Jag har läst David Lagercrantz båda böcker om Lisbeth och Mikael. Även om det är helt okej läsning är det inte Stieg Larsson på samma sätt. Något som ändras är den tekniska delen. Där det finns en samhällskommentar i Larssons tre böcker finns det en större diskussion kring det tekniska. Dessutom tror jag att jag saknade Lisbeths och Mikaels närmare samarbete. Här känns de som två satelliter som råkar korsa varandras banor ibland.
Det har gått några år sedan Luftslottet som sprängdes. Lisbeth lever som någon form av enforcer och ger sig efter män som misshandlar kvinnor och ev. barn. Hon lever i ett sorts vaccum där många vet vem hon är men myndigheter och liknande inte hittar henne. Inte heller har hon pratat med Mikael Blomkvist på några år. Han har ingen aning om var hon är.
En man kommer i kontakt med Lisbeth. Han vill att hon ska stjäla tillbaka ett program han gjort åt USA och deras militär. Det gör hon men det gör också att NSA hittar henne. Helt plötsligt jagas familjen av en grupp med målet att få tag på programmet och Lisbeth jagas av SÄPO och NSA. Det är så som Lisbeth behöver hjälp av Mikael igen. Det är ett ganska intressant återseende.
Jag tycker den här filmen är helt okej. Den är lite som boken, alltså helt okej. För det är en ganska uppenbar berättelse som skulle ha behövts hållits ihop bättre. Claire Foy spelar Lisbeth och Sverrir Gudnason är Mikael Blomkvist. Det finns något skört över de båda som inte funnits tidigare och det gillar jag. För i min uppfattning är det så de är med varandra. Hårda och arbetsamma men tillsammans på egen hand lite sköra. Annars är det som boken rätt mycket koll på action. Så får det vara. Underhållning men jag ska vara ärlig. Noomi Rapace kommer alltid vara den första och bästa Lisbeth Salander. Det är något i hennes gestaltning som känns som uppror. Kanske förmågan att se på människor under lugg, bokstavligen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar