Jag läste ut Göran Rosenbergs bok för några dagar sedan och sedan dess har jag funderat på vad jag ska skriva om den. Den grep tag i mig och jag grät en smula i slutet och under vägens gång också. Göran Rosenberg är född i Södertälje. Hans föräldrar var polska judar som båda överlevt förintelsen. Som jag förstått det arbetade båda i tyska fabriker under kriget som slavar. De lyckades överleva och pappan kom med sin bror till Sverige för att ta igen sig. Mamman kom senare. Båda fick jobb men kanske inte dem som de önskade alla gånger.
Det uppehåll som kom att bli permanent var det i Södertälje där fadern David får arbete på Scania Vabis och modern arbetar på olika fabriker. De får en egen lägenhet och så småningom föds Göran och sedan Lillian. Båda barnen får mer svenska namn för att passa in.
En stor del av boken handlar om vad Göran minns själv av sin uppväxt. Det är ett gediget arbete Rosenberg gjort för att komma i kontakt med personer som kan ge ett annat perspektiv. Barnminnena är ganska ljusa och charmiga. Det visar sig dock att livet är ganska mycket mörkare än så.
Jag vill inte skriva för mycket om vart boken är på väg för det är en så bra bok som borde läsas. Det är inte ett frossande i sjuka människor eller sadister. Det handlar om ett människoöde vars världar inte blev som han tänkt dem.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar