Jag är med i facket och tycker att det är bra att båda lärarfacken driver frågan om lön på ett hårt och rättvist sätt. Men jag är rätt nöjd. Det är lite som att svära i kyrkan men jag tycker att jag har en okej lön. Lärare är ett viktigt arbete men det är många arbeten. Jag tycker att de flesta arbeten där många kvinnor arbetar borde uppvärderas. Jag är inte läkare eller sjuksköterska och de borde ha mer. Mer än jag.
Tittar jag på min familj så är de flesta underbetalda. Min pappa tjänar mindre än jag trots nästan 45 år i sitt yrke. Min mamma tjänar ännu mindre trots 40 år. Syrran tjänar knappt pengar eftersom hon är deltidsarbetslös. Eller när mina vänner jobbar många timmar för att få ihop en skälig lön till sig och sin familj eller när vänner hamnar i arbetslöshet efter flera års arbete. Eller när jag tänker på min farfars pension. Där tjänar jag bra och skäms lite för att vi kräver mer än andra.
Men män i min släkt, i typiska manliga arbeten, tjänar rätt bra. Där har jag inget emot att tjäna bättre. För trots 5 års universitets utbildning, 3 års distansuppläsning av ett tredje ämne plus fortbildning och försök att vara en bra lärare är jag rätt underbetald. Eller när elever som just gått ut skolan tjänar nästan vad jag tjänar efter ett år. Då kommer kampviljan. Då är barrikaden inte långt borta.
Sedan ska ju bra lärare ha mer. Vad är då det? Bestämmer jag det? Bestämmer mina elever det? Eller bestämmer min chef det? Min chef har inte tittat på mina lektioner någonsin. I år hade jag inget utvecklingssamtal med min rektor. I min kommun är det dessutom chefens bild av läraren som gäller i samtalet. Men man får lön för det man gör och kanske ska man göra det man har betalt för då, inte mer.
Kluven är min känsla men i de flesta fall är jag nöjd för min egen del. Men vi får se vad som händer.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar