Kulturkollo pratar sjuttiotal på sin sida och jag fastnade lite i tv-serier från sjuttiotalet. Jag såg dem inte då men senare. Trots all konspiration kring allt som heter socialism måste jag säga att Lilla huset på prärien är lite så. Serien är långt ifrån böckerna och jag kan tycka det är synd. För det handlar så mycket om att leva som nybyggare i en svår tid. I serien blir det snarare att lösa veckans problem.
Det jag som lite äldre kan tycka är intressant är hur viktig staden de bor är. De gör allt tillsammans och räddar alla och tja, arbetar mot ett gemensamt mål. Det känns väldigt mycket som socialism i min hjärna eller i alla fall en sjuttiotalsversion av den. För det ordnar sig alltid. Denna trend finns i andra serier från samma tid. Det är lite svårt men i slutändan kommer allt att ordna sig. Det bara vet man. Någonstans är det kanske en annan version av diskbänksrealism där verkligheten alltid, oavsett vad, är skit.
Idag när serier görs med lätta lösningar så känns de lite löjliga. Veckans problem som löses snabbt men i nostalgikerns hjärta fungerar det fortfarande. Antagligen är det därför vissa serier får fortgå i flera år trots att vi rullar med ögonen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar