnar de också hos orcherna. Orcherna som lever och inte är de borna krigare Sauron älskar. Där nere i underjorden möter Bilbo en mycket konstig varelse och en ring.

Nja, nu stannar vi där. Tänk om den gode Jackson berättat denna saga först. Nu känns det lite som, jag har sett det förr. Delvis. Fast samtidigt är det ju knappast hans fel att böckerna är lika varandra. En grupp drar ut i världen på ett uppdrag, en quest. Gandalf springer omkring och är allmänt hemlig.

Dvärgarna är inga muntra snubbar om jag säger så. Inte älvorna eller Bilbo. Jag sitter och saknar Meri och Pippin som trots allt får en att le lite och känna med. Detta är mitt stora aber mot filmen. Den är så jäkla mörk. Jo, jo jag vet. Det är boken också. Alla är sura på varandra. Syrran och jag, som de nördar vi är, tänkte på Star Trek. Det är lite som där. Älvorna är högdragna, dvärgarna buttra, hobbitarna vill bara vara ifred. Människorna är korrupta och skurkarna, orcher och deras anhängare, är onda och alltid så många.

En god början men varför den är 2,45 förvånar mig. Filmerna blir ju kortare med tiden. Hur tänkte den gode Jackson där?

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar