Luftslottet som sprängdes

Detta är sista delen i Stieg Larssons triologi. Det känns när man läser den att det skulle ha fortsatt. En mängd nya karaktärer kommer in i handlingen och gamla får större plats. Trots allt så var väl tanken att det skulle ha blivit fler böcker. Så vad händer då i Lisbet Salander-land? Tja, vi lämnade henne på västkusten med ett hål i huvudet och på väg till Sahlgrenska sjukhuset. Blomkvist har tejpat ihop henne och samtalar med kanske en av polisens mest inkompetenta chefer. Salanders far är också på väg till sjukhuset. Under det att Salander ligger på sjukhus och blir bättre så börjar Blomkvist forska i hennes bakgrund.

Det är ett gediget grävande som personalen på Millienium påbörjar. Det leder dem till SÄPO och en hemlig organisation som nästan ingen vet om. Denna har arbetat för att behålla hemligheten Salaschenko så hemlig som möjlig. Till varje pris och det har inneburit att Lisbet Salander har setts som ett ganska stort problem som har hanterats med olika vid olika tillfällen.

Att detta inte får vara så kan vem som helst räkna ut och det är ett ganska stort persongalleri att hålla reda på. Det är ändå för lite Salander/Blomkvist samtidigt tycker jag.

Jag tycker att Reine gör ett gott jobb med att läsa precis som i de två tidigare böckerna. Det jag stör mig lite på är hur många idioter det verkar finnas i Larsson-land. Utom goda, uppriktiga journalister. Ha, hört talas om Aftonbladet eller Expressen. Där tror jag att pressetiken lämnade upplagorna för länge sedan. Blomkvist är tydligen arketypen för den gode och sanningstörstande journalisten. Sedan att han har ungefär lika många kvinnor samtidigt som Hugh Hefner verkar inte vara något problem. Kanske en ypperlig reklampelare för viagra. Och sidospåret med Erika Bergers galna förföljare? Vad var det? Det kändes lite krystat och hade väl kortat ned berättelsen med 100 sidor om det hade plockats bort.

Låter jag lite bitter, nja, kanske är jag mer jaha. Vilket ståhej. Det var ju inte som att slutet var så överraskande. Jag tycker att alla tre var bra men att det gav mig kanske inte någon uppenbarelse att ha läst böckerna mer att det gav en kulturell samhörighet.