Det här är en udda film. Jag tror Jennifer Lawrence vann en Oscar för sin roll och jag förstår varför. Ofta dras skådespelare till karaktärer som är utsatta så även här. Pat kommer ut från ett mentalsjukhus efter att ha dömts till vård. Han slog ned sin frus älskare och de insåg att han är bipolär. Så han flyttar hem till mamma och pappa, ett villkor för att han ska bli frigiven. Pat är fortfarande något manisk i att få tillbaka sin fru och så småningom, när han träffar Tiffany, formar han en plan. Hon ska vara hans budbärare eftersom hon känner ex-frun genom sin syster. Tiffany däremot vill ha något tillbaka för detta. Hon vill dansa och Pat ska vara hennes partner. Det går han med på lite motvilligt.
Både Pat och Tiffany lider av psykisk ohälsa och det är riktigt jobbigt att ta sig igenom vissa delar av filmen. Ilska och dumhet är en sak men våld mot anhöriga, som händer, känns jobbigt att bevittna. Filmen är bra men det finns bättre i genren. Skådespelarna gör sitt bästa men jag inser att Lawrence skriker en hel del. Känns dock lite sunkigt att det skiljer ungefär 15 år mellan huvudkaraktärerna i verklighet och film. Den åldersskillnaden stör mig något faktiskt. Vet inte riktigt varför men det bara gör det. Kanske för att det i grund och botten handlar om mående och därför reagerar jag. Det är ingen film du ser för att mysa en fredag kväll. Den här ser du för att den säger dig något. På gott och på ont finns det något att lära sig. Som hur alla fjärrkontroller ska ligga för att rätt lag ska vinna fotboll. Kan vara nyttig kunskap.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar