Pastor Viveka och tanterna av Annette Haaland

Jag satt nästan 15 timmar i bil för ett tag sedan och vi bestämde oss för att lyssna på en ljudbok. Valet hamnade på Annette Haalands bok om frikyrkopastor Viveka som bor i Gamla Enskede. Där har hon en församling som är rätt stor men problemet är att den också är rätt ålderstigen. Problemet för tanterna är att Viveka vill införa nyheter i kyrkkaffet. Färre kakor och istället låta alla äta frukt. Det går bara inte för sig. I tantgruppen är det lite kamp om vilken kaka som är bäst och om Henry, en äldre man som tydligen är mycket tilldragande. Annars är det Åke som tjatar om kyrktaket. Abbe i den lokala bokhandeln som Viveka finner rätt intressant. Hemma är det make och barn som tar tid.

Så dör en av tanterna och det visar sig vara mord. Efter det radas dödsfallen på rad och Viveka känner sig hotad. Familjen åker på semester men hon stannar kvar. Det visar sig vara på gott och ont.

Åh, jag vet inte. Jag hade svårt för boken. Viveka är en sådan komplex figur på ett sätt som inte gör att jag blir intresserad. Vem som är mördaren fladdrar förbi och löser sig lätt. Jag kan nog säga att jag inte tänker läsa mer. Mitt sällskap kände samma sak. Det blir rörigt och mest verkar förvecklingarna bero på att ingen pratar med varandra och Vivekas fördomar. Jag tittade runt lite och jag är inte ensam om känslan. Det är både tummar upp och ned om denna bok. Det beror nog på vem du är som läsare skulle jag tro.

P - Papegoja. En bok du känner härmade en annan.

P - Papegoja. En bok du känner härmade en annan.
Du känner att författaren var starkt inspirerad av en annan mer känd bok när du läste den här boken.

Det var faktiskt lite svårt men ibland känner jag att de flesta feel good-romaner upprepar sig något. Det är som att läsa samma bok fast med andra karaktärer och kanske på en annan plats.

Mannen som sökte sin skugga av David Lagercrantz

Källa: www.norstedts.se

Som alltid kommer Lisbeth Salanders bakgrund att vara i fokus. Det är så upprinnelsen i denna bok är Holger Palmgren, gammal och sjuk, har besökt Lisbeth på Flodberga säkerhetsanstalt för att prata om något från hennes barndom. Den där tänkta adoptionen som aldrig blev av. Salander är ju av resandefolket och dessutom otroligt intelligent. Det visar sig att Holgers dokument har något med den kände finansanalytikern Leo Mannheimer att göra. Salander tar kontakt med Blomqvist och han börjar nysta. 

Inne på Flodberga så utsätts en ung tjej, Fariza Kassi, för mycket våld av Benito, den kriminella ledaren som hotar alla. En dag får Salander nog och nu får hon lämna fängelset för att ingen vill ha henne där. Inte när Benito har fått stryk. Även Farizas historia når Blomqvist och Millennium, som börjar nysta här med. 

Dessa historier löper parallellt och där Leos historia mer hamnar i Blomqvists knä är det Salander som får ta hand om Farizas öde. 

Det är en bra bok och jag tänker att den hamnar på ett godkänt betyg. Ibland kommer jag på mig själv med att tänka att det var lättare när allt hängde ihop. Nu är det två parallellspår vars ända koppling är de människor som engagerar sig i dem. Jag tänker under läsningen att det hade varit kul att se hur Larsson själv tänkt sig sina karaktärers utveckling. Ibland känns det som om Salander blir mer isolerad i de två sista böckerna. Ja, så kan det vara men ändå. Någon gång måste en ge efter lite. Känns som om det aldrig sker. Jag tror detta är slutet men det har jag sagt förr. Vi får se.

Helgfrågan vecka 40

Det är fredag och sista arbetsdagen för denna vecka. Jag tänkte gå ut hårt med att svara på Mias helgfråga. Den handlar om Nobelpriset i litteratur.

Klockan 13.00 idag fick vi veta att Kazuo Ishiguro fått Nobelpriset i litteratur 2017.

Vad tycker ni om valet av Nobelpristagare 2017?
Kan ni tänka er att läsa något av denna författare?
Var det någon annan du hellre sett fått priset?

Jag tänker att det är helt okej. En författare som är mer tillgänglig och dessutom lite kommersiell. Jag har bara sett filmer baserade på hans böcker och ska jag vara ärligt tror jag inte att jag kommer att läsa något. Det lockar mig inte överhuvudtaget.

Ja, snälla Akademin, välj en kvinna som är ung och har många böcker kvar i sin skrivarsjäl. Bara för att chocka på riktigt. Fast vem det skulle vara vet jag inte. Bara att det kan vara uppfriskande med någon som ingen tippat.

Olikhetsutmaningen kanon eller kalkon

Idag har Nobelpriset delats ut och faktiskt känner jag mig rätt okej med valet. Det är vad det är och jag får väl vänta till nästa år. Kanske någon gång väljer de en ung kvinna som har böcker kvar att skriva. Någon gång, men inte idag. Istället tar jag mig an veckans olikhetsutmaning. Mer kan du läsa här men det här är tanken med dagens svar:


Idag blir det en utmaning som går att koppla till något kulturellt pris, som Nobelpriset, eller till något helt annat. Uppgiften är att presentera verk som ni tycker är kanon och sådant ni skulle benämna kalkon.





För mig blir kanon Selma Lagerlöf. Hon var farmors favoritförfattare och det har smittat av sig på mig tänker jag. Det finns många bra böcker men hennes korta noveller är väldigt fina. Jag kom mig själv med att inte ha läst den Löwensköldska ringen. Det får jag väl ta tag i någon gång. När jag fann Betlehems barn för några år sedan som e-bok blev jag glad. Jag har den som bok men väldigt skör.

Kalkovalet var mycket svårare men landade till sist på Winston Churchill. Det känns som om han fick priset för lång och trogen tjänst för världen och inte litteraturen. Trots allt är det självbiografier och memoarer som han skrev. Känns lite sådär för mig.

Hett i hyllan #112

Varje torsdag uppmanar Monika oss att titta i bokhyllan för att se om vi har några skulder där. Böcker som stått så länge att dammet har namn och sina egna dammråttor.

Jag bara gissar nu, men jag tror inte jag är ensam om att ha en del böcker i hyllan som stått där i evinnerliga tider. Är det inte dags att de där, halvt, bortglömda böckerna får ta lite plats och synas? Jo, det tycker jag. Verkligen. Därför kommer de, en efter en, att dyka upp här varje torsdag under rubriken Hett i hyllan. Lite lagom tvetydigt, eller hur? Vad har du för dolda skatter i hyllan?

Erkännas ska att jag inte ens mindes att jag hade köpt den här. Det har jag inte heller. Jag har ärvt den från min syster men likväl är den inte läst. Någon gång ska jag ta mig an den men eftersom den är en tjock pocketbok kommer jag nog att dra mig. Eller läsa långsamt. Kanske läge att lägga den bredvid sängen och låta den ta sin tid.

Om boken:

När Archie Jones försöker ta sitt liv i sin Cavalier Musketeer nyårsmorgonen 1975 men förhindras av en slaktare (som ogillar att sådana saker utspelar sig framför hans affär när han väntar en morgontidig leverans) så förändras Archies liv för all framtid. Han kliver ur sin bil och vandrar förvirrad och tyngd av sitt nyligen kraschade äktenskap in på en efterfest där han möter den svindlande vackra jamaicanskan Clara Bowden.
Hon är 19, han är 47. Hon är en bra bit längre än honom och saknar sina framtänder efter en motorcykelolycka. Hon är övergiven och ett f d Jehovas vittne men all tro på en frälsare har inte hunnit förångats.

Kanske är det därför inte så oförklarligt att Clara Bowden i Archie Jones såg något mer än bara en ganska kort, ganska lönnfet medelålders vit man i en illa sydd kostym. Clara såg Archie med förlustens grågröna ögon; hennes värld hade just försvunnit, den tro hon levt med hade dragit sig tillbaka som ett tidvatten, och Archie hade av en ren slump blivit den som man skämtade om: den siste mannen på jorden.
Sex veckor senare är de gifta.

Så inleds Zadie Smiths debutroman Vita tänder som blev enormt omtalad när den kom ut år 2001. Vita tänder utspelar sig framför allt i norra London. Här möts medlemmar av familjerna Jones, Iqbal och Chalfens, och trots alla olikheter - hudfärg, religion, bakgrund - vävs dessa egenartade människors liv samman och bildar en varken smärtfri eller förutsägbar berättelse. En mäktig och sprakande historia som är oavbrutet underhållande. 


Berättelsens ram är vänskapen mellan två omaka män, Archie Jones och Samad Iqbal, som träffas under andra världskriget och blir varandras grannar och följeslagare, mycket tack vare sina färgstarka fruar och barn. Historien spänner över ett halvt sekel, över stora som små ämnen, och bildar en bitsk, sprakande och oavbrutet underhållande upplevelse.

Kvinnan på tåget

Jag har inte läst boken till denna film och jag tror att det är en stor fördel. Det är inte så att jag känner mig intresserad av att läsa den heller efteråt men det förklarar jag senare. Detta är filmen om en kvinna som är tragiskt skör och som försöker skapa logik i en händelse hon tror hon är delaktig i.

Rachel åker pendeltåg varje dag. När hon sitter där åker hon förbi det hus som hon och hennes man en gång delade men där han nu bor med sin dotter och nya fru. Rachel dricker en hel del och glömmer vad hon gör. Den dagen hon ser en kvinna kyssa en man som Rachel vet inte är hennes äkta make blir det problem. Hon försöker konfrontera kvinnan på kvällen men Rachel är full och Megan, som kvinnan heter, vill inte veta av henne.

När Rachel nästa dag vaknar är hon bakfull, och blodig. Hon minns ingenting och när hon får se att Megan är försvunnen blir hon rädd. Rachel har en historia av inte minnas vad hon gör och dessutom vara aggressiv när hon är full. Så hon tar kontakt med Scott, Megans man, och utger sig för att vara en vän. Sedan börjar en uppnystning som tar Rachel mot ett mål hon nog inte trodde den morgonen hon såg Megan kyssa en annan man.

Jag tycker att filmen är bra men jag mår lite illa av kvinnosynen. De flesta män är lite sviniga och Megan framställs som en ganska stor slampa. Någonstans känns det sunkigt eftersom filmen är ny och nog hade författaren kunnat komma på något annat. Det är den känslan jag har med mig när jag ser filmen. Jag blir ledsen för Rachels skull men även för Anna som också blir utsatt. Megan blir inte utsatt men utsätter sig. Är filmen sevärd? Ja, det är den. En bra dramathriller som är lite klurig men som också är underhållande.

Kulturkollos tisdagutmaning: Tänk snabbt!

Det handlar om svart och vitt på Kulturkollo denna vecka och utmaningen handlar alltså om det.

Vi har en svartvit vecka på Kulturkollo, och jag skrev igår om att ett tema som heter black & white ju kan innehålla hur mycket som helst, och få tankarna att gå iväg åt väldigt många olika håll. Därför tänkte jag nu bevisa det genom att utmana er att:

Skriva vad det är ni allra först associerar till när ni hör motsatsparet svart & vitt eller black & white. Tänk snabbt! Skriv! 

Det första jag tänker på är schackrutor. I alla former och även ätbara. Den där underbara lilla kakan som går att smaksätta. Sist bakade jag den med citron och lakritssmak. Det var väldigt gott.

Men schackrutor i alla fall. Svart och vitt som möts och gör upp om världen. Någonstans är det också bilden av kalla kriget. En schackmatch där den ena sidan är vit och den andra svart. En match där det gäller att klura ut vad som händer tre eller fyra drag framåt. Det är väl också ganska symboliskt att de två bästa schackspelarna i världen, Bobby Fischer och Boris Spasskij, gjorde upp i en match 1972 i Island, kom från USA och Sovjet.

Schack får mig också tänka på det golv som fanns i farmors sommarstuga. En svartvitt golv som låg i köket och där vi hoppade bara på de vita eller de svarta rutorna. Inte nudda något annat.

Love & Friendship

Det är något speciellt med en roman av Jane Austen. Jag försökte hitta den här men det gick inte. I alla fall finns den som film och den kom 2016.

Lady Susan är en kvinna med ett rykte. Kvinnor ogillar henne, för hon är allt bra flörtig, och männen älskar henne, för hon är allt bra flörtig. Hon har inga pengar och utnyttjar sin charm och lite påstridiga sätt. Hon försöker gifta bort sin dotter, Fredrika, till sir Martin, en mycket rik men otroligt dum man. Det fungerar så där.

Det är när hon får bo hos sin svåger, Charles, och dennes fru, Catherine, som saker börjar gå lite åt pipan. På besök är även Catherines yngre bror, Reginald, som fattar tycke för Lady Susan. Det går inte hem hos hans familj. Så kommer Fredrika också dit och hon fascineras av den unge Reginald som dessvärre bara ser Susans underbarhet.

Den här filmen är Kate Beckinsales. Hon lyfter Lady Susan och gör det bra. En smart kvinna som utnyttjar allt hon har. De andra är också bra i sina roller men eftersom Susan har mest smarta och lite vassa repliker så är det underbart att höra. Det är definitivt en annan typ av Austen men hon var yngre och ändå ganska skarp i sin ton. Susan påminner mig lite om Emma men kanske på ett slugare sätt. En film som är sevärd och väldigt brittisk.

Öster om avgrunden av Thomas Engström

Det är 2016 och sommar i Georgien. Det är varmt och Ludvig Licht arbetar här numera åt EXPLCO på plats. Tbilisi är en stad med önskan om att få dit turister och att vara ett nav i det moderna Georgien. Det lyckas så där. När Pauline Hollister tar kontakt med Licht och dennes närmaste chef visar det sig att hon vill ha skydd men också förvarna om en händelse som kan få katastrofala effekter på världsläget.

Hollister försvinner dock efter ett kryptiskt sms. Det är på arabiska och hennes plan sprängs i bitar. Licht får nu uppdrag att ta reda på vad som hänt. Samtidigt kommer hans son Walter till Tbilsi. Walter vill skriva en bok om sin far. Det är knappast något Licht drömmer om. Det visar sig vara en komplex härva att reda ut och ryssar, tyskar och några andra har sina fingrar med i detta spel.

Det är tack och hej till Ludvig i denna bok. Efter denna blir det ingen mer. Någonstans känns det som Engström har en känsla för världsläget för när jag läser tänker jag att det skulle kunna ha hänt utan att någon visste om det. Kärnvapen är alltid otäcka att tänka på, oavsett vem som har dem.

Det är välskrivet och smart som alltid. Kanske är det så att Licht leverne kommit i fatt honom här. Han mår inte bra för ovanlighetens skull. GT är med en liten stund men det är inte mycket och de får inte prata med varandra. Stefan Sauk läser boken med inlevelse och jag lyssnar alldeles för fort för jag inser att det blir inget mer om en lojal men gnällig tysk.