Det finns två Tom Hanks brukar min syster säga. Den där han skriker och är till sig och där man inte köper honom rakt ut som en arg snubbe, nr ett. Sedan är det den där han pratar med vanlig röst och är lugn och han känns rakt igenom. Som i Captain Philips när han brister eller i Philadelphia när han sitter och ser allmänt död ut. Eller i Castaway när han skriker på en boll och blir ledsen när han sårar sin boll. Där ser man desperationen i ögonen.
Jag såg denna på bio och missade tandscenen. Jag är glad att jag gjorde det och mindre glad nu. Fy bubblan säger jag bara. Detta är en bra film. Det kräver en skådespelare för att lyckas vara ensam så länge på film. Vad gör man liksom? Den var bättre än jag mindes den och man ser hur knäpp han blir. Värd att se åtminstone en gång om man inte gjort det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar