Augustiresan av Anna Fredriksson

Nej, och nej, och nej. Jag har en sorts hatkärlek till den här boken. Inte för att den är dålig. Det är för att precis som Jenny har jag blivit mobbad på jobbet. I mitt fall av min chef och lite av kollegor. För man gör så som det är okej att göra. Det var en hemsk tid men jag tog mig ur det och är en annan människa idag. Jag är fränare och mera bitsk för jag tar inte skit längre om det inte är befogat. Det gör inte Jenny. Hon är precis som jag var. Hon kan inte göra sin chef nöjd och sedan tänker hon att allt är hennes fel. Min chefs favorittanke var att jag inte var engagerad, och när jag engagerade mig så var det fel eller så blev jag aldrig vald. Då fick jag höra att jag inte var tillräckligt engagerad och anmälde mig till ännu mer. Jag blev inte vald. Mitt engagemang satte min lön och inte höjdes den mycket. Den chefen jobbar någon annanstans idag. Det var ett ekorrhjul som man inte kunde ta sig ur. Hamstrar kan kliva av. Det kunde inte mina tankar.

Detta har skett i bokens tid. Nuet är en resa med de fyra bästa vännerna. Jenny har inte lätt att öppna sig och det känner jag också igen. Allt elakt Jenny säger är egentligen bara ett symtom på hur hennes chef behandlat henne. Jag tänker att det är en försvarsmekanism eftersom det gör så ont. Om jag läste in detta i boken så undrar jag över alla andra recensioner jag läst. Men man läser en bok med egna ögon och så här var mina glas denna läsning.

Det jag stör mig på är detta att Fredriksson använder sig av en röst och det är Jennys. Det hade varit intressant med de fyras röster eller någon annans. Jag är inte heller superglad över då och nu. Det känns som om författare älskar detta lite för mycket. Visst ibland måste man återberätta något men i detta fall är det vartannat kapitel precis som i Sommarhuset. Tänk nytt till nästa bok, mvh förväntansfull läsare.