onsdag 18 oktober 2017

Livet efter dig



Ojdå, jag tog visst bokframsidan när jag tänkte ta filmen. Fast de verkar vara samma. Många säger böckerna är riktigt bra men jag känner att jag nog inte tänker läsa Jojo Moyes. Inget ont om henne utan snarare att det blir så ibland.

Livet efter dig är baserad på boken med samma namn. Det handlar om Louisa "Lou" Clark som när hon får sparken från jobbet på en av stadens små caféer blir personlig assistent åt Will Traynor. Han är född i samma stad men med familjearvet i ryggen och han har levt livet. Numera är han paralyserad och kan inte röra sig alls. Han har en sjukskötare anställd men Lou ska vara hans, för att använda ett ord från artonhundratalet, companion och underhålla honom. Det är två helt skilda världar som möts.

Lou har inte gjort så mycket med sitt liv. Hon har bott hemma och jobbat samt hängt med sin pojkvän. Will däremot har varit världen runt och som den äventyrare han varit gjort en del farliga saker. Det Lou är, om än lite dum. så är det färgstark. Hon älskar färg och lyser på Wills värld i den bemärkelsen. Fast Will har bestämt sig för att dö och det kan inte Lou köpa. Hans sista halvår ska bli bra.

Jag har läst en del recensioner och jag blir lite trött på att filmen kritiseras. Visst det är lite förutsägbart ibland men det faktum att i en film som anses som feel good diskutera assisterat självmord är ganska så ovanligt. Jag kanske såg den med religionslärarens glasögon och tänkte, men vad bra, en film där jag kan prata etik om som inte bara är supertung. För den är också tung. Wills föräldrar mår inte bra i denna situation och hoppas väl innerst inne på en annan utgång.

Många ger Emilia Clarke lite på nöten för att hon spelar så dum men jag skulle säga naiv på ett snällt sätt. Lou har ju inget gjort med sitt liv och förstår ingenting. Jag känner lite igen mina elever i henne. De vars världsbild är liten för de inte tagit ett steg att göra annat. Sam Claflin passar som lite charmig men lite otrevlig snubbe. Det är inte svårt att förstå varför filmskaparna valt honom. De två har bra kemi och faktiskt köper jag filmen tack vare det. Jag skulle säga att det är en av de bättre filmatiseringarna av en bok i genren feel good/chick lit på flera år. Det är trevligt för det finns värre filmer än den här. Den var helt värd att se en helg när orken tryter lite.

tisdag 17 oktober 2017

Kulturkollos tisdagsutmaning: en hårresande utmaning

Det är tisdag och eftersom veckans tema på Kulturkollo är hår så handlar även veckans utmaning om hår. Det är var ingen överraskning. Utmaningen är som följer:

Håriga troll, pälsklädda varulvar och ja, de som helt saknar hår. På något sätt lyckas hår alltid provocera och väcka uppmärksamhet. Är det inte för mycket så är det för lite. Denna vecka handlar allt om hår på Kulturkollo och nu vill vi självklart även veta vad ni har för relationer till kroppens kanske märkligaste företeelse. Tillsammans med naglarna är det ju det enda på vår kropp som fortsätter växa hela livet. Om man inte tappar det förstås. Hår är en så stor del av vår identitet. Vi färgar, flätar, formar och använder peruk och tupé.

Hår förekommer också ofta i litteratur och filmer och nu vill vi helt enkelt veta vad ni tänker på när ni tänker hår? Är det Oksanens Norma, om flickan vars hår växer så snabbt att det blir Big business. Kanske tänker någon på varulvar? Eller musikalen Hair? Dela gärna med er av era tankar, här eller på instagram eller i egen blogg men länka gärna i kommentarerna nedan i så fall.

Hår är nog egentligen inget jag tänker på när jag läser böcker. Om de inte handlar om hår. Fast det tror jag inte de gör. Visst, det kommenteras om hår men inget jag kan komma på. Därför får jag köra på ett säkert kort och ta Trassel. Det är ju en variant av Rapunzel och där kan vi prata om hår. Sedan är den allt bra gullig som kompisens dotter säger. Gissar att hon vill ha håret.


måndag 16 oktober 2017

Looking for Andrew McCarthy av Jenny Colgan


Ja, äntligen! Jag har läst ut en gammal hyllvärmare. Den köptes i London för 18 år sedan. Jag glömde bort den för jag började studera pedagogiken och läste Harry Potter och sedan har den stått där. År efter år efter år liksom. Men nu jäklar är den utläst. Ja!

Jag tror det är Jenny Colgans debutroman och det känns att hon är äldre idag. Hon har ett annat fokus i sina böcker. I alla fall handlar detta om ett kompisgäng med Ellie, Hedgehog som hon också kallas, som härförare. De ska just fylla 30 och när Ellie gör det känner hon sig misslyckad. Hon har inte gjort något med sitt liv så därför får hon idén att åka till Hollywood för att fråga Andrew McCarthy om livet. För han var ju så bra i filmerna de växte upp med. Vi ska väl säga att alla inte blir helglada men slutligen åker Ellie, Julia och så småningom Arthur över Atlanten för att leta efter filmstjärnan som är lite anonym numera. Det visar sig vara svårt. De hittar en Andrew men det är inte han och Andrew 1 bor i New York. Så de ger sig ut på en roadtrip över hela kontinenten.

Den är ganska charmig och engelskan är lätt att hänga med i. Handlingen tillför inget nytt annat än att fangirling var inget ovanligt runt 2000 heller. Ellie är nog ganska osäker på sitt liv men alltså klyschan om att ha tråkiga hemförhållanden i böcker som denna känns faktiskt lite jobbigt numera. Det var trött redan då och är tröttare nu. Fast den är helskön och det tog visserligen tre månader att läsa den men jag är nöjd med att ha gjort det. Nu ska jag ta mig an nästa bok.

söndag 15 oktober 2017

Allt jag önskade av Lucy Dillon



Jag vet inte riktigt hur jag ska börja förklara den här boken. Den fick mig faktiskt att må dåligt ganska mycket och dessutom så blev jag arg. Det fanns så många klyschor som jag himlade lite med ögon åt då och då. Nej Lucy skärpning. Det här kändes inte riktigt som feel good. Jag läste någonstans att det kanske borde definierats som feel bad to feel good. Fast så kände inte jag. Jag kände att det hade varit uppfriskande med ett annat perspektiv.

När Caitlin och Patrick bestämmer sig för att separera blir det svårt för barnen att träffa sin far. Därför blir Evas hus, Patricks syster, den perfekta platsen. Eva är änka sedan några år och lever med sina två hundar. För henne är omställningen total men hon har inget problem med sina syskonbarn. Caitlin är däremot mer skeptisk för hon är ju supermamman som gör allt lite speciellt. Patrick vet jag inte riktigt vad han tycker. Sedan får vi följa familjen genom en ganska tung skilsmässa. Speciellt som att Nancy, den lilla fyraåriga tjejen, slutar prata. Hon säger ingenting om hon inte är hemma och knappt då heller.

Jag blir galen på Caitlin. Alltså hon känns inte vuxen sin uppgift och varför har hon inte tagit tag i sitt liv. Jobba på kafé men med en högskoleexamen. Det känns slappt och lite glidande. Jag blir också galen på Dillon som inte kan låta någon annan komma till tals. Boken hade mått bra av låta Patrick få vara en berättarröst. Nu är det två kvinnor som ser på en skilsmässa där en är en satellitdeltagare. Även om barnen är det som räddar boken och som får de vuxna att bete sig som vuxna så blir jag arg här med. Har de inga vänner? Alltså en tioåring som mest är med sin mamma och lillasyster. Det känns inte riktigt sunt. Nej, inte en av hennes bästa. Den kändes mer som något krystat och att någon vill lämna feel good-träsket. Det här är en ganska stor diss känner jag men en bok som framställs som feel good ska inte få en att bli arg. Det var för lite mys. Jag blev glad när kapitlen handlade om Eva som i alla fall försökte förbättra sig. Nästa bok kan bara bli bättre.

lördag 14 oktober 2017

Q - Quagga. En bok som dog ut snabbt.

Q - Quagga. En bok som dog ut snabbt.
Quaggan dog ut under senare halvan av 1800-talet. Vilken bok känner du var hypad under en kort period, men sedan glömdes bort.

Jag skulle säga Martina Haags Det är något som inte stämmer. Troligtvis är det för att den inte var så smaskig som många trodde. Det var egentligen en helt vanlig Haag-bok men med mer smärta än tidigare. Den blev årets bok men den pratades inte så mycket om den.

fredag 13 oktober 2017

Helgfrågan vecka 41


Det är sen fredag kväll och just nu är min hjärna potatismos. Hos Mia är det helgfråga så innan jag lägger mig ska jag svara på frågorna. Läs mer här:

Jag har sett att några har skrivit att det kommit i en lässvacka, det har inte hänt mig än 😌(mitt problem är att dygnet skulle ha mer timmar)
Har du några tips på hur man gör för att ta sig ut svackan?

Bonusfråga: Höst, Vinter, Vår eller Sommar?


Jag var i lässvacka för många år sedan numera händer det inte så ofta. Då är det mer att jag inte kan välja vilken bok. Då började jag lyssna på deckare som ljudbok. Det fungerade för mig eftersom en del deckare kan du lyssna på och kanske missa lite och ändå hänga med. Så småningom ville jag lyssna på annat och det fick igång mig. Jag läser lika fort nu som jag gjorde i tonåren och jag lyssnar också på böcker. Framförallt böcker på engelska numera för att få med mig språket.

Jag gillar våren. Den är uppiggande och jag fyller år. Det är en av anledningarna :).

torsdag 12 oktober 2017

Olikhetsutmaningen: studentliv och arbetsliv


Det är torsdag och jag har varit på gymnasiemässan hela dagen. 10 timmar har jag pratat om min gymnasieskola. Det är nästan så att huvudet håller på att falla av. Eftersom det är torsdag är det också olikhetsutmaningen hos enligt O och den är som följer:

Nu är jag väl medveten om att dagens ordpar inte nödvändigtvis står i motsats till varandra, men eftersom jag tillbringar dagen på gymnasiemässan där unga ska välja vad de ska studera för att sedan kunna få ett jobb de trivs med kör jag ändå på orden studentliv och arbetsliv. Berätta om kulturella verk som på något sätt anknyter till dessa.

Studentliv förekommer i böcker jag läser men kanske inte så ofta. Jag gillar faktiskt skildringen i Harry Potter-böckerna för de studerar en del. Deras lektioner i vilken magisk del det än nu må vara. Att Hermoine är den bättre studenten är uppenbart men när Harry visar sig vara en fena på trolldrycker blir hon sur. Det är ju en internatskola och de lever nära sina lärare både i klassrum och som kontrollanter. Ibland är det av både ondo och godo.

Jag såg 13 reasons why på Netflix för ett tag sedan och kan bli arg hur lite unga pratar med vuxna överhuvudtaget. Serien bygger på boken med samma namn och handlar om en flicka som tar livet av sig och vad som händer sedan. Lärare och annan skolpersonal framställs som riktiga svin emellanåt och lite nyans vore trevligt.

En bok där bra lärare faktiskt lyfts fram lite i bakgrunden är Jan Svensson av Johanna Lindbäck. Han går på mellanstadiet men ser skillnad på sina lärare. Den ena snäll och lite flamsig, den andra snäll men också strukturerad. Allt genom Jans ögon och det är bra. Egentligen skulle det behövas skrivas mer böcker för vuxna om lärare. Det känns ibland som om den gängse bilden av oss är allt annat än smickrande.

Jag funderade rätt länge över arbetsliv och kom fram till att det får bli arbetsliv över många hundra år. Vibeke Olssons serie om Bricken återkommer jag ofta till men den visar på kvinnans slit framförallt. Männens arbete pratades det om men just den här stressen som sågverksfruarna lever med känns så modern trots att den är nästan 150 år mellan bokens nu och vårt nu.

En serie som handlar om slit och släp är Downton Abbey. Visst det handlar om rika människor men tjänarna som får arbeta hela tiden och knappt ha ledigt är en del i de orättvisor vi ändå arbetat oss bort ifrån. Jag kan känna att deras stress har kokat ned till dagens medelklass. Allt ska hinnas med och huset ska vara skinande fint. Bara för att det ska vara så.

Arbetsliv kan vara så mycket och filmen North Country handlar om en ung kvinna som tar jobb i en järngruva efter sin skilsmässa. Hon behöver pengarna och eftersom gruvan mest har manliga arbetare så utsätts hon för sexuella trakasserier. Efter mycket om och men anmäler hon männen och gruvbolaget. Något som inte ses med allt för blida ögon av samhället i stort. Att bli utsatt på sin arbetsplats blir allt vanligare. Det är hemskt att det ska vara så och vi behöver bry oss mer om varandra och inte mindre.


Hett i hyllan #113

 Varje torsdag frågar Monika om lite böcker som kanske bott för länge i vår hylla eller som en bara vill lyfta fram för att de kanske är bra men ingen minns dem längre:


Jag bara gissar nu, men jag tror inte jag är ensam om att ha en del böcker i hyllan som stått där i evinnerliga tider. Är det inte dags att de där, halvt, bortglömda böckerna får ta lite plats och synas? Jo, det tycker jag. Verkligen. Därför kommer de, en efter en, att dyka upp här varje torsdag under rubriken Hett i hyllan. Lite lagom tvetydigt, eller hur? Vad har du för dolda skatter i hyllan?

Jo då, jag har köpt Ken Folletts hela serie om första världskriget. Fast jag har inte läst dem än. Det blir väl någon dag. Tänker jag alltid fast det borde jag göra. Jag gillar böcker med historisk bakgrund och första världskriget är verkligen något jag vill läsa. Ta mig i kragen snart. 


Baksidestext:

Giganternas fall är en ny magnifik historisk berättelse av Ken Follett. En skildring av fem olika familjer – från USA, Tyskland, Ryssland, England och Wales – och hur deras dramatiska livsöden länkas samman under det tidiga 1900-talets omvälvande händelser: första världskriget, ryska revolutionen, kampen för kvinnlig rösträtt… Handlingen rör sig från Washington till Sankt Petersburg, från kolgruvornas mörker och faror till palatsens glittrande ljuskronor, från diplomatins korridorer till de makthavandes sängkammare. 

Som alltid hos Ken Follett förenas spänning, romantik och historisk autencitet i denna tätt sammanvävda historia om makt och vanmakt. 

Giganternas fall är första delen i en trilogi och ges ut samtidigt i ett tiotal länder. I de följande två böckerna kommer vi att få följa de fem familjernas fortsatta öden under 1900-talets konflikter och kriser.

onsdag 11 oktober 2017

Jag är tyvärr död och kan inte komma till skolan idag av Sara Ohlsson


John dumpar Olivia och hon vet inte vad hon ska göra. De hade ju enligt Olivia det perfekta förhållandet och nu är han inte intresserad längre. Först gör Olivia som alla dumpade gör. Hon sörjer sitt förhållande genom att äta, sova, och drömma om det perfekta förhållandet. Kompisarna Emma och Tor försöker hjälpa henne och det går ganska bra. Emma kläcker idén att vinna tillbaka John och först tycker Olivia att det är en bra tanke.

Men Olivia lämnar den bild John och andra har haft av henne. Hon hånglar upp killar på löpande band. Först är det Danijel och sedan Kalle. Beroende lite av dras Olivia till båda. Hemma är det lite rörigt. Pappan är lätt deprimerad, mamman trött och lillebror har blivit stor. Samtidigt börjar Olivia festa allt mer.

Jag har svårt för den här boken. Kanske för att jag inte riktigt kan känna något för Olivia. Jag blir lite arg då och då. Mest för att hon inte tar hand om sig själv. Hon dricker mycket och hon förnekar sig själv både i förhållandet med John och sedan. Så, hur ska jag förklara min känsla. Det är en bra ungdomsbok. Den tar upp problem som ungdomar har med förhållanden, rykten, sex och vänskap. Jag känner bara inte för boken som sådan. Det tog mig två veckor att läsa ut den och den är knappast svårläst. Så kan det vara ibland.

tisdag 10 oktober 2017

Kulturkollos tisdagsutmaning: rymden

Denna vecka har Kulturkollo ett rymdtema. Jag måste säga att det är trevligt. I alla fall är veckans utmaning som följer:

Veckans tema, Rymden, har både lockat och skrämt i alla tider. Vi skriver i ämnet hela veckan men jag vill gärna veta mer om era rymderfarenheter. Hur ser ditt förhållande till rymden ut och vilket är ditt bästa rymdäventyr? Har du kanske en favoritfilm eller en bok som fått dig att betrakta stjärnorna på ett nytt sätt. Kanske är det en tavla eller ett stycke musik. Kanske bryr du dig inte det minsta lilla om det som finns eller inte finns där ute. Berätta!

Åh, vad svårt. Det finns något med rymden som tilltalar mig på en ganska hög nivå. Jag kan nörda ganska mycket.

Jag har faktiskt inte läst så många böcker som en kan tro men jag har sett mycket film och vi börjar väl i grunden. Jag tycker att filmer som handlar om det amerikanska rymdprogrammet alltid är bra. Eller jag fascineras av dem för att det ofta har hänt. En av de filmer som jag tycker om är The right stuff som handlar om de allra första astronauterna. Scenen där de lyckas åka upp längst ut i atmosfären med ett vanligt plan för att sedan störta ned. Den säger allt om deras passion.

Tanken på att kolonisera rymden och faktiskt träffa andra kulturer är något som många tänker och Gene Roddenberry skapade Star Trek med detta i tanken. Jag har sett allt som går att se och någonstans är det en spännande tanke att vi tar oss ut i rymden och skapar allianser. Någon beskrev Star Trek som en bild av kalla kriget där rymdskeppet påminner om en ubåt som den ensamma krigaren. Det känns som en ganska sann beskrivning. Sedan tycker jag och min syster bäst om Star Trek: TNG. Det bara är så.

Sedan får väl Star Wars stå för rymdfantasy där de faktiskt slåss med svärd i en värld där laserpistoler finns. Lite charmigt är det och jag ska säga att jag ser framemot den film som kommer nu i december.

Det finns skräck i rymden och Alien är fortfarande drottning på den biten. Ripley är den hårdaste bruden som slagits mot rymdmonster, eller alla monster någonsin. Där stannar vi. Rymden är stor, precis som filmgenren.