Pleasantville

Det var en gång två syskon vid namn David och Jennifer. De kunde inte ha varit mer olika. David är den stora nörden och Jennifer är skolans tuffa tjej som gör det mesta med killar. En fredagskväll när mamman har åkt bort har båda bestämt sig för att använda teven. David för att se Pleasantville-maraton. Jennifer för att se på MTV men mest för att hångla med killen hon bjudit in. De börjar bråka, har sönder tv-kontrollen och en konstig gubbe dyker upp med en ny. Detta för dem till Pleasantville, i TV-världen. De är plötsligt svarta och vita.

Jag gillar den här filmen men jag blir lite galen ibland. Reese Whiterspoon är bra. Hon spelar blond och dum på ett övertygande sätt. Det är mest synd om hennes karaktär som egentligen inte tror på sig själv. Det är en blandning mellan en tjej som vill vara omtyckt men beter sig som en riktig skata. Joan Allen, som är mamman i Pleasantville-versionen, är kanon. Hon är övertygande som hemmafru på 50-talet och urbilden av kvinnan som hon framställdes i TV. I alla fall om det inte var Lucille Ball.

Tobey Maguire är en nörd. Han har alltid varit en nörd och kommer nog alltid vara det. Ändå kändes han så fel som spindelmannen men det är en annan diskussion. Han stör mig så mycket i denna film. Han behöver lära sig agera utan att spärra upp ögonen hela tiden. Männen i filmen är nördiga allihop faktiskt på ett eller annat sätt.

Men filmen är bra. Det är ett porträtt över en naiv värld som man kanske vill avspegla alltför ofta i USA och i amerikanska filmer och serier. Det är också intressant att röd spelar en så stor roll i denna film. The scarlett letter tänker jag på då. Hmmm, syndens färg.