En av de första stora stumfilmerna var Metropolis. Eller ja, i alla fall så den kommer in som en av världens bästa filmer. Det känns som om man har fastnat i futurismens rädsla och fascination för det nya. Det är en dystopi som heter duga med maskiner, trasiga människor och mörker över staden där alla bor. Sedan finns det goda och mindre goda människor. Barn som far illa och ja, det välstånd som finns ovan jord är en sak och det som finns under en annan.
Jag tycker den är helt okej och dessutom verkar den vara välgjord med sin tids standard mätt. Det är hemskt och det är mörkt men det finns också lite ljus och kärlek. Så en dystopi av goda mått med andra ord. Jag gillar att det inte är dåtid, framtid eller någon tid enligt början och att klockan har 10 timmar och inte 12. Det säger mig att någon måste ha älskat det futuristiska manifestet i alla fall lite. Sedan är det konstigt att se en film där musiken verkligen handlar om att ge liv till handlingen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar