måndag 11 december 2017

Mordet på orientexpressen



Så, det är ganska modigt att låta en pusseldeckare gå upp på bio. För det finns inte alltid en hög hastighet i filmer likt denna. Att filmatisera Agatha Christies Mordet på Orientexpressen är också ganska modigt. Den är trots allt ganska känd. Nästa är väl Döden på Nilen i så fall. Premissen är att Poirot måste snabbt ta sig till London och detta är på den tiden när tåg var ganska så säkra och snabba i jämförelse och han får en plats på tåget. Mitt ute i ödemarken faller snö ned och tåget blir stillastående. Det är också den natten som en av passagerna mördas. Det finns inte så många att välja på och tågägarens son ber Poirot att utreda mordet.

Det är uppfriskande att se Johnny Depp låta och se normal ut för första gången sedan Gilbert Grape. Nej, nu överdrev jag lite men det känns så. Otroligt nedtonad och det är skönt. Annars är det alltid en fröjd att se Judi Dench spela sur tant. Hon och Maggie Smith måste ha förtur på roller likt dem för de är så bra på just den rollen. De flesta är bra i sina roller. Kenneth Branagh har tolkat upp Poirot lite och det är väl okej. Kanske kände han in Wallanderrollen och lät de två blandas ihop. Fast mustaschen däremot lever ett eget liv. Jag såg den med min mamma och pappa och pappa var orolig för att det skulle vara 3D. Han gillar inte 3D och jag är glad att så inte var fallet. Den mustaschen i 3D hade varit en helt egen upplevelse.

Julsaga från 2015 av Hans Alfredsson



Det är en liten historia, som publicerades via Radionovellen i SR. Novellen utspelar sig 2051 och hur julen är just nu. Det är både nytt och gammalt i firandet. Både hur det är men också hur det kanske kan bli. Att bli nykter på en timme. Jul och nyår blir lite sammanslaget.

Det är lite speciellt. Troligen det sista som Hans Alfredsson gjorde. Den kom 2016 tror jag. Den har varit nedladdad i datorn något år. En liten speciell novell om du får tag på den.

söndag 10 december 2017

Den demokratiske terroristen av Jan Guillou



Det är bok två ut i serien om Carl Hamilton. I Västtyskland har underrättelsetjänsten problem med terrorister. Efter andra världskriget har vissa restriktioner satts in. Det går inte bara att föra bort terrorister hur som helst. Bevisen måste vara väldigt konkreta. En dag får de däremot höra talas om ett attentat i Sverige och tänker att be svenskarna om hjälp. Tanken att Hamilton ska infiltrera gruppen för att veta vad som kommer att hända. Målet är att stoppa gruppen. Efter en viss mängd träning av den västtyska säkerhetstjänsten påbörjas uppdraget.

Det finns två sidor till denna bok. Den ena är den hårda sidan där det är inte är några problem att mörda människor och den andra sidan skulden som återkommer hela tiden. Jag måste säga att det är allt annat än lätt för Hamilton att döda människor. Han gör det mer av instinkt och sedan kommer det ångest. Det är väl klart att det ska vara så och det är bra att det visa att det finns många sidor till att döda människor som ett jobb.

Den lilla röda tråden med kommunistbakgrunden märks i denna bok också. Det kan jag nog tycka blir lite upprepande. Har en som Hamilton valt att kanske inte vara så aktiv och dessutom äga en hel del kanske en måste se över sin tanke om kommunism. Jag känner att det kanske inte vore helt fel att rannsaka sig själv några gånger. Det som slår mig däremot är att det finns inget privatliv för den gode Hamilton. Han har få vänner och familjen ska vi inte prata om. Jag kan tycka det är lite synd. När jag nu läser om serien inser jag att hade svårt att ta mig igenom den här förra gången också. Kan så vara ibland. Helt läsvärd på vägen genom serien men inte en favorit. Terrorismen var lika verklig på åttiotalet som idag. Den såg lite annorlunda ut men jag känner att diskussionen var den samma.

Alla vill bara gå hem av Daniel Sjölin


Det är liksom lite komplext att hänga med. Den här korta men ganska smarta novellen handlar om nuet och en dyster framtid. Nuet är kaos och föräldrar som försöker knyta ihop livspusslet. Den dystra framtiden är en förklaring varför det blev som det blev.

De olika berättelserna har olika tempo. Förklaringen är sansad och den känns som om nuet inte ens var relevant. Nuet i berättelsen är hetsig. Det går fort och orden snubblas fram. Det är så jag upplever när jag läser.

Novellen är liten och fin och skulle behöva lite mer uppmärksamhet. Läs eller lyssna. Den finns både här och där och är värd den lilla stund det tar.

lördag 9 december 2017

12 gifts of Christmas


Detta är en liten söt film om Anna, en arbetslös konstnär, som bestämmer sig för att erbjuda sitt shopingssinne i julrushen. Hon tänker sig att vara personlig julshoppare. Det är av den orsaken hon blir anställd av Marc. Han är reklamchef på ett stort företag och det är väl inte direkt lätt för honom att hinna med. Anna tycker att presenter ska betyda något och det vill hon att alla Marcs julklappar också ska göra.

Filmen är väldigt söt och det är som alltid i filmer av denna typ mycket barn med. De har väl inte överdrivet mycket att säga utan mer med för att de är barn. Det är en trevlig liten stund framför TV:n när du behöver lite avkoppling inte tänka för mycket.

Dummy av Bengt Ohlsson


En kort novell om Karin som börjar arbeta på ett stort företag. Hennes första uppdrag är att åka till en byggarbetsplats och där presentera en dummy. En banderoll med en helknäpp text. Hon tackar ja men sedan visar det sig att byggjobbarna struntar i henne. Hon är ung och kvinna. Karin inser att hon måste bli lite hårdare, vassare och prata med en mer markerad röst.

Det är en ganska bra novell om att anpassa sig i arbetslivet. Jag kan känna igen mig. I början av möten är jag ofta tyst men får mer röst. Den har blivit hårdare med åren och numera är den stenhård i vissa fall. Oftast mot kollegor men inte mot elever. Karin ändras under novellens korta tid och jag hoppas att läsare inte tror att en måste ändra allt. Ibland räcker det att ändra sig i en roll, t.ex. på jobbet men fortfarande vara den som en innerst inne är.


fredag 8 december 2017

Mammalia av Ulrika Kärnborg



Den här lilla novellen är allt annat trevlig. Det handlar om novellens jag som möter Mona under föräldraledigheten. Mona är en kulturpersonlighet och de blir vänner. Den här vänskapen är först konsumerande och sedan blir den annorlunda när de byter fokus. Det är en berättelse i att växa och att kanske lite utnyttjas. Jag tycker den är helt okej att läsa och framförallt säger den något om destruktiv vänskap.

Helgfrågan v.49


Det är fredag och jag ska åka till jobbet om några minuter. Hos Mia är det dags att fråga två frågor. Mer läser du här och frågorna ser ut så här:

Vad önskar du dig i julklapp?
Har ni någon favoriträtt på julbordet?

Jag önskar mig lite böcker, dumma mig, för Harry Potters illustrerade utgåva och den känns som att jag vill ha. Sedan har jag önskat mig biljetter till ryska balettens uppvisning av Svansjön. Känns som om jag skulle vilja se den.

Jag gillar julskinka. Det är min favoriträtt på bordet. Den ska kokas i några timmar och bli mjäll och saftig. Mmm, på vörtbröd är det underbart gott.

torsdag 7 december 2017

Hett i hyllan #121


Det är torsdag och veckan har känts lång. Det är så på jobbet ibland. Nu är det i alla fall dags för Monikas fråga om hur det ser ut i våra bokhyllor:


Jag bara gissar nu, men jag tror inte jag är ensam om att ha en del böcker i hyllan som stått där i evinnerliga tider. Är det inte dags att de där, halvt, bortglömda böckerna får ta lite plats och synas? Jo, det tycker jag. Verkligen. Därför kommer de, en efter en, att dyka upp här varje torsdag under rubriken Hett i hyllan. Lite lagom tvetydigt, eller hur? Vad har du för dolda skatter i hyllan?


Ja, jag kom inte ens ihåg att jag ägde den här. Det kan ju vara så ibland att en glömmer bort. Den här boken stod i fel del av hyllan.


Jag tänker väl att jag en gång kommer att läsa denna. Speciellt nu när jag hittat den. Detta är inte min upplaga men den är så ful så jag vill inte visa den :). Jag gillar ryssar och borde ta tag i någon av deras böcker.

Baksidestext:

Detta är ett av Dostojevskijs mest omtalade verk. Huvudpersonen är en fyrtioårig man som inte kan förlika sig med att världen omkring honom är förljugen och idiotisk. Det mesta retar gallfeber på honom. Han är en outsider, en obekväm enstöring på sin arbetsplats, han är den som inte står ut med att se alla dessa översittare spatsera på gatan. Särskilt en officer som skramlar med sin sabel väcker hans oförblommerade ilska. Till slut får han nog.

I porträttet av denne tvärvigg, denne besvärlige särling, denne man med orimligt höga anspråk på allt och alla har Dostojevskij gestaltat både konstens och samhällets eviga och mest olösliga problem - detta att de vackra idealen i själva verket är ouppnåeliga, att allt istället handlar om att hitta en acceptabel roll i det bristfyllda, hitta ett godtagbart sätt att ta sig helskinnad igenom vardagen. 

Dostojevskij varken skönmålar livet eller fördystrar det. Dostojevskijs blick är klar.I hans molande mörker finns alltid en strimma av ljus, en strimma som är skir och tunn men så klar att den rentav bländar...

I prostituerade Lisa ser huvudpersonen en frände:

"Människor dricker ju av förtvivlan: och jag har kommit hit av samma orsak - av förtvivlan. Tala då om för mig vad poängen är med detta? Du och jag var tillsammans alldeles nyss, och under hela tiden sa vi inte ett ord till varandra, och inte förrän efteråt började du studera mig ingående som om du varit mindre vetande, och jag gjorde detsamma med dig. Är detta verkligen kärlek? Är det på det viset två människor ska komma samman? Det är vidrigt, varken mer eller mindre!

- Ja! instämde hon hastigt i vass ton. 

Jag blev förvånad över detta hastiga Ja. Kunde det betyda att samma tanke hade kretsat i hennes huvud alldeles nyss när hon betraktade mig? Kunde hon rentav äga en egen tankeförmåga? 'Herregud, det var inte illa, då finns här kanske någonting som förenar oss', tänkte jag."


Migrän av Arne Dahl



Att försöka förstå sin omvärld under ett migränanfall är allt annat än lätt. Det är så huvudpersonen i den här boken får uppleva. Det är allt annat än lätt och framförallt tolkas allt på ett annat sätt än vad det kanske är. Det enkla talet 44 blir allt möjligt i för en hjärna utsatt för migrän. Att sedan vakna upp och inse hur en tänkt är inte heller det lättaste.

Det känns som jag läser ett migränanfall. Boken är knappast lätt att följa med i och någonstans inser jag att Arne Dahl eller Jan Arnald inte riktigt är min favorit. Jag har läst några men de är speciella och faktiskt lite för förvirrande. Fast jag har ju lovat mig själv att läsa dessa noveller från Novellix. Ibland önskar jag bara att de var mer vanliga.