W.

I USA kan vem som helst bli president och det har nog Oliver Stone tagit fasta på när han gjorde denna film. Det är verkligen vem som helst. För när man följer George W. Bush väg till makten blir man, eller jag, perplex över hur dum han kanske är. Eller i alla fall lite "slow" som man säger. Han lyckas knappt hålla fast i ett jobb, han super som en galning och får inte bli guvernör för sin far, i alla fall inte innan lillebror har fått Florida. Att denne man lyckades bli president måste ha varit stort. De demokratiska kandidaterna ska kanske sluta ragga på varenda blondin de hittar som inte är deras fru. Basta!! Obama är snart klar, vill vi ha lillebror Bush?

Josh Brolin spelar W. genom hela filmen och jag måste säga att det gör han bra. Perukerna inte lika mycket dock eftersom de ser ut som man har pudrat någons riktiga hår. Det är nog svårt att spela cowboypresidenten som fått så mycket spott och spe för det han gjort. Samtidigt snacka om kris. Bush och Roosevelt är de enda presidenter som haft med en direkt attack mot landet i fråga om man bortser från Cuba men ändå. Allt var inte planerat men kanske borde en politisk oberoende regissör ha tagit sig an filmen. Stone känns lite åt vänster och det märks kanske något. Detta är dock en film som fått för lite uppmärksamhet. En scen jag tänker på är när de ber efter att ha haft möte. Det finns en bok som heter In god we trust som handlar om religion i amerikansk politik. Den är sann i det att Gud förekommer en del. Tänk om Borg skulle avsluta budgetpropen med Gud välsigne Sverige. Det vore något det. När USA:s president säger det så applåderar alla. Oftast i alla fall. God bless George W. Bush får man väl säga efter denna film.